Skvaller från finansdepartementet

Ulf Kristersson förefaller en aning liten för att fylla det tomrum Anders Borg lämnat efter sig. När Kristersson utnämndes till M:s ekonomisk-politiske talesperson innebar ju det att det är han som vid alliansseger ska fylla giganten Anders Borgs kostym på finansdepartementet.

Bland tjänstemännen på departementet på Jakobsgatan är oron stor att de med Ulf som ny boss blir tvungna att rycka in med muskelkraft som de inte har vid presskonferenser och liknande. Som i Frankrike, med den också korta (165 cm) förre presidenten Nicolas Sarkozy.

Nej, de franska underhuggarna hade det inte lätt. Och här i Stockholm säger finansens folk som en man (och kvinna): Ulf måste stå pall! Själv. Vi klarar inte 169 cm Kristersson!

"Anders Borg må efterlämna stora skor att fylla, men Kristersson har goda chanser att göra det." Kommentaren på ledarplats i SvD möts med skepsis bland finansdepartementets opolitiska tjänstemän. På Kristerssons små fossingar blir ju helt uppenbart Borgs skodon som rena rama skidorna. Kristersson kommer att tvingas hasa sig fram genom våra korridorer, säger de. Någon föreslår att man skulle kunna kontakta någon av skidsportens vallningsexperter för att underlätta glidet för stackars Ulf inne i lokalerna. Kanske i kombination med nyrekryteringar av folk med mycket riklig mjäll för naturlig spridning över golvytorna. Här gäller det att hitta fiffiga lösningar.

I historieböckerna talas det om dels Stockholms blodbad 1520 (på Stortorget), dels Lycksele blodbad 1992 (på Hotell Lappland). Det var vid det sistnämnda blodbadet som Ulf Kristersson stympades till nuvarande kroppslängd. Han hade vuxit sig för stor som nyliberal sittande ordförande för Moderata ungdomsförbundet och togs itu med av rivalen, den mer konservativt lagde Fredrik Reinfeldt och dennes kumpaner. Med en förskönande omskrivning kallades blodbadet officiellt för förbundsstämma. En oerhört illa tilltygad Ulf Kristersson hade först planer på att lämna M för att starta ett nytt parti (Kristerssondemokraterna), men därav blev intet.

När man sitter och snackar med finansdepartementets folk inne i fikarum nr 4B pratar de ofta om Ormet. Det tar ett tag innan jag fattar vad (eller rättare sagt: vem) de menar. Den klassiska sketchen är förresten liksom Ormet på finansdepartementet också från slutet på 1960-talet.

Och vid närmare eftertanke skvallrar väl hela hennes uppsyn av något bitskt, att hon kan bita till när som helst.

Som vänstersossen Daniel Suhonen skriver i sin mycket läsvärda bok om Håkan Juholt som han var informell rådgivare åt. Suhonen på tillfälligt besök på S-högkvarteret Sveavägen 68, matsalen, mars 2012: "Stolen mitt emot min var ledig. Där ställde sig plötsligt Magdalena Andersson, den nya ekonomisk-politiska talespersonen. Vi hade vad jag visste aldrig mötts. Jag sträckte fram handen. 'Daniel', sa jag. Hon tog inte min hand utan sa istället: 'Jag vet vem du är.' 'Jag vet vem du är också', sa jag. 'Vi kan väl hälsa ändå', sa jag och sträckte fram handen igen. Jag såg blickarna. Men Andersson tog inte min utsträckta hand. Det var en konstig markering. Hon satte ner sin tallrik på bordet framför sig och tittade menande på den tomma tallriken framför mig. 'Du tycker väl att det är borgerligt med mat?' sa hon. 'Nej, jag är så sjukt högervriden att jag redan har ätit lunch', sa jag. Efter det blev det tyst."

Eller som vid intervjun med lokaltidningen NVP i Nacka där hon bor (apropå tidigare porträttartiklar om henne där reportrar också intervjuat tidigare pojkvänner): "Jag skulle vilja se den artikel som utreder Anders Borgs gymnasieflickvänner. Om han hade några, vill säga."

