Fantastiska Tyresta

LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson har verkligen gett det sunda vildmarkslivet i Tyresta, nationalparken & naturreservatet bara ett par mil sydost om Stockholm, ett ansikte. På bilden har han just med fermitet trippat fram på de smala björkstockarna för att ta sig över vattensamlingarna mellan Stensjön och Årsjön djupt inne i de centrala delarna av nationalparken.

"Han har inte jobbat inom »partit« sedan år 2000, men kommer fortfarande bra överens med gamle ledaren Ingvar Carlsson. Då, när det begav sig, var Kålle en av få förunnade att följa med Carlsson på skogspromenader i Tyresta nationalpark utanför Stockholm. Ingen av ministrarna fick ströva och diskutera tankar med statsministern, däremot SSU-ledaren som hämtades upp vid hemmet i pansarbil." (Fokus nr 7/2012)

Fast ... vid närmare eftertanke ... det kanske är ett antal gram sedan som Kålle satte sina fossingar i Tyrestas fantastiska skogar. Det är synd. LO-borgen vid Norra Bantorget erbjuder färre naturupplevelser, sämre luft och korridorer som inte har längden hos Tyrestas slingor, stigar och vandringsleder.

Från Ingvar Carlssons bok "Lärdomar - personliga och politiska" (2014):

Där satt alltså Ingvar och Kålle och frossade i kaffe och bullar (en av dem säkerligen betydligt mer än den andre) medan de pratade politik där ute i skogen. De politiska motståndarna skulle säkert kalla detta kaffe & bullshit. Men vad i jösse namn är det för fel med det?

Gärna kaffe men först en rejäl bullskit ute i Tyrestaskogarna.

Det skulle inte förvåna mig ett skvatt om Ingvar Carlsson vill ha Karl-Petter "Kålle" Thorwaldsson som Socialdemokraternas nästa partiordförande. En statsvetare skrev nyligen en debattartikel i Expressen där han mer eller mindre föreslog att Löfven och Kålle skulle byta jobb med varandra på direkten eftersom han menade att Löfven sitter fast i det fackliga tänkandet medan Thorwaldsson är "ett politiskt djur" som han uttryckte det. Exakt! Inte ett LOdjur. Utan ett POLITISKT djur!

Inte minst därför vill vi ha Kålle tillbaka i Tyrestaskogarna. Här finns bara opolitiska djur såsom rådjur, älg, bäver, skogshare, räv och mård. Det föreligger alltså en mycket stor obalans. Det enda politiska djur som observerats i skogarna på sistone är just Ingvar Carlsson med svamp i sikte (fotsvamp?). Carlsson är 81 år och har med ålderns rätt dragit ner på vildmarkslivet här i de storstockholmska skogarna. 

Kom tillbaka Kålle! Du lär vara en smula ringrostig så ett tips är att nystarta lite mjukt med en slinga anpassad för de allra (t)yngsta. Stigen finns bakom det som kallas Nationalparkernas hus i Tyresta by och är 700 meter lång.

Visst. Facklig verksamhet. Politisk verksamhet. Skoglig verksamhet. Alla kan de ju vara snåriga. Och vem vet, kanske har LO-basen helt solo (utan kart- och kompassförsedde Carlsson) redan gjort comeback i Tyrestaskogarna, häromveckan:

Från Stockholmspolisens händelserapportering på nätet.

PS: Mer om Tyresta på dess hemsida, här. Och ännu mer om Tyresta i ett kommande inlägg snart här på bloggen, från höstens vandringar. Ska göra det inlägget ganska så opolitiskt. Tror jag. Tyresta är något alldeles extra. (Och pst: nej, det var inte jag som gick vilse. Icke. Det var nog Kålle i alla fall.)

Skvaller från finansdepartementet

Ulf Kristersson förefaller en aning liten för att fylla det tomrum Anders Borg lämnat efter sig. När Kristersson utnämndes till M:s ekonomisk-politiske talesperson innebar ju det att det är han som vid alliansseger ska fylla giganten Anders Borgs kostym på finansdepartementet.

Bland tjänstemännen på departementet på Jakobsgatan är oron stor att de med Ulf som ny boss blir tvungna att rycka in med muskelkraft som de inte har vid presskonferenser och liknande. Som i Frankrike, med den också korta (165 cm) förre presidenten Nicolas Sarkozy.

Nej, de franska underhuggarna hade det inte lätt. Och här i Stockholm säger finansens folk som en man (och kvinna): Ulf måste stå pall! Själv. Vi klarar inte 169 cm Kristersson!

"Anders Borg må efterlämna stora skor att fylla, men Kristersson har goda chanser att göra det." Kommentaren på ledarplats i SvD möts med skepsis bland finansdepartementets opolitiska tjänstemän. På Kristerssons små fossingar blir ju helt uppenbart Borgs skodon som rena rama skidorna. Kristersson kommer att tvingas hasa sig fram genom våra korridorer, säger de. Någon föreslår att man skulle kunna kontakta någon av skidsportens vallningsexperter för att underlätta glidet för stackars Ulf inne i lokalerna. Kanske i kombination med nyrekryteringar av folk med mycket riklig mjäll för naturlig spridning över golvytorna. Här gäller det att hitta fiffiga lösningar.

I historieböckerna talas det om dels Stockholms blodbad 1520 (på Stortorget), dels Lycksele blodbad 1992 (på Hotell Lappland). Det var vid det sistnämnda blodbadet som Ulf Kristersson stympades till nuvarande kroppslängd. Han hade vuxit sig för stor som nyliberal sittande ordförande för Moderata ungdomsförbundet och togs itu med av rivalen, den mer konservativt lagde Fredrik Reinfeldt och dennes kumpaner. Med en förskönande omskrivning kallades blodbadet officiellt för förbundsstämma. En oerhört illa tilltygad Ulf Kristersson hade först planer på att lämna M för att starta ett nytt parti (Kristerssondemokraterna), men därav blev intet.

När man sitter och snackar med finansdepartementets folk inne i fikarum nr 4B pratar de ofta om Ormet. Det tar ett tag innan jag fattar vad (eller rättare sagt: vem) de menar. Den klassiska sketchen är förresten liksom Ormet på finansdepartementet också från slutet på 1960-talet.

Och vid närmare eftertanke skvallrar väl hela hennes uppsyn av något bitskt, att hon kan bita till när som helst.

Som vänstersossen Daniel Suhonen skriver i sin mycket läsvärda bok om Håkan Juholt som han var informell rådgivare åt. Suhonen på tillfälligt besök på S-högkvarteret Sveavägen 68, matsalen, mars 2012: "Stolen mitt emot min var ledig. Där ställde sig plötsligt Magdalena Andersson, den nya ekonomisk-politiska talespersonen. Vi hade vad jag visste aldrig mötts. Jag sträckte fram handen. 'Daniel', sa jag. Hon tog inte min hand utan sa istället: 'Jag vet vem du är.' 'Jag vet vem du är också', sa jag. 'Vi kan väl hälsa ändå', sa jag och sträckte fram handen igen. Jag såg blickarna. Men Andersson tog inte min utsträckta hand. Det var en konstig markering. Hon satte ner sin tallrik på bordet framför sig och tittade menande på den tomma tallriken framför mig. 'Du tycker väl att det är borgerligt med mat?' sa hon. 'Nej, jag är så sjukt högervriden att jag redan har ätit lunch', sa jag. Efter det blev det tyst."

Eller som vid intervjun med lokaltidningen NVP i Nacka där hon bor (apropå tidigare porträttartiklar om henne där reportrar också intervjuat tidigare pojkvänner): "Jag skulle vilja se den artikel som utreder Anders Borgs gymnasieflickvänner. Om han hade några, vill säga."

