5 november 2014

Framtidsministern skriver blogginlägg!

Kristina Persson
Hej på er allihopa!

Jag heter Kristina Persson och är sedan en dryg månad tillbaka framtidsminister i Stefan Löfvens regering. Eftersom sociala medier aldrig varit min grej så har den där Bengt Bernström efter mycket tjat fått mig att skriva ett inlägg på hans blogg. Jag ska berätta lite om mig själv och om mitt nya jobb.

Bilden ovanför är från mitt mysiga tjänsterum i Rosenbad. Chefen Stefan ränner här hela tiden och det är nästan alltid samma fråga - om överlevnadschanserna för honom som statsminister och för hans regering. Det har ju bara gått sådär hittills, det har alla som följt mediernas rapportering kunnat konstatera. Småskandaler, fadäser och lite tokigheter. Och sedan ska vi då försöka kryssa oss fram på den svenska politikens osäkra hav. Hittills har jag dock inte fått tillräcklig säkra besked från andevärlden för att kunna svara Stefan om han har någon framtid som regeringschef.


Senaste större jobbet jag gjorde med kristallkulan gällde rekryteringen av en statssekreterare till ett av departementen. Visserligen framkom i efterhand att han dömts för ett blodigt massmord och lite annat, och just fått lämna fängelset. Strunt samma. Han har sonat sina brott nu. Och han är mycket duktig efter vad andarna har berättat för mig.

Andarna har också i efterhand framfört synpunkter på Stefans ministerval. De har sagt att det inte måste vara millimeterrättvisa. Att ministerlistan inte måste innehålla minst två från övre Norrland, minst en vänsterhänt, minst en rödhårig, minst 40 procent med glasögon, minst en hjulbent osv. De uppenbarligen sportinriktade andarna har sagt mig att en ministerlista ska skapas som förbundskaptenen i fotboll sätter ihop det svenska landslaget. Bara kompetensen ska räknas. De som är bäst ska med - punkt och slut. Om de har rätt politiska åsikter förstås. Fast jag tror inte att det där allra sista gäller fotboll.

Själv föddes jag skrikande en dag i april. Jag hade verkligen skäl till jättebölandet eftersom det var otäckt värre i stora delar av världen just då i april 1945, under den våldsamma krigsfinalen på den europeiska kontinenten. Jag skrek ikapp med världen så att det dånade i universums mest avlägsna hörn, däruppe från BB i Östersund i Jämtland. Numera är jag lite mer lågmäld.

Jag har inte bara förmågan att skåda in i framtiden utan jag kan även se bakåt. Jag har tidigare berättat i medierna om hur jag upplevt att jag på 1300-talet blivit ihjälslagen som 19-åring, att jag på 1800-talet i Finland 
varit fattig torparhustru och att jag varit i Raoul Wallenbergs omedelbara närhet, diplomaten som försvann för alltid efter humanitära insatser under andra världskriget.

Apropå dåtid, så har det bara funnits en framtidsminister i Sverige tidigare. Det var Ingvar Carlsson på 1980-talet. Men 28 februari 1986 stod det hur klart som helst att hans arbete vid kristallkulan varit ett totalt misslyckande. Ingvar Carlssons första åtgärd som nybliven statsminister var därför att skrota den ministerposten. Men nu är det nya tag som gäller - med mig vid den magiska kulan (och lite andra hjälpmedel). Utan skryt kan jag säga att jag är oerhört skicklig!


Ingvar Carlsson
1980-talets framtidsminister Ingvar Carlsson under tjänsteutövning.
Jag känner att jag ändå måste skriva lite om vad jag fått fram om chefen Stefans framtid som statsminister. Syner och viskningar och rop från den andra verkligheten ger faktiskt en bild av Stefan som en person som är obekväm i alla situationer som han aldrig har varit i tidigare och han har svårt för att improvisera. Men det kommer jag aldrig berätta för Stefan.