Ormet kan ju inte bara bita utan även krama ihjäl folk. FP-ledaren Jan Björklund lär enligt högst obekräftade uppgifter varit ytterst nära att på det sättet bli ett offer för Magdalena Andersson under Nobelfestens dans. Björklund ska dock ha lyckats slita sig loss, fly hals över huvud och hinna sätta sig i säkerhet inne på toa. Väste Ormet "bondhora!" i Annie Lööfs öra under samma fest? Kanske. Även här är dock uppgifterna lite svajiga.

Valrörelsen under de första månaderna 2015 (om extravalet blir av) lär utvecklas till den smutsigaste i mannaminne. Och Magdalena Anderssons underhuggare på finansdepartementet tror att hon (Ormet) kommer att lämna jättestora bidrag till det. Efter att ha jobbat i Göran Perssons närhet med dess grabbiga verkstadsjargong och därefter ett längre tag med Mona Sahlin som ju gjort sig känd för ögonbrynshöjande uttalanden är det inte konstigt att Magdalena Andersson är lite farlig.

"Det är ju en vetenskaplig studie och det ska man alltid ta med en nypa salt" -  apropå en rapport om effekterna av höjd arbetsgivaravgift. "Jag har kommit till tomma lador" - apropå tillståndet för statsfinanserna, oberoende expertisen skakade på huvudena. "Ett litet nyfascistiskt parti" - Magdalena Andersson var före Stefan Löfven med uttalandet om SD, det etikettsättandet på partiet fick inte heller stöd av de seriösa experterna.

Så se upp för Ormet! Ulf Kristerssons obetydliga längd är onekligen en fördel i sammanhanget. Hans på mycket låg höjd spanande ögon har bättre möjligheter än de flesta att upptäcka faran i tid. Risken att stöta på Ormet är störst (förutom i regeringskvarteren) i trakterna kring Duvnäs utskog i Nacka där hon bor. För övrigt några hundra meter från nyss nämnda Mona Sahlin.

Nacka über alles

Jajamänsan! Så enkelt är det.

Valutgången i mars är ju så här i december hur oviss som helst. Men extravalet kan mycket väl resultera i att flaggan med Nackas kommunvapen (ett kvarnhjul) kommer att vaja över Rosenbad. I alla fall bildligt. Tillverkad och uppväxt i Nacka säger jag då: Äntligen! Är man lokalpatriot så är man.

Min kristallkula är inte alltid helt pålitlig. Men den visar i alla fall att M och C är partier som går framåt i förhållande till septembervalet. Partierna förstärker därmed positionerna som största respektive näst största alliansparti i den alliansregering som träder till. 

Anna Kinberg Batra (som då förstås blir statsminister) och Annie Lööf (som då med samma automatik blir vice statsminister) är Nackabor bägge två. Visserligen invandrade till kommunen, men de får väl anses ypperligt integrerade. Dock borde Lööf jobba mer med språket, hon bryter ju fortfarande rätt kraftigt på småländska.

Från bostadsrätten i västra Nacka brukar Kinberg Batra emellanåt ta sig till stockholmskt Södermalmsterritorium för en joggningsrunda har jag sett vid ett par tillfällen. Förefaller vara i excellent fysisk form, vilket lär behövas när det bara skiljer drygt två månader mellan att hon blir vald till partiledare och att extravalet äger rum och hon (kanske) blir statsminister. Tufft.

Är dessutom oerhört modig. Vid ett tillfälle siktades hon i lejonets kula, det som kallas Knivsöders epicentrum, dvs Hornstullsområdet på Södermalm, dvs den av MP- och FI-anhängare totalt dominerade zonen. Och hit tar sig Anna Kinberg Batra med vidhängande David för att käka i lugn och ro. Möjligen handlade det mer om dumdristighet än om mod.