Ormet kan ju inte bara bita utan även krama ihjäl folk. FP-ledaren Jan Björklund lär enligt högst obekräftade uppgifter varit ytterst nära att på det sättet bli ett offer för Magdalena Andersson under Nobelfestens dans. Björklund ska dock ha lyckats slita sig loss, fly hals över huvud och hinna sätta sig i säkerhet inne på toa. Väste Ormet "bondhora!" i Annie Lööfs öra under samma fest? Kanske. Även här är dock uppgifterna lite svajiga.

Valrörelsen under de första månaderna 2015 (om extravalet blir av) lär utvecklas till den smutsigaste i mannaminne. Och Magdalena Anderssons underhuggare på finansdepartementet tror att hon (Ormet) kommer att lämna jättestora bidrag till det. Efter att ha jobbat i Göran Perssons närhet med dess grabbiga verkstadsjargong och därefter ett längre tag med Mona Sahlin som ju gjort sig känd för ögonbrynshöjande uttalanden är det inte konstigt att Magdalena Andersson är lite farlig.

"Det är ju en vetenskaplig studie och det ska man alltid ta med en nypa salt" -  apropå en rapport om effekterna av höjd arbetsgivaravgift. "Jag har kommit till tomma lador" - apropå tillståndet för statsfinanserna, oberoende expertisen skakade på huvudena. "Ett litet nyfascistiskt parti" - Magdalena Andersson var före Stefan Löfven med uttalandet om SD, det etikettsättandet på partiet fick inte heller stöd av de seriösa experterna.

Så se upp för Ormet! Ulf Kristerssons obetydliga längd är onekligen en fördel i sammanhanget. Hans på mycket låg höjd spanande ögon har bättre möjligheter än de flesta att upptäcka faran i tid. Risken att stöta på Ormet är störst (förutom i regeringskvarteren) i trakterna kring Duvnäs utskog i Nacka där hon bor. För övrigt några hundra meter från nyss nämnda Mona Sahlin.

Konsten att hantera en budget

Här har vi Stefan Löfven med sin budget. Statsministern ser en aning spänd ut och förefaller inte riktigt ha situationen under kontroll. Verkar faktiskt vingligt där uppe på budgetryggen. Kan han hålla sig kvar? Och kan han göra det varje gång som han är ute på tur?
 
Budgeten är ett egensinnigt djur och färden kan sluta på ett ställe som man absolut inte har planerat. Vid en soptipp exempelvis. Där borde för övrigt den kamera (Löfvens) som filmen ovanför är tagen med hamnat för längesen.

Varför har han förresten något så mossigt som en budget? Varför göra det extra svårt för sig? Varför inte en budbil istället? Säkert är det MP-gardet i regeringen som tvingat honom att använda ett mer miljövänligt alternativ. Mindre utsläpp i luften, visst, men jag måste påtala att det istället kommer en hel del skit på vägen.

En budget måste hanteras varsamt och med förnuft. Regeringen, dvs Vi som inte kan sjunga-kören, har också sent omsider dammat av en jättehit från förr. Det rör sig om succélåten Hela familjen går ut med budgeten. Räcker det ända in i kaklet?

Om Vi som inte kan sjunga-kören låter det ........... ja, originellt. Med anledning av sällskapets tillkomst har det för övrigt startats en Facebookgrupp med namnet Stoppa plågsamma ljudförsök.

Nedanför är själva låten, om nu någon skulle ha råkat glömma den. I den här versionen, med den rödgröna kommunstyrelsen i Bakvattnet, sjungs bara ”geten” istället för ”budgeten”. Det går bra det också, alla vet ju att det är budgeten det handlar om.

En budget kräver mycket omsorg och uppmärksamhet, ibland måste man ha en hel del fingertoppskänsla när man hanterar det känsliga djuret. Men det kan ändå gå åt skogen, eller snarare att budgeten skenar iväg just dit. Och så kan det också finnas tuvor på vägen. (DN)

Framtidsministern skriver blogginlägg!

Hej på er allihopa!

Jag heter Kristina Persson och är sedan en dryg månad tillbaka framtidsminister i Stefan Löfvens regering. Eftersom sociala medier aldrig varit min grej så har den där Bengt Bernström efter mycket tjat fått mig att skriva ett inlägg på hans blogg. Jag ska berätta lite om mig själv och om mitt nya jobb.

Bilden ovanför är från mitt mysiga tjänsterum i Rosenbad. Chefen Stefan ränner här hela tiden och det är nästan alltid samma fråga - om överlevnadschanserna för honom som statsminister och för hans regering. Det har ju bara gått sådär hittills, det har alla som följt mediernas rapportering kunnat konstatera. Småskandaler, fadäser och lite tokigheter. Och sedan ska vi då försöka kryssa oss fram på den svenska politikens osäkra hav. Hittills har jag dock inte fått tillräcklig säkra besked från andevärlden för att kunna svara Stefan om han har någon framtid som regeringschef.

Senaste större jobbet jag gjorde med kristallkulan gällde rekryteringen av en statssekreterare till ett av departementen. Visserligen framkom i efterhand att han dömts för ett blodigt massmord och lite annat, och just fått lämna fängelset. Strunt samma. Han har sonat sina brott nu. Och han är mycket duktig efter vad andarna har berättat för mig.

Andarna har också i efterhand framfört synpunkter på Stefans ministerval. De har sagt att det inte måste vara millimeterrättvisa. Att ministerlistan inte måste innehålla minst två från övre Norrland, minst en vänsterhänt, minst en rödhårig, minst 40 procent med glasögon, minst en hjulbent osv. De uppenbarligen sportinriktade andarna har sagt mig att en ministerlista ska skapas som förbundskaptenen i fotboll sätter ihop det svenska landslaget. Bara kompetensen ska räknas. De som är bäst ska med - punkt och slut. Om de har rätt politiska åsikter förstås. Fast jag tror inte att det där allra sista gäller fotboll.

Själv föddes jag skrikande en dag i april. Jag hade verkligen skäl till jättebölandet eftersom det var otäckt värre i stora delar av världen just då i april 1945, under den våldsamma krigsfinalen på den europeiska kontinenten. Jag skrek ikapp med världen så att det dånade i universums mest avlägsna hörn, däruppe från BB i Östersund i Jämtland. Numera är jag lite mer lågmäld.

Jag har inte bara förmågan att skåda in i framtiden utan jag kan även se bakåt. Jag har tidigare berättat i medierna om hur jag upplevt att jag på 1300-talet blivit ihjälslagen som 19-åring, att jag på 1800-talet i Finland varit fattig torparhustru och att jag varit i Raoul Wallenbergs omedelbara närhet, diplomaten som försvann för alltid efter humanitära insatser under andra världskriget.

Apropå dåtid, så har det bara funnits en framtidsminister i Sverige tidigare. Det var Ingvar Carlsson på 1980-talet. Men 28 februari 1986 stod det hur klart som helst att hans arbete vid kristallkulan varit ett totalt misslyckande. Ingvar Carlssons första åtgärd som nybliven statsminister var därför att skrota den ministerposten. Men nu är det nya tag som gäller - med mig vid den magiska kulan (och lite andra hjälpmedel). Utan skryt kan jag säga att jag är oerhört skicklig!

1980-talets framtidsminister Ingvar Carlsson under tjänsteutövning.

Jag känner att jag ändå måste skriva lite om vad jag fått fram om chefen Stefans framtid som statsminister. Syner och viskningar och rop från den andra verkligheten ger faktiskt en bild av Stefan som en person som är obekväm i alla situationer som han aldrig har varit i tidigare och han har svårt för att improvisera. Men det kommer jag aldrig berätta för Stefan.