I kristallkulan har jag sett två stycken röda blåbär. För mitt inre har jag samtidigt sett Stefans ansikte och François Hollandes ansikte - "Frankrikes skämt till vänsterpresident", som andarna formulerat det. Och röster från ingenstans har fortsatt: "
François Hollande är en tänkare, men beslutsimpotent. Stefan Löfven är ingen tänkare, men beslutsam. Så olika - men ändå lika som bär. I grunden så att säga tafatta båda två." Det där får också stå för andarna och det kommer jag inte heller tala om för Stefan. Två röda blåbär som inte värda ett ruttet lingon - va?

Rösterna från ingenstans har i alla fall rekommenderat Youtubesnutten nedanför. Frankrikes president på officiellt besök hos proffset Angela Merkel i Berlin (dubbelklicka för helskärmsläge!). Stabila Angela vet minsann var skåpet ska stå. Hon vet också var François Hollande ska stå - och gå. Hon kan säkert fungera ledarhund även för en politisk amatör norrifrån, som andarna uttryckt saken.


Nej, nu måste jag sluta skriva. Magda på Finansen tjatar om att få de rätta lottonumren till veckans kommande dragningar. Samma visa hela tiden. Pust ... Den där finansblondinen är skitjobbig. Men hon säger att hon regelbundet måste ha pengar från spel & dobbel för att kunna finansiera vidlyftiga vallöften. I alla fall några måste ändå hållas, säger hon.

mvh
Kristina Persson
framtidsminister (S)

20 oktober 2014

Hetsjakten på den ryske fritidsfiskaren

Vladimir Putin
Vladimir Putin ombord på sin mini-ubåt i Stockholms skärgård.

Hetsjakten på min gode vän Vladimir i Stockholms skärgård har varit fullständigt vidrig. Fullt sökpådrag, full medierapportering och full Vladimir. Det allra sista är väl inte så svårt att förstå när alla bara är ute efter att sätta dit honom, denne fridsamme fritidsfiskare.


Tänk dig själv. Stressigt som attan på jobbet under en längre tid, jag tror han arbetar på företaget Kreml eller något liknande. Och så äntligen att få koppla av, att få vara sig själv lite grann med fiske i skärgården utanför Stockholm. Men icke.

Vladimir har ju inget gjort. Har inte ens brutit mot några fiskebestämmelser, ja oss emellan sagt har han inte vid ett enda tillfälle fått napp. Men vodkan håller värmen uppe. Vilket verkligen behövs när macho-Vladimir envisas med bar överkropp trots oktoberkylan. Och han har verkligen varit diskret (något han lärde sig på första jobbet, på firman KGB) och inte stört någon bland öar & vikar, kobbar & skär, sjögräs & tång i skärgården.

Min gode vän Vladimir (det här är ett namndroppande inlägg, men till mitt försvar ska sägas att det bara är ett enda namn som jag droppar hela tiden) är en riktigt trevlig prick med mycket humor. Den lilla ubåt som han låtit tillverka har ju ett namn som påminner lite om den där andra, på 80-talet utanför Karlskrona. Den ska ha varit av Whiskey-klass. Men som alla förstår var det namnet förstås ett idiotiskt västerländskt påfund. Det är vodka det är klass på, brukar Vladimir skämta, och det har han också så att säga applicerat på sin lilla ubåt.

Ganska nära där han håller till med sitt fiske ligger ju Sandhamn. Och därifrån brukar han ibland ta tunnelbanan in till stan. Det går rätt så fort.


Sandhamn

Det ser alltid lite rörigt ut vid tunnelbanenedgången i Sandhamns hamn i ytterskärgården. Det är Vladimir som tagit fotot under en tidigare och somrigare vistelse i den stockholmska skärgården.