Kanske använder hon de här Stockholmsbesöken på fritiden som ett sätt att som Nackabo studera stockholmarna som ju är en smula underlägsna Nackaborna i de öfvre regionerna. Att Kinberg Batra 1998 skulle ha sagt att stockholmare är smartare än lantisar är en stor missuppfattning. Det hon sa var ju naturligtvis att Nackabor är smartare än stockholmare och det finns ju självfallet inget som helst kontroversiellt i ett sådant uttalande.

Någon har hävdat att Kinberg Batra möjligen kan bli M:s flopp nummer fyra som partiledare (efter Gunnar Heckscher, träig - Yngve Holmberg, plastig - Bo Lundgren, också träig). Men det tror verkligen inte ett Nacka-fan. Visserligen har hon emellanåt gett ett något stelt och högdraget intryck. Men när hon väl blir vald lär det bli annorlunda. Bör kanske också tala med mer kraft. Vilken M-politik hon helst vill driva är dock ännu dunkelt. Men sammantaget kanske Kinberg Batra blir som en nytänd Fredrik Reinfeldt men med egen touche.

När Centern börja backa så flytta hon till Nacka. Så har en inte särskilt stor skald diktat. Jag tror visst att det var jag. Och vilken enorm positiv förvandling Annie Lööf genomgått efter flytten från med Nackaögon sett sterila Liljeholmen i Stockholms kommun till en villa i östra delen av centrala Nacka.

Med till visshet gränsande sannolikhet är det Nacka och inte minst Nackaluften som fått Lööf att lyfta som partiledare och C att stiga. Lär springa i norra Nackaskogarna ett par gånger i veckan. Bland annat det har fått henne att lämna floskelspråket, även om en del återfall förekommer. Mer genuint på hugget. Mer människa av kött och blod, dock även här en del återfall i det plastiga. Men återfallen kommer gradvis försvinna.

Efter att här på bloggen ha dissat Lööf riktigt ordentligt insåg jag en bit in på senaste valrörelsen att någonting positivt hänt. Efter att inte bara varit partiledare utan också viktig näringsminister kanske hon i förtid gick in i oppositionsrollen. Möjligen passar hennes personlighet allra bäst i rollen som oppositionspolitiker och inte som toppminister, bättre som anfallare än som försvarsspelare. Fast det sistnämnda är nog bara en sorts synvilla.

Med bakgrund som flitiga motionärer, ibland i trist Stockholmsmiljö på Helgeandsholmen, torde Nackareservatets Blå spåret passa de båda som hand i handske - särskilt förstås Kinberg Batra. Denna en av Sveriges allra äldsta markerade vandringsleder är en dryg mil lång. Rena rama vildmarken; här finns bland annat Knipträsk. Mannen med den utsträckta handen kanske skulle kontra med att det i hemma i Ångermanland minsann finns en sjö som heter Knipkäft.

Alla nyvalda partiledare får en period av smekmånad i opinionen. Kinberg Batra väljs 10 januari, då det också blir stor medial uppmärksamhet på M. Samtidigt som Lööf fortsätter sin effektiva Hulkenstil som C-ledare. Om det inte blir i vår som tandemparet från Nacka Anna Kinberg Batra och Annie Lööf hissar Nackafanan på Rosenbad så blir det säkert 2018. Eller vid ytterligare nyval mellan de två tidpunkterna. Hej & hå!

Nacka über alles! Somligt i Nacka är dock definitivt mer über än annat. Höjdarbilden är tagen av Stefan Berg för Teracom - jösses vilket mod! Bilden är synnerligen klickbar för förstoring!

PS För att inte någon ska få för sig något ... Tycker också att exempelvis Jonas Sjöstedt i V är rätt duktig som politiker. Ett kraftigt minus för just honom är dock att han inte är Nackabo. Men han kanske kan bättra sig på den punkten och nå nya höjder inom politiken. 

Blöt ökenvandring

Det ser ut att bli en ovanligt blöt ökenvandring fram till valet för Moderaterna. Ökenvandring med hägringar vid horisonten frestande med ett bekymmerslöst läckagefritt liv. Som det var förr. Som det var före Kent Persson, partisekreterare från våren 2012. Perssons belackare har fått - just det - ännu mer vatten på sina kvarnar efter senaste tidens snytingar för partiet i form av opinionsmätningar och EU-val, med väljarläckage till andra partier.