I kristallkulan har jag sett två stycken röda blåbär. För mitt inre har jag samtidigt sett Stefans ansikte och François Hollandes ansikte - "Frankrikes skämt till vänsterpresident", som andarna formulerat det. Och röster från ingenstans har fortsatt: "François Hollande är en tänkare, men beslutsimpotent. Stefan Löfven är ingen tänkare, men beslutsam. Så olika - men ändå lika som bär. I grunden så att säga tafatta båda två." Det där får också stå för andarna och det kommer jag inte heller tala om för Stefan. Två röda blåbär som inte värda ett ruttet lingon - va?

Rösterna från ingenstans har i alla fall rekommenderat Youtubesnutten nedanför. Frankrikes president på officiellt besök hos proffset Angela Merkel i Berlin (dubbelklicka för helskärmsläge!). Stabila Angela vet minsann var skåpet ska stå. Hon vet också var François Hollande ska stå - och gå. Hon kan säkert fungera ledarhund även för en politisk amatör norrifrån, som andarna uttryckt saken.

Nej, nu måste jag sluta skriva. Magda på Finansen tjatar om att få de rätta lottonumren till veckans kommande dragningar. Samma visa hela tiden. Pust ... Den där finansblondinen är skitjobbig. Men hon säger att hon regelbundet måste ha pengar från spel & dobbel för att kunna finansiera vidlyftiga vallöften. I alla fall några måste ändå hållas, säger hon.

mvh
Kristina Persson
framtidsminister (S)

Se upp för knivsossarna!

Vilket marknadsföringsstöd Daniel Suhonen fått i medierna för sin bok ”Partiledaren som klev in i kylan”. Men säkert välförkänt, så det lär bli köp av. Även om jag i förstone var rätt så kallsinnig när medierna brassade på i helgen. Historien kändes redan genomtröskad. Men jag insåg efterhand att det egentligen bara var ramen som var känd sedan tidigare. Nu kommer detaljerna med alla citaten m.m. Då bland annat hela sossetoppen behandlar den kongressvalde partiordföranden som en strulig tonåring. Den ytterst nedlåtande behandlingen med högt tonläge och grovt språkbruk får en att tappa hakan. De scener som redovisas i boken för stundtals tankarna till ett maffiagäng som ska ta itu med någon besvärlig individ, faktiskt. Det är utmärkt att slippa vänta i flera decennier på att i bokform få reda på vad som egentligen hänt – bortom den politiska teatern, bakom kulisserna.

Statsvetaren Ulf Bjereld (S-sympatisör) skriver på sin blogg: ”Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917." Den självklara invändningen är enligt min mening bland annat: Krisläge, javisst. Men är det inte just då det är som allra viktigast att hålla huvudet kallt? Och nog ställer man sig inte lite undrande till den partikultur inom S, åtminstone på toppnivå, som visas upp. Knivhugg i ryggen är inte särskilt trevligt. Åtminstone inte för den drabbade. Och varför fick aldrig Juholt hela den stödjande apparat som Löfven serverades redan från början? Suhonen hör (liksom Håkan Juholt) till vänstersidan inom S. Man kan fråga sig om den aktuella boken är början på en sorts offensiv, nya tag, mot partiets högersida. 

Stjärnstatus - men varför då?

Ända sedan Margot Wallström i april i år överraskande öppnade för comeback i politiken har det väl stått tämligen klart att hon skulle bli utrikesminister i regeringen Löfven. Själv måste jag erkänna att jag aldrig förstått hennes popularitet eller att hon regelbundet under de senaste åren framstått som socialdemokraternas potentiella frälsare. En biografi som jag nyligen läst tycker jag tydliggör hennes brister:

"Från statsrådstiden fick Wallström ett rykte om sig att brista i känsla för det politiska hantverket. En tidigare kollega talar uttömmande om detta. En politiker behöver egentligen fem egenskaper och Margot Wallström uppfyller tre av dem: För det första ska hon ha ett gott huvud som kan absorbera mycket. Det har hon. För det andra ska hon ha både detaljkunskap och överblick. Detaljkunskapen saknar hon. För det tredje ska hon vara idérik. Idéer har hon. För det fjärde ska hon kunna tala för varan/idén och övertyga omvärlden om dess värde. Det kan hon. För det femte ska hon med kraft, finurlighet och politiskt hantverk kunna genomföra den. Denna förmåga saknar hon."

Mycket av yta - betydligt mindre av djup alltså. Och hennes 15 år i svensk rikspolitik (sju år i riksdagen + åtta år i regeringen) var ingen större hit. Och det är fullt möjligt att hon ser den tiden som en sorts värnplikt, som någon uttryckt saken. Det är i någon form något internationellt - efter uppdrag i EU och därefter för FN - som hon sett som sin enda möjliga framtid inom politiken. Den svenska inrikespolitiken är trist och grå. Men så finns ju posten som svensk utrikesminister ...

På den internationella arenan måste väl engelskan betraktas som bara så där. När hon talar engelska låter hon mer norrländsk än när hon pratar på svenska. Efter en period som biståndsanställd på Sri Lanka i slutet på 90-talet fick hon en pidginaccent och talade engelska som Mahatma Gandhi. Eftersom en sådan accent från en svensk EU-höjdare skulle låta aningen udda uppmanades hon att illa kvickt tvätta bort den då det skulle bli EU för hela slanten.

Margot Wallströms politiska storhet torde ha att göra med i sammanhanget rätt så irrelevanta saker. Det har talats om hennes charm, starka lyskraft och vanlighet. "Hon är en väldigt rar person som utstrålar värme", som  AB:s politiska kommentator Lena Mellin uttryckt saken. Gissningsvis har Margot varit och är betydligt populärare i just medierna och bland gräsrötterna än bland det socialdemokratiska partifolket.

Det som torde ha retat upp den sistnämnda gruppen är Margots tidigare ideliga nej när partiet kallat och t.o.m. varit i nöd. När Göran Persson höll på att förlora valet 2006 sa hon nej till att rycka in och hjälpa till i valrörelsen. Och nya nej när ny partiledare skulle väljas efter Persson, Sahlin och Juholt. Margot W föredrog de mer glamorösa och välbetalda uppdragen internationellt. Kanske - dock - har hon helt enkelt insett sin begränsning, att partiledare (och statsminister) är för mycket för hennes kapacitet.

Göran Persson är som bekant en av dem som inte är medlem i Margots fanklubb. Det var ju för övrigt bråken dem emellan som fick Margot att lämna regering och rikspolitik i slutet på 90-talet. Ett par biografikortisar:

"När hon ringde någon av de första månaderna som miljökommissionär, i början av år 2000, för att ge en lägesrapport, utspann sig följande introduktion, som Wallström förmedlade till sin företrädare, Anita Gradin: 'Hej Göran, det är Margot!" Då svarade Persson: "Vilken jävla Margot?" När Gradin hörde historien gav hon Wallström det förmodligen djupt kloka rådet att aldrig mer direkt kontakta Persson. Efter detta lågvattenmärke i normal artighet bröts alltså relationerna."

"Efter torsdagarnas regeringssammanträden på plan sju i Rosenbad, brukar regeringen bjuda in en gäst till den så kallade allmänna beredningen, som är en informell träff. Vid ett sällsynt tillfälle bjöds Wallström in som kommissionär. Hon hälsades välkommen av statsminister Göran Persson, som sedan tillade inför hela regeringen: 'Innan vi börjar, Margot, förresten, hur mycket tjänar du i månaden?' " (2009 var hennes månadslön 160.000 kronor, efter skatt.) 