Här i stan brukar Vladimir och jag träffas då och då. Trots att vi känt varandra bra länge nu kommer jag plötsligt på att jag aldrig frågat honom varför han alltid har klockan på höger handled. Får inte glömma att fråga nästa gång. Men hur som helst. Senast sålde jag en gammal svensk Marinkalender till Vladimir. Fick några tusen rubel. Boken var från tidiga åren med familjens motorbåt i bland annat Stockholms skärgård. Marinkalendern (årligen utgiven) innehöll en förteckning över samtliga militära fartyg i bland annat den svenska marinen, med bilder och allt. Och för varje blågult örlogsfartyg jag såg blev det en notering i denna marinkalender. Vladimir tyckte att den här informationen från slutet på 60-talet var riktigt värdefull.

Kryssaren Göta Lejon var tillsammans med systerfartyget Tre Kronor det största fartyg den svenska marinen haft. Och Göta Lejon såg jag minsann en gång som ung kille från vår motorbåt, ungefär där Vladimir just nu håller till. Vilken sagolik lycka! Och vilket urläckert fartyg, med mottot/valspråket på latin: "Me nemo impune lacesset" - på svenska: "Ingen provocerar mig ostraffat". 
Det var på den tiden Sverige hade ett försvar värt namnet.

Göta Lejon
Kryssaren Göta Lejon i centrala Stockholm, Nordiska museet på Djurgården är den större byggnaden i bakgrundens mitt. Fotot är från 1952.

I medierna: DN.

13 oktober 2014

Se upp för knivsossarna!

Håkan Juholt

Vilket marknadsföringsstöd Daniel Suhonen fått i medierna för sin bok ”Partiledaren som klev in i kylan”. Men säkert välförkänt, så det lär bli köp av. Även om jag i förstone var rätt så kallsinnig när medierna brassade på i helgen. Historien kändes redan genomtröskad. Men jag insåg efterhand att det egentligen bara var ramen som var känd sedan tidigare. Nu kommer detaljerna med alla citaten m.m. Då bland annat hela sossetoppen behandlar den kongressvalde partiordföranden som en strulig tonåring. Den ytterst nedlåtande behandlingen med högt tonläge och grovt språkbruk får en att tappa hakan. De scener som redovisas i boken för stundtals tankarna till ett maffiagäng som ska ta itu med någon besvärlig individ, faktiskt. Det är utmärkt att slippa vänta i flera decennier på att i bokform få reda på vad som egentligen hänt – bortom den politiska teatern, bakom kulisserna.

Statsvetaren Ulf Bjereld (S-sympatisör) skriver på sin blogg: ”Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917." Den självklara invändningen är enligt min mening bland annat: Krisläge, javisst. Men är det inte just då det är som allra viktigast att hålla huvudet kallt? Och nog ställer man sig inte lite undrande till den partikultur inom S, åtminstone på toppnivå, som visas upp. Knivhugg i ryggen är inte särskilt trevligt. Åtminstone inte för den drabbade. Och varför fick aldrig Juholt hela den stödjande apparat som Löfven serverades redan från början? Suhonen hör (liksom Håkan Juholt) till vänstersidan inom S. Man kan fråga sig om den aktuella boken är början på en sorts offensiv, nya tag, mot partiets högersida. 

3 oktober 2014

Stjärnstatus - men varför då?

Margot Wallström

Ända sedan Margot Wallström i april i år överraskande öppnade för comeback i politiken har det väl stått tämligen klart att hon skulle bli utrikesminister i regeringen Löfven. Själv måste jag erkänna att jag aldrig förstått hennes popularitet eller att hon regelbundet under de senaste åren framstått som socialdemokraternas potentiella frälsare. En biografi som jag nyligen läst tycker jag tydliggör hennes brister:

"Från statsrådstiden fick Wallström ett rykte om sig att brista i känsla för det politiska hantverket. En tidigare kollega talar uttömmande om detta. En politiker behöver egentligen fem egenskaper och Margot Wallström uppfyller tre av dem: För det första ska hon ha ett gott huvud som kan absorbera mycket. Det har hon. För det andra ska hon ha både detaljkunskap och överblick. Detaljkunskapen saknar hon. För det tredje ska hon vara idérik. Idéer har hon. För det fjärde ska hon kunna tala för varan/idén och övertyga omvärlden om dess värde. Det kan hon. För det femte ska hon med kraft, finurlighet och politiskt hantverk kunna genomföra den. Denna förmåga saknar hon."