Det är bekvämt att ha en syndabock att skylla allt på. Jag har förstått att det internt inom Moderaterna finns en stark opinion för att efter det moderata haveriet få partisekreteraren sparkad. För en utomstående är det svårt att veta vad karln egentligen går för. Men klart är att han inte ger ett särskilt förtroendeingivande intryck. På något sätt känns det som hand i handske att Persson kommer från Örebrostadsdelen Vivalla som ju figurerade i tv-komedin Svensson, Svensson.

Grenen rekrytering verkar vara en av den själv lite nedstänkta skepparen Reinfeldts allra sämsta. Kent Perssons företrädare som partisekreterare Sofia Arkelsten fick sparken efter 1½ år. Åtminstone tre uppmärksammade så kallade affärer hann hon avverka på den korta tiden. Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström kickades sedan hon medan hon skötte regeringskansliets jourberedskap var aspackad på krogen. Två av Reinfeldts ministrar, Borelius och Stegö Chilò, toppar listan "kortast tid i svensk regering". Åtta respektive tio dagar tog det för dem att göra sig omöjliga. För att ta några exempel.

Om man ska klyscha till det: Allting på den här planeten har en början och ett slut. Moderaternas framgångssaga är med eftertryck över, för den här gången. Den moderata toppen är sedan ett bra tag tillbaka inte hungrig längre, utan ganska så proppmätt. Samtidigt som folket tycker att hunger, fräschör och häftighetsfaktor finns på andra håll i det politiska landskapet. Dessutom vill folket för död och pina inte associeras med en förlorare. Motgång föder motgång.

Det är hälsosamt för demokratin med växlingar vid makten lite då och då. Minns S-politikern Marita Ulvskogs ord om när de borgerliga vann valet 1976 - efter 44 socialdemokratiska år: "Det kändes som en statskupp". Det blir nu inga 44 allians-år. Och skulle ens de mest hängivna moderater vilja ha haft det så?

Avslutningsvis för att muntra upp frustrerade moderata läsare av detta inlägg, en skojighet med anknytning till läckage och vatten: "Får man dränka sig var som helst eller måste man ha vattenpass?" Nu känns det väl ändå lite bättre.

(AB, DN)

Domaren räknar och räknar ...

Carl Bildt, herr Excellensen, 

Han gillar rök och damm. 

Han drog sitt svärd från bälte 

Och bröt i striden fram. 

"Hur svenska tungan biter, 

Kom, hör mig snacka på! 

Ur vägen, moskoviter! 

Friskt mod, från topp till tå!"

(Dikten har Esaias Tegnér och jag totat ihop.)

Det finns en bland de 24 alliansministrarna som verkligen kommer att sakna sitt jobb. Så att han inte som friställd ska börja klättra på väggarna hemma på östermalmska Karlavägen måste den i höst nyss fyllde 65-åringen helt enkelt ha en toppsyssla inom den internationella politiken, vilket högdjurskompisarna säkerligen lär skaka fram.

Annars har det för Bildt varit en helt strålande sista tid som högsta tuppen i Arvfurstens palats - tack vare Putins ukrainska hyss. Här har nu CB kunnat leva ut sitt gamla rysshat riktigt ordentligt, haft friläge att ösa galla över moskoviterna så långt man kan göra som utrikesminister plus ett halvt snäpp till. Fått vara Kalle Dussin. Nu går CB emellertid mot ett Poltava men utan några ryssar inblandade.

Bildt har överhuvudtaget haft oerhört mycket glädje av Ryssland/Sovjet. Den politiska karriären tog ju fart i samband med de förmenta sovjetiska u-båtarna i svenska skärgårdar på 80-talet. De sovjetiska u-båtarna visade sig många år efteråt visserligen bara ha varit simmande minkar av obestämbar nationalitet. Men för CB har det inte spelat någon roll, hans engagemang då i "u-båtsfrågan" ledde ju till toppen. 