Förmodligen är Stefan Löfven lättare att ha att göra med än Göran Persson ... Och valet av Margot Wallström borde ha varit lätt som en plätt när hon nu ville, med tanke på förvärvade erfarenheter och kontakter. Trots de brister som finns hos politikern Margot Wallström. Hon är ju dessutom färgstark, något som kanske behövs i den rätt så bleka uppsättning ministrar som presenterades tidigt idag. Flera av ministrarna har jag inte ens hört talas om, trots att jag så att säga är politiskt lagd.

Den som i likhet med mig vill läsa mer om en av Sveriges absolut viktigaste politiker finns två relativt nya biografier att ta till. Den som önskar en mer hyllande biografi finns boken "Margot", författare: Bengt Ohlsson (2013). Den som istället föredrar en mer granskande bok: "Margot Wallström - den svenska modellen", författare: Emily von Sydow (2009). Det är från den sistnämnda biografin som de i blogginlägget gulmarkerade citaten är hämtade. 

Solsidan har också sina sidor

Äntligen Solsidan! Detta efter åtta långa år - hela tiden samtidigt ganska nära, vilket lett till visst dreglande. Som du kan se på kartan för Saltsjöbanan talar jag om Igelboda, jag talar om Tippen och jag talar om Tattby. Smaka på orden! Långsamt! Riktigt långsamt! Igel- ... boda ... Tippen ... Tatt- ... by ... Visst är det smak av skuggsida så det bara skriker om det. Och hur kul är det att bo där, på skuggsidan? Just det!

Söndagen 14 september blev det för sällskapet ovanför ett uppfriskande utomhusbad vid Erstaviksbadet innan man nådde slutmålet, Solsidan. Solsidan - den nya adressen! Underbart! Även om en i gruppen (Jonas, förstås) upplevs som - oss emellan sagt - skitjobbig. Men som Stefan, Magdalena, Gustav och Åsa säger: "Visserligen är han något som katten släpat in. Fast mycket värre. Fy fan! Men behöver vi honom någon gång så utnyttjar vi honom såklart."

Självfallet vill de fyra bara umgås med sofistikerat folk som Annie från Maramö i Småland och Jan från Marx kommun i Västergötland. Jan ansågs också lite suspekt ett tag. Men så upptäckte kvartetten en dag att Marx kommun stavas Marks kommun och då var han fullt ok att ha att göra med. Jan och Annie är fina människor, bra människor. I motsats till en viss pajsare.

Korte Stefan är egentligen huvudet högre än de andra i gruppen. I alla fall när han får stå på en rejäl låda eller pall. Han har dock fortfarande en del kunskapsluckor för ett liv i Solsidan och som låda/pall fungerar även ett stort antal uppslagsböcker. Det var exempelvis först 14 september, vid besöket på lite väl svala Erstaviksbadet ute i det fria, som han fick klart för sig vad gungfly betyder och är.

Intill skogsstigen från stationen Erstaviksbadet ner till själva badet finns nämligen tre exempel på vad gungfly kan vara, nämligen öar som rör på sig. "En ö som rör på sig är väl för fanken ingen ö", muttrade Stefan innan han tog fram en av uppslagsböckerna och läste om Dammsjön ett halvt stenkast från Solsidan.

De tre rörliga öarna (eller flytande öarna eller flottholmarna eller gungflyna, det finns flera namn) som med torv, jord, växter m.m. drivit ut från land fick Stefan att göra två noteringar i sin lilla röda - det är hans anteckningsbok med viktiga saker att komma ihåg. Så här skrev han:

1. Gungfly är farligt att gå på eftersom man inte vet var det bär och inte bär (står i Wikipedia). Också: Saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara (just det!).
2. Kolla upp om Gotland och Öland verkligen sitter fast så att de inte börjar driva iväg mot exempelvis Ryssland. Den där ryske tsaren Putnik eller vad han heter skulle aldrig lämna tillbaka.

Månad läggs till månad - likaså bekymmer till bekymmer och problem till problem i tillvaron ute i Solsidan. Det är så att Stefan och de andra nästan börjar längta tillbaka till det lugna livet i Igelboda, Tippen och Tattby. Mindre är mer, tänker Stefan ibland med saknad.

Och emellanåt funderar han på om Jonas egentligen faktiskt är ganska snäll. Innerst inne. Allra, allra, allra längst in. Och så grubblar han över om Jonas i snacket och tänket - hör och häpna! -  i själva verket kanske är en kopia av en politisk husgud som Stefan har. Han hette visst Olof.

PS Visas snart i TV4 ("säsong 5"). Men visas också på väldans många andra håll här i landet.

Romantik med Göran Persson

Politik, valrörelse, opinionsmätningar och regeringsfrågan i all ära. Men för Göran Persson är det just nu framförallt den kommande gulliga storfilmen det handlar om. Då blir exempelvis nyhetsbyrån TT:s rapportering förra helgen begriplig: 

Tungviktare ser ut att ta över Arvfurstens palats där utrikesdepartementet håller till. Då menar jag i första hand inte Göran Persson själv. Visserligen är han onekligen tung. Men med kossornas runt 600 kilo vardera måste väl ändå Göran bedömas ligga en aning i lä. Eller har jag fel?

Ett av flera spänningsmoment i filmen Inte utan mina kossor är högste chefen Stefans linje att det helt enkelt måste bedrivas kohandel. "Aldrig, aldrig, aldrig i livet!" dundrar Göran, som kan gå i döden för sina 87 (!) älsklingar med anställningar som koordinatorer på UD. Och de fullständigt dyrkar sin tvåbenta buffel. Tidigare har ju som bekant Göran tvärtom fått utstå kritik för att vara just en buffel.

Visserligen kommer byråkratins kvarnar att mala betydligt långsammare på UD med alla dessa i evigheter idisslande nytillskott. Och visserligen kommer det att på utrikesdepartementet lukta ... hmm ... annorlunda, så det står härliga till. Men departementet kommer istället att bli betydligt mänskligare. Nåja, inte bokstavligen - men du förstår nog vad jag menar ...

Görans fru Anitra Steen var ju i många år vd på Systembolaget. Vid middagarna hemma på Torps gård mellan Flen och Gnesta dricker Anitra alltid fina årgångsviner. Däremot intager Göran förstås undantagslöst dagsfärsk mjölk från älsklingarna. "Åh, vilken fullständigt underbar bouquet!" kan han ofta smackande höras utbrista. Denna gudomliga vita dryck försöker han i filmen också införa vid de diplomatiska tillställningarna under kristallkronorna, att svälja ner snittarna med.

I rollistan ser vi Anitra II nämnd. Men den som tror att Anitra I är frugan Anitra Steen har fullständigt fel. Hon lystrar till namnet Anitra III. Anitra I avled förra året i samband med kurragömmalek med Göran ute på de delvis steniga ägorna. Och efter Anitra I:s tragiska bortgång blev det stor ceremoni i traktens kyrka med även Görans gamla utrikiska kompisar närvarande - Tony Blair, Bill Clinton och Kofi Annan på första parkett. Korgossarna sjöng som aldrig förr, och intet öga var torrt bland de sörjande.

Göran betraktar också aktuella Inte utan mina kossor som ett kraftfullt feministiskt initiativ. Han kom ut som feminist redan på senhösten 2000 och gav alltså ganska tidigt feminismen ett ansikte. Ett år senare sa han till Aftonbladet: "Jag är feminist, men vill inte driva de här frågorna så hårt att jag skapar motsättningar." På sistnämnda punkten har Göran alltså ändrat sig: Inte utan mina kossor. Även de måste beredas plats i de fina salongerna.

Men det är kärleken som står i högsätet och höstens kramiga storfilm kommer med all sannolikhet att dra in betydligt mer intäkter än den amerikanska superfilmen med den snarlika titeln Inte utan min dotter. Perssonfilmen kommer att slå internationelt så det bara råmar om det!

Thrillern med Stefan Löfven - snart premiär!