Mycket av yta - betydligt mindre av djup alltså. Och hennes 15 år i svensk rikspolitik (sju år i riksdagen + åtta år i regeringen) var ingen större hit. Och det är fullt möjligt att hon ser den tiden som en sorts värnplikt, som någon uttryckt saken. Det är i någon form något internationellt - efter uppdrag i EU och därefter för FN - som hon sett som sin enda möjliga framtid inom politiken. Den svenska inrikespolitiken är trist och grå. Men så finns ju posten som svensk utrikesminister ...

På den internationella arenan måste väl engelskan betraktas som bara så där. När hon talar engelska låter hon mer norrländsk än när hon pratar på svenska. Efter en period som biståndsanställd på Sri Lanka i slutet på 90-talet fick hon en pidginaccent och talade engelska som Mahatma Gandhi. Eftersom en sådan accent från en svensk EU-höjdare skulle låta aningen udda uppmanades hon att illa kvickt tvätta bort den då det skulle bli EU för hela slanten.

Margot Wallströms politiska storhet torde ha att göra med i sammanhanget rätt så irrelevanta saker. Det har talats om hennes charm, starka lyskraft och vanlighet. "Hon är en väldigt rar person som utstrålar värme", som  AB:s politiska kommentator Lena Mellin uttryckt saken. Gissningsvis har Margot varit och är betydligt populärare i just medierna och bland gräsrötterna än bland det socialdemokratiska partifolket.

Det som torde ha retat upp den sistnämnda gruppen är Margots tidigare ideliga nej när partiet kallat och t.o.m. varit i nöd. När Göran Persson höll på att förlora valet 2006 sa hon nej till att rycka in och hjälpa till i valrörelsen. Och nya nej när ny partiledare skulle väljas efter Persson, Sahlin och Juholt. Margot W föredrog de mer glamorösa och välbetalda uppdragen internationellt. Kanske - dock - har hon helt enkelt insett sin begränsning, att partiledare (och statsminister) är för mycket för hennes kapacitet.

Göran Persson är som bekant en av dem som inte är medlem i Margots fanklubb. Det var ju för övrigt bråken dem emellan som fick Margot att lämna regering och rikspolitik i slutet på 90-talet. Ett par biografikortisar:

"När hon ringde någon av de första månaderna som miljökommissionär, i början av år 2000, för att ge en lägesrapport, utspann sig följande introduktion, som Wallström förmedlade till sin företrädare, Anita Gradin: 'Hej Göran, det är Margot!" Då svarade Persson: "Vilken jävla Margot?" När Gradin hörde historien gav hon Wallström det förmodligen djupt kloka rådet att aldrig mer direkt kontakta Persson. Efter detta lågvattenmärke i normal artighet bröts alltså relationerna."

"Efter torsdagarnas regeringssammanträden på plan sju i Rosenbad, brukar regeringen bjuda in en gäst till den så kallade allmänna beredningen, som är en informell träff. Vid ett sällsynt tillfälle bjöds Wallström in som kommissionär. Hon hälsades välkommen av statsminister Göran Persson, som sedan tillade inför hela regeringen: 'Innan vi börjar, Margot, förresten, hur mycket tjänar du i månaden?' " (2009 var hennes månadslön 160.000 kronor, efter skatt.) 


Förmodligen är Stefan Löfven lättare att ha att göra med än Göran Persson ... Och valet av Margot Wallström borde ha varit lätt som en plätt när hon nu ville, med tanke på förvärvade erfarenheter och kontakter. Trots de brister som finns hos politikern Margot Wallström. Hon är ju dessutom färgstark, något som kanske behövs i den rätt så bleka uppsättning ministrar som presenterades tidigt idag. Flera av ministrarna har jag inte ens hört talas om, trots att jag så att säga är politiskt lagd.