Men, det ska förstås erkännas: CB har med sin på äldre dar stora erfarenhet inom sitt område på något sätt återupprättat den svenska ministerpostens status. Efter giganten Östen Undén har vi ju sett ett antal så kallade allmänpolitiker med grunda utrikeskunskaper på den taburetten med Laila Freivalds som det ultimata bottennappet. 

För övriga alliansministrar kommer inte världen rasa samman vid förlusten i höst. Åtta år som minister för åtskilliga av dem sliter och i skallen finns säkert på många håll att det räcker. Det var kul så länge det varade och det spelar inte så himla stor roll att man nu ohjälpligt ligger nere för räkning.

Det som bäddat för förlusten i höst tror jag grundläggande beror på den totala cirkusen inom S från direkt efter valet 2010 till dess att Löfven blev partiledare. I ett och ett halvt år saknade Sverige en politisk opposition och alliansregeringen blev tillbakalutad och bekväm, blev en mätt förvaltare. Det har varit lättare sagt än gjort att komma igen när oppositionen åter var på benen.

Dessutom tycks det rätt tidigt efter förra valet ha infunnit sig en sorts verklighetsavskärmad bunkermentalitet hos alliansfolket i regeringskansliet. Drar mig till minnes att bunkergänget var ett uttryck för CB:s närmaste folk när han satt som statsminister 91-94 ...

Den under allra senaste åren successiva rörelsen vänsterut i väljarkollektivet tror jag mycket väl också kan ha att göra med den stora invandringen. Och då menar jag att de nyanlända troligtvis till övervägande delen är människor som inte i första hand är/blir borgerliga sympatisörer utan att det mest är vänster som gäller.

Kanske hade en större regeringsombildning för 1½ - 2 år sedan räddat situationen, åtminstone till en del. Men "nya" ansikten på nya poster hade i alla fall gett intryck av nya tag och nystart. Exempelvis Ask till Utbildning, Björklund till Näring, Lööf till Social och Hägglund till Justitie. Åtskilliga är less på att se samma gamla nunor i samma gamla sammanhang.

Inte minst efter valet till Europaparlamentet och mätningarna från SCB och DN/Ipsos nu några dagar senare borde det som sagt vara klart som korvspad att det är kört för alliansen. En titt i kristallkulan ger också vid handen att inom ett år efter valet har minst två av allianspartierna ny partiledare, tänker (förstås) närmast på M och KD.

Ledaren har talat

Men det Fredrik Reinfeldt tycktes ha glömt bort i sommartalet inför de sina var att det bara är det egna partiet som tuffar på hyggligt i väljaropinionen. Ett av allianspartierna fortsätter att vara en skugga av sitt forna jag - medan två är totalt under isen, ofta under 4-procentsspärren.

Det fordras givetvis betydligt mer än ett väl genomfört sommartal i Gustavsberg, kryddat med bara få mer eller mindre konkreta besked om vad man tänker göra, för att få bort stämpeln som ett rätt så regeringstrött alliansgäng.

Som en vitamininjektion borde alliansen redan direkt efter förra valet gjort upp om en kraftig ommöblering av regeringen. Med nya ansikten på ministerpost efter ministerpost hade det inte bara gett intryck av energi och handlingskraft utan troligen också gett konkreta positiva resultat ("nya kvastar ..."). Icke-juristen Beatrice Ask på justitiedepartementet skulle exempelvis säkert ha inneburit en nytändning på utbildningsdepartementet, skolfrågorna kan hon sedan tidigare. 

Och om det rörts om i ministergrytan skulle de tre dvärgarna i alliansen troligen inte haft så lågt väljarstöd som idag. Ett av problemen för de tre partierna är ju att de förknippas med bara en eller några få frågor, med FP och skolan som det främsta exemplet.