Ända sedan Stefan Löfven valdes till huvudrollsinnehavare en bit in på 2012 har det planerats för den nyskapande filmen där verklig verklighet och annan verklighet liksom flyter ihop.

Det allra mesta i berättelsen kretsar förstås kring Stefan Löfven, till det yttre kanske en aning påminnande om en ärrad småtjuv av den gamla hederliga sorten. Ordknapp och finurlig, men trots det skumma verksamhetsområdet är det svårt att inte gilla karln. Till och med polisen gör det. Även om han i de ständigt återkommande förhören om ditten och datten på ett nästintill oslagbart sätt håller inne med allt.

Att verkligen väga varje ord på guldvåg och sedan låsa in lejonparten av dem i ett sprängsäkert kassaskåp är något av Stefans adelsmärke. Tystnaden är hans signum.

Vilka hemligheter bär Stefan på? Vilka är hans avsikter? Vad är han ute efter? Hur tänker han? Vad planerar han? Vilka B-planer har han? Vad finns bortom tystnaden? Vad har han i sin källare? Vem har han i sin källare? Det är något av ramen i detta spänningsfyllda drama. Plus: hur kommer vi nästan tio miljoner grannar till Stefan att påverkas av vad som sker i hans hus?

Trots att premiären närmar sig med stormsteg är manuset inte på långa vägar färdigt, det författas undan för undan under produktionens gång. Somligt har dock läckt ut. Stefan lever ihop med Magdalena, det är för övrigt hon som har hand om parets ekonomi. De bor i ett ordinärt svenskt folkhem där ett antal personer dyker upp, en efter en, just när sommaren nyss har övergått i höst. Män och kvinnor går in i huset, men ingen ser dem komma ut.

Redan i den preliminära listan över statister i filmen finner vi några intressanta namn. Jonas Sjöstedt är ett. Enligt utkastet till manuset låses han in nere i källaren, på direkten. Men - detta är verkligen ingen film för småbarn! - Stefan och Magdalena struntar faktiskt i binda honom. Sjöstedts rörelsefrihet är ju redan starkt begränsad, bakbunden som han är genom beslut av V-kongressen.

Preliminärt är även Gudrun Schyman uppsatt som statist. Men eftersom hon upplevs som besvärlig, brukar t.o.m. försöka lägga sig i regiarbetet, hoppas samtliga inblandade att kunna förbigå henne helt. Blir hon med förses hon med kraftiga lager silvertejp över hennes i särklass mest vitala del av kroppen. Och placerad i en dubbelt ljudisolerad skrubb nere i källaren, hon lär ju oavbrutet fabricera missnöjesyttringar i påtvingad mummelform.

Stefan är ju gammal metallare och har hemmavid konstruerat fiffiga grejer för att göra folk lite mer samarbetsvilliga, eller möra om man säger så. De tillgrips dock först i sista hand och det är i skrivande stund oklart i vilken omfattning så blir fallet i denna thriller.

Enligt trovärdiga källor kommer i alla fall Stefan själv (helt överraskande!) att utsättas för tortyr i dramat, en av Stefans repliker: "Tidigare har jag tvingats se de stora elefanterna dansa. Men det här!" Varning för ruggiga dansscener i filmen! Såvida nu inte censursaxen sätter stopp för det.

Gustav Fridolin är inte bara rörlig, han har kort stubin också. Men det är självfallet inte bara från Tomteblosset som han kallas internt som det blir skrik och skrän så det står härliga till. Och från fönstren i Stefans och Magdalenas gemensamma röda folkhem kommer åtskilligt kastas ut. Porslin ... möbler ... Ylva Johansson ... Det sistnämnda kommer med till visshet gränsande sannolikhet rendera ett högre utslag på Richterskalan. Johanssonskan är ju som bekant en oerhört omfattande varelse.

Visst skjutande ska också förekomma i dramat. Det är bland annat MP:s sifferpolitiska taleshen Per Bolund som försöker peppra alla rödfärgade inom synhåll fulla med ett par magasin smattrande sifferserier. Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta ... Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta ... Precisionen lämnar emellertid mycket övrigt att önska. Han övermannas därför snabbt och placeras även han i källarplanet, för vidare hantering vid ett senare tillfälle.

I den rymliga källaren finns för övrigt en trälåda i ett hörn. Märkligt lik den låda som ett gäng galna tyska terrorister tänkte placera dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon i på 70-talet. Hoppsan! Och ingen utom Stefan vet vem som finns i hemliga lådan som det hörs konstiga ljud ifrån. "Mitt S i rockärmen", säger Stefan sammanbitet, "när allt annat är uttömt".

Ytterligare några repliker i det preliminära manusutkastet. Snåla Magdalena (skriker): "Det där kostar ju för fan också skjortan." Knipsluge Stefan (viskar i hennes öra): "Lugn! Fido kommer snart att gå med bar överkropp, det ska jag se till." (Fido är värdparets smeknamn på valpige Gustav.) Åsa (mumlande): "Dåliga vibbar, jag gillar verkligen inte klimatet härinne." Carin Jämtin (på improviserad värmländska): "Upp med hakan, Åsa. Efter regn kommer jordskred!"

Det här är en thriller som kommer att bli riktigt, riktigt bra. Kanske. Eller riktigt, riktigt dålig.

Gunnar Sträng - citat på citat

Jag använder inte utrikiska ord när det finns adekvat svensk vokabulär. (1)
Man bör ju undvika främmande ord, om man har en relevant inhemsk vokabulär att tillgå. (2)
Jag utiliserar inte utländska ord när det existerar en relevant domestik och adekvat vokabulär. (3)
(1) och (2) är helt säkert äkta Gunnar Sträng-citat. (1) är berättat av en ministerkollega. (2) från 1970 inleds med: I ett tidningsklipp kunde nyligen läsas följande magistrala förmaning av statsrådet Sträng. (3) är ett exempel på alla de inte riktigt lika äkta varianter som finns.

Det finns dom som urgerar en limitering av bostadsbyggandet. Det skall dom ge fan i. (4)
Som bekant blev det ju en del utrikiska. Här på Harpsund 1954. Gunnar Sträng, då socialminister och även ansvarig för bostäderna, skäller ut dåvarande finansministern Per Edvin Sköld. Det blev ingen minskning av bostadsbyggandet, tillägger Olof Palme, detta citats bästa-källa. 

Åren kring 1970 skämtades det om att Olof Palme utnämnts till statsminister i Gunnar Strängs regering. Uppvuxen i en statarbarack och med sexårig folkskola i bagaget kom ju Gunnar Emanuel Sträng att bli en politisk gigant med 21 år som socialdemokratisk finansminister (1955-1976). En riktig working class hero. Hoppsan, där blev det utrikiska - beklagar! I år är det 20 år sedan Gunnar Sträng dog. Ändå är han på något sätt odödlig. Hans namn fortsätter att då och då glimta till i böcker, tidningsartiklar och på nätet. Inte minst p g a det särpräglade strängska språket, som det här inlägget handlar om. Har själv saknat en rejäl sammanställnig av Gunnar Sträng-klassiker. Här är en sådan - förstås bara ett urval - allt hämtat från böcker, tidningsartiklar, tv-program m m. 

Alla Gunnar Sträng-citat är i gul textfärg, när jag citerar andra har texten blå färg och mina egna korta kommentarer är i vitt. Tanken med inlägget har också varit att åtminstone försöka skilja agnarna från vetet, vad sa Gunnar Sträng egentligen? En källförteckning finns sist i inlägget. Jag anger alltid bara "bästa-källan" - näst efter själve Gunnar Emanuel, förstås. När källorna till citatet är många och likvärdiga blir det ingen källangivelse alls. Nu kör vi vidare med citat!