Den som i likhet med mig vill läsa mer om en av Sveriges absolut viktigaste politiker finns två relativt nya biografier att ta till. Den som önskar en mer hyllande biografi finns boken "Margot", författare: Bengt Ohlsson (2013). Den som istället föredrar en mer granskande bok: "Margot Wallström - den svenska modellen", författare: Emily von Sydow (2009). Det är från den sistnämnda biografin som de i blogginlägget gulmarkerade citaten är hämtade. 

26 september 2014

Solsidan har också sina sidor

Solsidan

Saltsjöbanan
Äntligen Solsidan! Detta efter åtta långa år - hela tiden samtidigt ganska nära, vilket lett till visst dreglande. Som du kan se på kartan för Saltsjöbanan talar jag om Igelboda, jag talar om Tippen och jag talar om Tattby. Smaka på orden! Långsamt! Riktigt långsamt! Igel- ... boda ... Tippen ... Tatt- ... by ... Visst är det smak av skuggsida så det bara skriker om det. Och hur kul är det att bo där, på skuggsidan? Just det!

Söndagen 14 september blev det för sällskapet ovanför ett uppfriskande utomhusbad vid Erstaviksbadet innan man nådde slutmålet, Solsidan. Solsidan - den nya adressen! Underbart! Även om en i gruppen (Jonas, förstås) upplevs som - oss emellan sagt - skitjobbig. Men som Stefan, Magdalena, Gustav och Åsa säger: "Visserligen är han något som katten släpat in. Fast mycket värre. Fy fan! Men behöver vi honom någon gång så utnyttjar vi honom såklart."

Självfallet vill de fyra bara umgås med sofistikerat folk som Annie från Maramö i Småland och Jan från Marx kommun i Västergötland. Jan ansågs också lite suspekt ett tag. Men så upptäckte kvartetten en dag att Marx kommun stavas Marks kommun och då var han fullt ok att ha att göra med. Jan och Annie är fina människor, bra människor. I motsats till en viss pajsare.

Korte Stefan är egentligen huvudet högre än de andra i gruppen. I alla fall när han får stå på en rejäl låda eller pall. Han har dock fortfarande en del kunskapsluckor för ett liv i Solsidan och som låda/pall fungerar även ett stort antal uppslagsböcker. Det var exempelvis först 14 september, vid besöket på lite väl svala Erstaviksbadet ute i det fria, som han fick klart för sig vad gungfly betyder och är.

Intill skogsstigen från stationen Erstaviksbadet ner till själva badet finns nämligen tre exempel på vad gungfly kan vara, nämligen öar som rör på sig. "En ö som rör på sig är väl för fanken ingen ö", muttrade Stefan innan han tog fram en av uppslagsböckerna och läste om Dammsjön ett halvt stenkast från Solsidan.

De tre rörliga öarna (eller flytande öarna eller flottholmarna eller gungflyna, det finns flera namn) som med torv, jord, växter m.m. drivit ut från land fick Stefan att göra två noteringar i sin lilla röda - det är hans anteckningsbok med viktiga saker att komma ihåg. Så här skrev han:

1. Gungfly är farligt att gå på eftersom man inte vet var det bär och inte bär (står i Wikipedia). Också: Saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara (just det!).
2. Kolla upp om Gotland och Öland verkligen sitter fast så att de inte börjar driva iväg mot exempelvis Ryssland. Den där ryske tsaren Putnik eller vad han heter skulle aldrig lämna tillbaka.

Månad läggs till månad - likaså bekymmer till bekymmer och problem till problem i tillvaron ute i Solsidan. Det är så att Stefan och de andra nästan börjar längta tillbaka till det lugna livet i Igelboda, Tippen och Tattby. Mindre är mer, tänker Stefan ibland med saknad.