Har aldrig fattat varför tre av alliansens partiledare samtidigt ska vara departementschefer, dessutom chefer för tunga departement. Har inte heller fattat varför det, såvitt jag vet, aldrig ifrågasatts och diskuterats. Nåja, någon gång på 50-talet gjordes misslyckade försök att få Gunnar Hedlund att lämna det tunga jobbet som inrikesminister för att kunna agera mer övergripande som Bondeför- bundsledare i koalitionen med S. Men sedan dess?

Om de fyra partiledarna i alliansen redan från start haft posterna som statsminister och vice statsminister (x 3) utan egna departement men samordningansvar skulle det väl inte bara ha inneburit effektivare regeringsarbete - utan också (mer) tid för alla fyra att vara partiledare.

En partiledare behöver dessutom inte med automatik passa som departementschef. Tänker på Annie Lööf när jag läser om Per Ahlmark, FP-ledaren som blev arbetsmarknadsminister efter valet -76. S-veteranen Anna-Greta Leijon berättar om hur illa det gick när rätt unge Ahlmark med politisk erfarenhet och kompetens från talarstolar och debattartiklar plötsligt tvingades traggla propositionstexter och varje vecka fatta hundratals beslut. Tjänstemän på departementet kunde mitt i natten väckas av departementschef Ahlmark som ville ha reda på någon helt oviktig detalj. Nej, det gick inget vidare - och Ahlmark lämnade snart både regeringen och politiken ...

Utan politisk hemvist någonstans måste jag ändå säga att det var ett bra sommartal som Fredrik Reinfeldt höll - trots en relativt seg inledning om Syrien, och trots frånvaron av riktiga överrask- ningar. Ledigt, manusfritt och med en del lustifikationer.

Faktiskt bäst: Att statsministern betonade betydelsen av utbyggd tunnelbana österut, i första hand till min gamla hemkommun Nacka. Dessutom att det ska göras försök att snabba på bygget, så att man slipper vänta ända till 2030. Men man ska samtidigt ha i minnet att den som tidigare i flera år har bromsat t-banans utbyggnad är det moderata trafiklandstingstrådet, spårvagnstalibanen Christer G Wennerholm. Trots att det är den Blå linjen som ska förlängas ... 

I medierna: SvD 1, SvD 2, SvD 3, DN 1, DN 2. 

Starke Man - den blå fortsättningen

"Han lämnar riksdagen - för att bli Nackas starke man." Rubriken i lokaltidningen om Mats Gerdau (M) fick mig att totalt tappa hakan. Var det inte glasklart vem som skulle bli efterträdaren till den nuvarande Starke Mannen i Nacka kommun, Erik Langby (M)? Självfallet dennes äldste son,
Lill-Erik Langby - efter utnämningen med det något värdigare namnet Erik II Langby.

Och frågan är om det inte är svenskt rekord för Erik I Langby. I längd. Nu menar jag inte friidrott, utan antal år som kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande.

Carola vinner Melodifestivalen med Främling. Hylands hörna sänds för sista gången i tv. Björn Borg berättar att han ska dra sig tillbaka från tennisen. Riksdagen beslutar att löntagarfonder ska införas. MP-språkröret Gustav Fridolin föds. Likaså näringsminister Annie Lööf. Och - redan 1/1 blir Erik Langby Nackas "regeringschef". Allt detta under året 1983!

30 år som kommunalråd när han slutar. Bra jobbat, Starke Mannen Erik Langby! Och styrkan har han haft stor glädje av, eftersom kommunalrådsjobbet är oerhört fysiskt krävande. Men kunde inte Erik (med skägg och röd slips på bilden nedanför) under alla dessa år ha fixat lämpligare arbets- kläder för sig och jobbarkompisarna? Grävande dagarna i ända ...