Sträng var gammeldags pedagog med pekpinne och blädderblock. Han använde sina hjälpmedel minst en gång om året, när han undervisade de ärade TV-tittarna om statsverkspropositionen. Regionalpolitiska reformer kunde Sträng kalla pengar till mor i busken. Generalernas krav om ökade militära anslag avvisades som vanligt gnäll från knektarna. Han kunde berätta, efter samtal med utsända från Etiopien, att han haft en fin konversation med en gentleman från Abessinien och han intresserade sig för japsens ekonomiska framsteg. (5)
Citat från en bok om Göran Persson, vars stora politiska förebild är Gunnar Sträng. Möjligtvis med undantag av språket. Texten är skriven av journalisten Olle Svenning. Han arbetade 1965-1968 under Tage Erlander och var statsministerns talskrivare. Inte finansministerns!

Nu pinkar jag en formidabel parabel! (6) 
Resultatet efter en lyckad prostataoperation på 1980-talet. Berättat av Sten Andersson (partisekreterare, social- och utrikesminister). Norstedts ordbok: parabel = en U-formig matematisk kurva med oändlig utsträckning och med vissa optiskt intressanta egenskaper. Tänk om man fått beskåda detta evenemang!!! (Hör Sten Andersson imitera Sträng - se källförteckningen!)

Speciminerar du för finansministerposten? (7) 
Speciminerar. Justitieminister Lennart Geijer fick den överraskande frågan sedan han motsatt sig en utgift som Gunnar Sträng velat driva igenom. Alltså för en gångs skull helt ombytta roller. Vad Sträng menade var om jag försökte kvalificera mig för finansministerposten. Det konstaterade Geijer efter visst tankearbete, möjligen också en del research. SAOL: speciminera = författa skrifter som lärdomsprov.

Vi i riksbanken är inte så toujours att vi går ut med presskonferens när vi tar upp lån. (8)
Toujours. För den som inte kan franska är ordet totalt obegripligt. Det är det också för oss som kan franska - i alla fall i det här sammanhanget - eftersom vi har lärt oss att toujours betyder alltid. Citatet är från efter finansministertiden, 1979. Journalisterna lär ha störtat till ordböckerna för att finna att toujours, använt i svenskan, betyder sällskaplig och trevlig.

Mästare i att tala till lärde män på bönders vis och till centerpartister på latin. (9)
Lustifikation signerad publicisten Gustaf von Platen ...

Sviniös - Fungibel
Båda typiska ord i Gunnar Strängs vokabulär. Sviniös = svinaktig. Fungibel = fungerande, funktions- duglig, funktionell. Men inget av orden är någon strängsk "uppfinning", något som en del verkar ha trott. Och fungibel är egentligen en juridisk term för ting som inte uppvisar några särdrag och därför är utbytbara - exempelvis pengar, bensin, spannmål. Men jag är rätt säker på att Sträng nästan alltid kände till den egentliga betydelsen av de ord som han så kreativt kom att använda. Oftast.

... och då sa Sträng: Är du gorillaledare?
När Gunnar Sträng inledde frågan om banksocialisering på socialdemokratiska partikongressen på onsdagskvällen sprang en okänd man fram till talarstolen med några kuvert. - Jag är gerillaledare, ropade han. - Vad säger du, är du gorillaledare? frågade Sträng. Partisekreterare Sten Andersson blev alldeles vit i ansiktet, rusade fram och föste ut mannen. Han trodde det var fråga om kuvert med sprängämne, sådana som israeliska ambassader fått. Men i kuverten fanns bara papperslappar med smädelser mot finansministern. Efter intermezzot skärptes bevakningen. (10)
Galningen måste ha tappat koncepterna fullständigt när han ansikte mot ansikte konfronterades med coola Gunnar Emanuel Sträng. Apropå "israeliska ambassader": Bara en månad tidigare, 5-6 september 1972, skedde massakern vid OS i München. Palestinska organisationen Svarta september dödade då elva israeliska idrottsmän.

Jag behöver inte knäppa upp byxorna och lägga upp rumpan för motståndarna så att det bara är att slå.
Det blev en het debatt när frågan om att förstatliga affärsbankerna diskuterades på S-kongressen 1972. Sträng varnade för att göra ett politiskt självmål. Det blev till sist ett nej - men drygt en tredjedel av kongressombuden, framför allt yngre, röstade för.

Schas Manhattan! (11)
Sträng tillbakavisar utländska bankers inflytande på svensk ekonomi, enligt källan. Men - kan det ha varit den amerikanska storbanken Chase Manhattan som Gunnar Sträng "hade i tankarna"?

Man kan väl kutta av den del som fejsar Gustav Adolfs torg. (12)
De strängska funderingarna om bygglösningar när UD:s eventuella flytt från Arvfurstens palats var på tal. Gunnar Emanuel kunde även slå till med att rakt av snickra till svenska verb av engelska. Lite av pionjär på området; det här har ju på senare år omfamnats av åtskilliga som vill göra sig häftiga. Det hade Gunnar Sträng inget som helst behov av.

Jag har frågan present i skallen. (13)
Finansminister och samtidigt oberäknelig stämmer gott på Gunnar Sträng - avseende språket. Han överraskade ständigt språkligt, i alla riktningar. Men det verkar som om detta mest, kanske enbart, gällde hans talspråk. Har nyligen läst det 20-sidiga häftet "Tidiga möten med boken", författat av Gunnar Sträng. Inget som helst språkligt "avvikande" i texten. Det är i talspråket som den språkliga lekfullheten finns - med överraskande ordval.

Hördu. Jag ska ha Tage och Aina, och Olof och Lisbet på kräftskiva här imorgon. Och, hördudu, jag stod och tittade på bordet imorse. Vi får rum med en smal jäkel till. Kan du komma? (14)
Telefonsamtal en fredag till Sten Andersson, partisekreterare och minister. (Hör Sten Andersson imitera Sträng - se källförteckningen!)

Andens lättmatroser - Kålrotsräknare - Illbattingar
Strängska kraftuttryck lite à la Tintins temperamentsfulle kompis kapten Haddock. Illbatting betyder enligt SAOL okynnigt barn. Tidigare nämnde justitieministern Lennart Geijer skriver att han gärna vill tro att Sträng är pappa till ordet, av finansministern använt om en del kritiker. 

Han ringde i vittnens närvaro upp Åsbrink och skällde ut honom: Du din kålrotsräknare, du kunde åtminstone ha ringt. (15)
Kålrotsräknaren i detta fall var Sveriges riksbankchef Per Åsbrink. Året var 1957 och Riksbanken hade höjt räntan med en hel procentenhet - utan att informera regeringen i förväg. Sträng gick i taket. Kolrotsräknare lär under åren ha blivit ett allt vanligare strängskt uttryck om högutbildade national- och bankekonomer.

En tröst var dock att vi ändå bara var lättmatroser som man bara ibland behövde ta på allvar. (16)
Det skriver Erik Lundberg i en av Gunnar Sträng-böckerna. Lundberg var bl a professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och ordförande i Nobelkommittén för ekonomi. Det vanligaste Sträng-uttrycket var annars andens lättmatroser. Även om han ibland körde med en och annan variant:
Det behövs erfarna skeppare och erfarna styrmän på den svenska skutan. Men 1976 var det politiska lättmatroser som försökte ta över navigeringen. (17)
Gunnar Sträng vid ett möte 1985 i Vita Bergen i Stockholm. 1976 blev det som bekant borgerligt styre, efter ett 44 år långt socialdemokratiskt regeringsinnehav.