Och emellanåt funderar han på om Jonas egentligen faktiskt är ganska snäll. Innerst inne. Allra, allra, allra längst in. Och så grubblar han över om Jonas i snacket och tänket - hör och häpna! - 
 i själva verket kanske är en kopia av en politisk husgud som Stefan har. Han hette visst Olof.

Jonas Sjöstedt

PS Visas snart i TV4 ("säsong 5"). Men visas också på väldans många andra håll här i landet.

22 september 2014

Hur kan man glömma pengarna vid bankomaten?

bankomat
Tejpen på lappens ena sida har släppt i ösregnet i Stockholm igår kväll. Jag har i efterhand anonymiserat telefonnumret och det två bokstäver korta förnamnet.

När det nu var tredje gången på ganska kort tid som jag så att säga blivit vittne till denna mycket udda form av glömska fick det bli ett inlägg. Håller stockholmarna i alla åldrar på att bli gaggiga?

Första gången, för cirka tre månader sedan, var vid precis samma bankomat i Hammarby sjöstad i Stockholm. Ingen kö och jag ställer mig direkt vid bankomaten och gör mig beredd för att knappa in. Men - det första jag ser innan jag ens börjat med det är att det redan ligger en bunt sedlar i sedelfacket. Minst en 500-lapp och under skymtar åtskilliga 100-lappar.

Sekundsnabbt dyker tanken upp i skallen på mig: Jaha, nu blir man nog med i något underhållningsprogram i tv. Det är väl TV3 eller så som håller på att spela in en Dolda Kameran-serie om hur folk reagerar i konstiga situationer. Men innan jag hunnit tänka en tanke till - men hunnit med en knapptryckning - så rasslar det till i bankomatmaskineriet och någon sorts metallskrapa tar tillbaka sedelbunten som försvinner in i bankomatens innandöme. Förbluffad går jag sedan därifrån, dock utan att se skymten av något tv-team.

Andra upplevda tillfället handlade om i sammanhanget blygsamma 200 kronor. En tjej i 25-årsåldern är före mig vid bankomaten i stadsdelen Liljeholmen. Hon blir klar och trippar iväg med musik i skallen via öronsnäcka. En snabb titt innan jag ska knappa in får mig att ropa, precis innan hon försvinner utom syn- och hörhåll: "Hallå, du glömde visst en hundring!" Istället för "Tack ska du ha!" blir det bara ett "Oj då!" innan hon plockar upp sina, som det visade sig, två glömda 100-lappar.

Man ska kanske inte dra alltför stora växlar på dessa tre bankomathändelser i min närhet på kort tid. Men ändå: Kan inte sådana här saker vara (ytterligare) tecken på, som vissa hävdar, att vi numera lever i ett ADHD-samhälle med hyperaktivitet och uppmärksamhetsbrist? En sorts ADHD-kultur alltså.

Orsaken till det är inte minst den nya tekniken och alla dessa mobiler som ständigt håller så många sysselsatta - vad de än gör i övrigt. Det blir splittrat och många gånger varken hackat eller malet när folk sällan fokuserar på en sak i taget och koncentrerar sig på det.

I vårt fullständigt mobilbesatta land tycks folk bli ytterligt nervösa av att inte ha sin mobil i handen eller på sig. Det gör att de samtidigt lever i två verkligheter. En verklig verklighet, den runtikring personen ifråga. Och en annan verklighet via den nya tekniken, i synnerhet mobilen.

Musik i örat/öronen eller att man ringer någon eller att någon ringer eller att man messar någon eller att någon messar till en eller att man måste kolla senaste nytt på Facebook osv osv osv osv osv. Detta samtidigt som saker sker i den verkliga verkligheten runtikring, eller att man gör något i denna parallella verklighet. Som till exempel att man står vid en bankomat för att ta ut pengar - som man sedan kanske glömmer att ta med sig, det blir för mycket på en gång.