Visserligen blir det lönelyft för Mats Gerdau när han går från riksdagen till kommunalrådsposten i Nacka, från 57 000 till 91 000 i månaden - det har i alla fall företrädaren haft; bara två kommuner i landet betalar ut högre kommunalrådslön. Men jag tror inte att han har insett hur pass stark Starke Mannen faktiskt måste vara.
Eller hur obetydlig Nacka kommun är. Trots att han under tiden som riksdagsman faktiskt upplysts om det - av ett riktigt ilsket kommunalråd i nordvärmländska Torsby, Håkan Laack. Detta i en debatt/gyttjebrottning för några år sedan om friskolor (Nya Wermlands-Tidningen):

Obs: mindre sjöar. För att Torsby kommun är JÄTTESTOR. Något som uppenbarligen Mats Gerdau inte visste - eller Anna Hedenmo på SVT:s Aktuellt. Minns från min tid på Sveriges Radio Värmland när Anna Olsson, som hon då hette, i mitten på 80-talet anställdes som sommarvikarie på lokal- redaktionen i Torsby tätort. Klappat och klart, alla papper var underskrivna. Men. Chefen hade glömt att fråga henne om hon hade körkort. Hon hade inte det. Den sommaren blev det ovanligt låg radioaktivitet i hela norra Värmland. 

Med tanke på hur rasande snabb befolkningsökningen är i Nacka, nu drygt 91 000 invånare, misstänker jag att lönen för Nackas Starke Man är kopplad till antalet Nackabor. Och att när kommunen mycket snart når upp till 92 000 invånare så ökar kommunalrådslönen automatiskt från 91 000 till 92 000 kronor. Med sådan morot för Starke Mannen går Nacka förr eller senare om grannen Stockholm! Kanske att han också personligen medverkar till att produktionen av nya små Nackabor hålls på en fasligt hög nivå. Fast Nacka är fortfarande betydligt mindre än Torsby. 

Nacka kommun har blivit rikskänd för att vara ordentligt på hugget när det gäller privatiseringar, privata lösningar och valfrihetspolitik à la Moderaterna. Samtidigt vill (också) massor av social- demokratiska högdjur till varje pris bo just i Nacka, verkligen inte bara Mona Sahlin och Thomas Bodström. Får fundera vidare på hur i jösse namn det här hänger ihop. Allra senast i raden av inflyttade S-profiler är, såvitt jag vet, Magdalena Andersson - socialdemokratisk finansminister 2014?

Om 30 år blir det ett nytt inlägg här på bloggen om kommunalpolitik i Nacka, när min gamla hemkommun ska välja sin nye Starke Man - efter Mats Gerdau.

Särskrivning och Moderaterna

Nyligen bortgångne Per Unckel (M) var under några år landets utbildningsminister. 
På Moderaternas hemsida sedan ett par dagar:

Det säger partisekreterare Sofia Arkelsten om man "läser mer". Jo - men det är i väldigt hög grad osäkert om Moderaterna med detta namn på stipendiet verkligen hedrar den tidigare utbildnings- ministerns minne. Själv tycker jag att det blir totalt tvärtom. Oerhört trist.
Lite specialundervisning i svenska - skräddarsydd för (M):

Tack Albert! Själv vill jag gärna trycka extra hårt på särskrivning à la (M).
Det departement som Per Unckel var chef för - ett departement med bindestreck:

---

Jag har i några blogginlägg skrivit om den skrala svenskundervisningen, som bland annat resulterat i allt särskrivande. Och minsann har det inte blivit ännu värre under de allra senaste åren - med borgerligt styre. Senaste inlägget: "Svensklärarna gör succé med Fritt Fall".

Mer t-bana så snabbt som möjligt!

Det finns ett problem.
Problemet heter Christer G Wennerholm -
trafiklandstingsråd (M) i Stockholm och  styrelseordförande i Storstockholms lokaltrafik (SL).

Christer G Wennerholm hatar t-bana. "Tunnelbanan i Stockholm är färdigbyggd."

Istället har han andra, högtflygande planer.