På konjunkturernas böljande hav ska man aldrig segla med fasta skot. (18)
Ett bland många exempel på Strängs rika bildspråk. Här med betydelsen att det behövs en flexibel ekonomisk politik. Annars var just segling inte riktigt Gunnar Strängs grej. Inte motorbåtar heller:

Jag har en roddbåt och med den klarar jag mig bra. (19)
Sagt när det beslutades om bensinransonering för motorbåtar - 1948, under de ekonomiskt bistra tiderna efter kriget. Gunnar Sträng var som då folkhushållningsminister ansvarig minister för beslutet. Men tiderna blev bättre, mycket bättre:

Gläd dig i din ungdom, heter det. Det gör ungdomen. För tolv miljarder kronor om året.
Med "heter det" menar Gunnar Sträng Bibelns Predikaren 11:9, som i Bibel 2000 har fått inledningen: "Gläd dig, yngling, medan du är ung, njut i fulla drag av din ungdom".

Hur är man funtad å huvudets och kroppens vägnar om man har 4-4:50 i timmen? (20)
Hur är du funtad å huvudets (och kroppens) vägnar? har av någon märklig anledning aldrig riktigt slagit igenom som kraftuttryck ... Sträng-citatet är från valrörelsens upptakt 1970, från en i radio direktsänd presskonferens. Sträng hade ilsknat till eftersom han tyckte att han oförskyllt fick klä skott för olika missförhållanden.

För mig får ni arbeta i bara kalsongerna om ni vill. (21)
Klart besked till finansdepartementets tjänstemän sedan de en varm sommardag frågat om det var tillåtet att lätta en aning på klädseln och få arbeta i bara skjortärmarna. Lika fritt på finansdeparte- mentet med Anders Borg som chef?

Visst hade Gunnar Sträng stor humor. Två av mig okommenterade kortisar:

I en valdebatt 1979 med Mundebo sa denne att han tidigare trott att avundsjukan var lika stark som sexualdriften, men nu trodde han att avundsjukan var starkare. Sträng replikerade: Såna efemära ting som folkets sexualdrift och avundsjuka vill jag inte ge mig in på. Där kan man ju bara bygga på personliga erfarenheter. (22)

... hade en grupp jämställdhetsexperter under Per Holmbergs ledning fått i uppdrag att mer vetenskapligt reda ut de verkliga skillnaderna mellan kvinnor och män. Experterna hade tydligen sett som sin uppgift att bevisa att det just inga skillnader fanns. Jag satt mitt emot Gunnar Sträng och såg snart av hans minspel att detta inte överensstämde med hans världsbild. Hans ansikte antog en rödlätt ton som djupnade mer och mer. När den började skifta i blått, tänkte jag att nu är det nog bäst att han tar till orda om han inte ska krevera. Och han tog till orda! Herr ordförande, sa han till Erlander, någon djäkla skillnad måste det väl ändå finnas mellan kvinnor och män! Och, herr ordförande, den lilla skillnaden som är kvar nu, den sätter jag ett väldigt värde på! (23)

Vi har nu avancerat så långt i vår diné som resurserna är suffisanta. Pretenderar vi på dessert därjämte blir vi obligerade att antingen utöka avgiften för varje enskilt subjekt eller att abstinera från kaffet. (24)
Krångligt språk? Icke! Fast, egentligen borde inte texten direkt ovanför vara gulmarkerad som ett Gunnar Sträng-citat. För att det är en kåsör i Sydsvenska Dagbladet som en gång i tiden skojade till det - hmm, i alla fall en aning - om finansministerns språkliga artisteri.

Ladies and gentlemen, leave it to me! (25)
It var den svenska ekonomin. Med denna magnifika replik i en debatt fick Gunnar Sträng definitivt publiken med sig och satte meddebattören, en amerikansk professor, på plats. Före den dräpande repliken hade Sträng sagt att han kanske inte hade läst så mycket nationalekonomi som professorn - men när det gällde Sveriges ekonomi så var den minsann i trygga händer.

Härom året berättade en tidning ett par dar efter riksdagsöppnandet vad som hände i en kupé på Spångatåget morgonen efter den sedvanliga galaföreställningen i TV. Sträng hade just slagit sig ner med sin tidning, då en nyfiken liten kille fick syn på honom och gick fram:
- Ä're du som är kungen?
- Nej, svarade Sträng, lätt road och kanske lite besvärad, nej, det är inte jag som är kungen.
- Jo, det är nog du som är kungen i alla fall, envisades grabben. (26)
Så det så. Och här är inläggets källor:

(1) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 49, kapitelförfattare: Lennart Geijer.
(2) "Sträng - finansministern" (1970), sid 112, författare: Manne Ståhl.
(3) "Bevingat" (2005), sid 800 (pocket), författare: B Hellsing/M Hellquist/A Hallengren. 
(4) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 127, kapitelförfattare: Olof Palme.
(5) "Göran Persson och hans värld" (2005), sid 90 (pocket), författare: Olle Svenning.
(6) "Gäst hos Hagge: Sten Andersson"/SVT (Play), sänt 1987-12-11, vid ca 25:30. (Se till höger!) (Dec. -14: borttaget av SVT.)
(7) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 50, kapitelförfattare: Lennart Geijer.
(8) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 50, kapitelförfattare: Lennart Geijer.
(9) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 135, kapitelförfattare: Gustaf von Platen.
(10) Aftonbladet, 1972-10-05, artikel på förstasidan.
(11) "Bevingat" (2005), sid 800 (pocket), författare: B Hellsing/M Hellquist/A Hallengren. 
(12) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 51, kapitelförfattare: Lennart Geijer.
(13) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 50, kapitelförfattare: Lennart Geijer.
(14) "Gäst hos Hagge: Sten Andersson"/SVT (Play), sänt 1987-12-11, vid ca 24:00. (Se till höger!)
(15) "Pengarna & makten - Riksbankens historia" (2009), sid 359, författare: Gunnar Wetterberg. 
(16) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 102, kapitelförfattare: Erik Lundberg.
(17) "Sträng och Mona - ett samtal om då och nu" (1992), sid 104, författare: Gunnar Sträng/Mona Sahlin.
(18) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 98, kapitelförfattare: Erik Lundberg.
(19) "Sträng - finansministern" (1970), sid 117, författare: Manne Ståhl.
(20) "Palme" (1989), sid 109 (pocket), författare: Björn Elmbrant.
(21) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 149, författare: Frans Nilsson (bokens redaktör).
(22) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 50-51, kapitelförfattare: Lennart Geijer.
(23) "I de lugnaste vattnen ..." (1993), sid 199, författare: Sten Andersson.
(24) "Sträng - finansministern" (1970), sid 113, författare: Manne Ståhl.
(25) "En bok om och till Gunnar Sträng" (1981), sid 51, kapitelförfattare: Lennart Geijer.
(26)  "Sträng - finansministern" (1970), sid 103, författare: Manne Ståhl.

Fyra S i leken!

Visby i kvällssol, här skulle det mycket väl kunna vara C-ledaren Annie Lööf i den politiska berg- och dalbanan. Upp & ner för C - med stark betoning på n e r - men sitter ändå säkert.

Politikens tivoli. Politikens Kiviks marknad. Politikens stora firmafest. Allt i ett. Och nog bjuds det alltid på en del ögonbrynshöjare. Även i år.

Som exempelvis FP-tungviktaren Carl B Hamiltons idé om att slå ihop de fyra borgerliga partierna till ett enda.

Partiledare Björklund sänkte förslaget direkt: "När man är flera partier vänder man sig till många olika grupper i samhället. Jag tror att vi sammantaget får fler väljare som fyra partier än ett enda."

Att inte S har tänkt på det. Socialdemokraterna är ju i sig en koalition av en massa åsiktsriktningar. Varför inte fyra stycken S i den politiska kortleken? Även om det säkert skulle behövas ytterligare S i leken kan ju fler än fyra lätt uppfattas som fusk. Och det ska vi förstås inte ha.

Från höger till vänster:

Socialdemokratiska klöverpartiet: Ett liberalt/socialliberalt parti som även åtskilliga moderata sympatisörer kan förflytta sig till. Här röstar man enbart efter den egna plånboken, inte hur man vill att samhället i stort ska fungera och se ut. Klöverpartisten kan mycket väl bekänna sig till socialismen. Men, nota bene, bara på ett teoretiskt plan - gärna efter ett antal glas rödvin. Privata lösningar - inga större problem. Skatter, bidrag m m - ingen större hit. Här återfinns gamla S-profiler som Björn Rosengren, Ulrica Messing, Göran Persson, Jan Nygren, Anders Sundström, Pär Nuder, Thomas Östros m fl som fått ordentlig smak på överklassigt extravaganza i livet. Och som numera verkligen har klöver för att finansiera det.

Socialdemokratiska ruterpartiet: Tävlingsinriktade människor med ruter i. Skulle lika gärna kunna heta IFK Socialdemokraterna. Allt går ut på att vinna - i just detta fall att vinna val, och då gäller det att anpassa partiprogrammet efter det. Pragmatiker alternativt kameleonter. Påminner mig om det Marxistiska citatet: "Jag har mina principer!!! ... Och om ni inte gillar dom, så kan jag fixa fram andra principer." Som Groucho uttryckte det. Företrädarna är ofta politiska broilers med en oerhörd svada, har inga som helst svårigheter att koppla in den verbala autopiloten. Turbokäftar. Tidigt med i SSU, redan då inriktade på politisk karriär. Som sagt tävlingsinriktade - men kan ge ett mekaniskt, fyrkantigt intryck.

Socialdemokratiska hjärterpartiet: Partiet attraherar framför allt sympatisörer utanför storstäderna. Här finns "jag känner inte igen mitt parti-folket". Är starkt för återställare "efter borgarnas alla tokiga förändringar". Kan med en smula romantisk nostalgi tänka tillbaka på alla de ljuva åren med stabilt socialdemokratiskt styre. Belackarna kallar dem ibland "museivakter". Ogillar privatiseringarna inom vård, skola, omsorg - i synnerhet vinstaspekten. Citerar gärna Olof Palme. Exempelvis när han på 80-talet gav idéerna om privata dagis beteckningen "Kentucky Fried Children".

Socialdemokratiska spaderpartiet: Partiet med mest driv - eller det vildaste socialdemokratiska partiet om man så vill. Får spader av orättvisor, inte minst på socialförsäkringsområdet. Kritiska till allt marknadstänkande och alla avregleringar. Är ofta unga - men behöver inte alls vara det. På den politiska skalan väldigt nära Vänsterpartiet. Försöker förtränga att det faktiskt var Socialdemo- kraterna som påbörjade nedskärningarna i välfärdssamhället - och det var ju kraftiga sådana, då på 90-talet. Tröstar sig med att det skedde p g a ekonomisk jättekris. Spaderpartisten behöver inget rödvin (eller annan alkohol) för att kalla sig socialist.

En S-ledare har två uppgifter. 1: Att hålla ihop partiet. 2: Att vinna val. Så brukar det heta. Med fyra S i leken försvinner ju den tunga första uppgiften. Och det andra uppdraget, fördelat på fyra, blir mycket lättare.

Men vilket liv & kiv det lär bli när de fyra socialdemokratiska partierna sedan ska bilda koalitions- regering. Vilka regeringsförhandlingar. Vilket rosornas krig!!!!

I medierna: SvD, SvD2, DN, DN2, DN3, GP, GP2, GP3.

(S)uperman???

Värsta krisen någonsin, eller rättare sagt hittills, och alla väntar sig ett "säkert kort" som ny ledare för partiet i fritt fall. En stark ledare med auktoritet och gedigen politisk erfarenhet, och som skulle kunna föra partiet upp till forna dagars höjder.
Men åtskilliga är vi allt som tappar hakan när S-ledningen efter fem dagars intensivt diskuterande till sist går ut med vem som man har kommit fram till.
Det blir en fackbas utan någon längre eller djupare politisk bakgrund - förutom några år i verkställande utskottet.
Har aldrig suttit i riksdagen, ingen erfarenhet av regeringsarbete, frågetecken hur han är som debattör och lär sakna glöd.
Men lugn och stabil ska han vara - är det Juholts totala motsats som man har varit ute efter? Rätt och slätt.
Nåja, Stefan Löfven kanske var den enda person som ingen (falang/gruppering/distrikt) skrek rakt ut om: "Över vår döda kropp som ny partiordförande!" Det finns onekligen en hel del att uträtta inom partiet, efter alla stridigheter under de senaste åren.
Som med alla nya partiledare blir det också för Stefan Löfven en sorts offentlig smekmånad, och en Löfven-effekt uppåt i väljaropinionen. Men det är ju från en för S historiskt låg nivå.
Och knappast något bestående lyft att tala om för det identitetsjagande partiet.
(S)uperman blir han med största sannolikhet inte, Stefan Löfven. I alla fall inte en okraschad. Och möjligen kan han bli staty. I någon form, någonstans - så att säga. Återigen besvikelse i S-leden, som lär fortsätta drömma om Frälsare Margot Wallström.

I medierna: AB, SvD, DN, SVT. 

Frälsare och grodmän

Minnet är ibland kort. Men det är ju faktiskt bara tio månader sedan som Håkan Juholt sågs som den store Frälsaren av åtskilliga i partiet. Istället blev det grodor, tavlor och internt krypskytte - och ytterligare ras i opinionsmätningarna.

Längtan efter en Frälsare säger onekligen en hel del om tillståndet hos Socialdemokraterna. Ett parti i nöd. Efter Juholts avgångsbesked lär många ännu en gång ropa högt efter Margot Wallström. Borta från svensk politik i massor av år. Har alltid sagt nej till uppdraget och kommer alltid att säga nej.

Valberedningen med Berit Andnor i spetsen gjorde ett uruselt jobb förra året. Den sympatiske gamängen med politiska kunskapsbrister kunde aldrig bli en bra partiledare. Vilket han troligen själv innerst inne vetat hela tiden.

Men samtidigt måste man imponeras av somligt hos honom. En ypperlig retoriker och debattskicklig som få. Och vilken energi och kämpaglöd. Hur har karln, 50 år i september, orkat månad efter månad med "en mikrofon under hakan" mest hela tiden?

Mediedrev? Häxjakt? Nej! Men jag tycker oerhört illa om att journalister och fotografer när det stormar står och stampar vid politikers och andra makthavares hem och bostäder. Detta måste alltid få vara en skyddad och fredad zon. Nu blev Juholt påhoppad av reportrar redan på morgnarna utanför bostaden i Västertorp. Och tillbaka i Oskarshamn efter två riktigt tuffa dagar - vad väntar utanför huset? Jo, ett gäng reportrar. Då har den upphetsade nyhetsjakten gått för långt. Men andra tycker annorlunda ...

Den här gången lär Socialdemokraterna satsa på ett "säkert kort" som ny partiledare.
Trots att han förra gången det var dags sa nej och dessutom inte har en riksdagsplats så är mitt tips Pär Nuder. Jag hoppas att den begåvade Nuder övertalas denna gång. Folkligheten är det förvisso sig och så med. Men han har den för Socialdemokraterna just nu så viktiga auktoriteten - och en del annat. Andrahandstipset är Thomas Östros. Inga grodmän precis. Knappast frälsartyper heller. Utan två rätt tuffa killar.

---

Aftonbladet, strax efter klockan 15:

I medierna: AB, Expr, SVT, SVT 2, SVT 3, SvD, SvD 2, DN, DN 2, DN 3.