Politikern har säkert positiva sidor - men har fått fullständigt pippi på spårvagnar. En ultramodern lösning på Stockholms trafikproblem? Hmm ... För mig är det en gigantisk gåta att Moderaterna ännu inte har lyft bort Christer G Wennerholm från den regionala nyckelpositionen inom trafik. Ingen som törs? Om det har gjorts interna försök att tala honom tillrätta har det ju inte gett det minsta resultat. Inte ens ofta kloka före detta frun, justitieminister Beatrice Ask (i mitten på bilden), har i så fall lyckats. Inte heller "Miss Inga" (till vänster på bilden). Har ingen aning om sistnämndas maktposition. Enhetschef på Asks justitiedepartement? Jag ser det som förödande för Stockholms utveckling med Christer spårvaGn Wennerholm på nuvarande politiska topposter i Stockholm. Med honom vid rodret blir det definitivt inte utbyggd t-bana exempelvis på det här viset:

Bravo (S)! Socialdemokraternas förslag (med förklaringar till höger) från i maj förra året har säkert i smyg applåderats också av åtskilliga Allians-politiker.

Men i Stockholm dominerar Moderaterna - som tack vare Christer G Wennerholm har blivit ett parti som verklighetsfrämmande är ute och cyklar (korr:) åker spårvagn.

Sex nya spårvagnsslinjer i Stockholm. Visst - spårvagnar kan säkert vara ett lite trevligt inslag i stadsbilden. Men med ett Stockholm som växer så det knakar behövs det något annat: effektiva kommunikationer. T-banetåg = rejält många fler passagerare & mycket snabbare.

"Det samhällsekonomiskt klart mest effektiva alternativet", enligt studier från bl a Tekniska högskolan i Stockholm och från Stockholms Handelskammare.

"Vi kan inte vänta på mer tunnelbana!", skriver (S). Inte jag heller. Och varför inte ännu mer än vad partiet föreslagit. Finns massor av möjligheter och alternativ. Har själv skissat lite på en sorts inre ringlinje (nedanför till höger). Inte vettigt att så mycket trafik av allehanda slag ska passera de allra centralaste delarna av stan.

Svenska Dagbladet har skrivit mycket om det här med mer t-bana eller spårvagn i Stockholm - och om Christer G Wennerholm.  Spårvagndyrkaren är för övrigt också ordförande i lobbyorganisationen Spårvagnsstäderna.

SvD-artikeln där han möjligen allra tydligast berättar vad han tycker är från 2011-06-10: "Wennerholm underkänner tunnelbanebehov". Antydningar att han kanske skulle vara på väg att svänga en aning ser jag naturligtvis som inte ett skvatt trovärdiga.

"Jag är fullständigt övertygad om att Stockholm i framtida generationer kommer att bli en spårvagnsstad igen."

"När Stockholm växer så kommer också kollektivtrafiken att växa. Då kommer vi att köpa in bussar och bygga spårvagnar. Och när vi sitter här en dag, när jag går med rollator, så skulle jag inte bli förvånad om någon med mitt uppdrag rentav fattar beslut om att bygga nya tunnelbanor."
Det säger spårvagnstaliban Christer G Wennerholm till SvD.

Killen nedanför är alltså inte Christer G Wennerholm. Men glädjeskutt i nybyggd tunnelbana är det säkert många som skulle vilja göra. Några kan det också. Christer G är ett stort hinder för Stockholms utveckling. Visst ska han få möjlighet att syssla med sitt stora intresse - men på annat håll. 

Projektledare för spårvagnar i lilla Säffle? I lilla Visby? Eller chef för något spårvagnsmuseum?

PS 1: Bilden med den gamla spårvagnen var ett 1 april-skämt 1950 i Dagens Nyheter: flygande spårvagnar skulle lösa Stockholms trafikproblem. Nu har 1 april-skämtet praktiskt taget blivit politisk verklighet.

PS 2: Partybilden, foto: Ola Hassbring.

PS 3: Under Almedalsveckan var Christer G på Gotland och pratade. Om spårvagnar, förstås:
"Spårvagnar för attraktiva städer" (från lobbyorganisationen Spårvagnsstädernas hemsida). Suck! Från andra håll kommer förslag på angelägna t-banesatsningar, senast igår (SvD). Men i Christer G Wennerholms tankevärld är det givetvis oförändrat ineffektiva och kostsamma spårvagnar från igår som gäller. Suck igen!