Skvaller från finansdepartementet

Ulf Kristersson förefaller en aning liten för att fylla det tomrum Anders Borg lämnat efter sig. När Kristersson utnämndes till M:s ekonomisk-politiske talesperson innebar ju det att det är han som vid alliansseger ska fylla giganten Anders Borgs kostym på finansdepartementet.

Bland tjänstemännen på departementet på Jakobsgatan är oron stor att de med Ulf som ny boss blir tvungna att rycka in med muskelkraft som de inte har vid presskonferenser och liknande. Som i Frankrike, med den också korta (165 cm) förre presidenten Nicolas Sarkozy.

Nej, de franska underhuggarna hade det inte lätt. Och här i Stockholm säger finansens folk som en man (och kvinna): Ulf måste stå pall! Själv. Vi klarar inte 169 cm Kristersson!

"Anders Borg må efterlämna stora skor att fylla, men Kristersson har goda chanser att göra det." Kommentaren på ledarplats i SvD möts med skepsis bland finansdepartementets opolitiska tjänstemän. På Kristerssons små fossingar blir ju helt uppenbart Borgs skodon som rena rama skidorna. Kristersson kommer att tvingas hasa sig fram genom våra korridorer, säger de. Någon föreslår att man skulle kunna kontakta någon av skidsportens vallningsexperter för att underlätta glidet för stackars Ulf inne i lokalerna. Kanske i kombination med nyrekryteringar av folk med mycket riklig mjäll för naturlig spridning över golvytorna. Här gäller det att hitta fiffiga lösningar.

I historieböckerna talas det om dels Stockholms blodbad 1520 (på Stortorget), dels Lycksele blodbad 1992 (på Hotell Lappland). Det var vid det sistnämnda blodbadet som Ulf Kristersson stympades till nuvarande kroppslängd. Han hade vuxit sig för stor som nyliberal sittande ordförande för Moderata ungdomsförbundet och togs itu med av rivalen, den mer konservativt lagde Fredrik Reinfeldt och dennes kumpaner. Med en förskönande omskrivning kallades blodbadet officiellt för förbundsstämma. En oerhört illa tilltygad Ulf Kristersson hade först planer på att lämna M för att starta ett nytt parti (Kristerssondemokraterna), men därav blev intet.

När man sitter och snackar med finansdepartementets folk inne i fikarum nr 4B pratar de ofta om Ormet. Det tar ett tag innan jag fattar vad (eller rättare sagt: vem) de menar. Den klassiska sketchen är förresten liksom Ormet på finansdepartementet också från slutet på 1960-talet.

Och vid närmare eftertanke skvallrar väl hela hennes uppsyn av något bitskt, att hon kan bita till när som helst.

Som vänstersossen Daniel Suhonen skriver i sin mycket läsvärda bok om Håkan Juholt som han var informell rådgivare åt. Suhonen på tillfälligt besök på S-högkvarteret Sveavägen 68, matsalen, mars 2012: "Stolen mitt emot min var ledig. Där ställde sig plötsligt Magdalena Andersson, den nya ekonomisk-politiska talespersonen. Vi hade vad jag visste aldrig mötts. Jag sträckte fram handen. 'Daniel', sa jag. Hon tog inte min hand utan sa istället: 'Jag vet vem du är.' 'Jag vet vem du är också', sa jag. 'Vi kan väl hälsa ändå', sa jag och sträckte fram handen igen. Jag såg blickarna. Men Andersson tog inte min utsträckta hand. Det var en konstig markering. Hon satte ner sin tallrik på bordet framför sig och tittade menande på den tomma tallriken framför mig. 'Du tycker väl att det är borgerligt med mat?' sa hon. 'Nej, jag är så sjukt högervriden att jag redan har ätit lunch', sa jag. Efter det blev det tyst."

Eller som vid intervjun med lokaltidningen NVP i Nacka där hon bor (apropå tidigare porträttartiklar om henne där reportrar också intervjuat tidigare pojkvänner): "Jag skulle vilja se den artikel som utreder Anders Borgs gymnasieflickvänner. Om han hade några, vill säga."

Ormet kan ju inte bara bita utan även krama ihjäl folk. FP-ledaren Jan Björklund lär enligt högst obekräftade uppgifter varit ytterst nära att på det sättet bli ett offer för Magdalena Andersson under Nobelfestens dans. Björklund ska dock ha lyckats slita sig loss, fly hals över huvud och hinna sätta sig i säkerhet inne på toa. Väste Ormet "bondhora!" i Annie Lööfs öra under samma fest? Kanske. Även här är dock uppgifterna lite svajiga.

Valrörelsen under de första månaderna 2015 (om extravalet blir av) lär utvecklas till den smutsigaste i mannaminne. Och Magdalena Anderssons underhuggare på finansdepartementet tror att hon (Ormet) kommer att lämna jättestora bidrag till det. Efter att ha jobbat i Göran Perssons närhet med dess grabbiga verkstadsjargong och därefter ett längre tag med Mona Sahlin som ju gjort sig känd för ögonbrynshöjande uttalanden är det inte konstigt att Magdalena Andersson är lite farlig.

"Det är ju en vetenskaplig studie och det ska man alltid ta med en nypa salt" -  apropå en rapport om effekterna av höjd arbetsgivaravgift. "Jag har kommit till tomma lador" - apropå tillståndet för statsfinanserna, oberoende expertisen skakade på huvudena. "Ett litet nyfascistiskt parti" - Magdalena Andersson var före Stefan Löfven med uttalandet om SD, det etikettsättandet på partiet fick inte heller stöd av de seriösa experterna.

Så se upp för Ormet! Ulf Kristerssons obetydliga längd är onekligen en fördel i sammanhanget. Hans på mycket låg höjd spanande ögon har bättre möjligheter än de flesta att upptäcka faran i tid. Risken att stöta på Ormet är störst (förutom i regeringskvarteren) i trakterna kring Duvnäs utskog i Nacka där hon bor. För övrigt några hundra meter från nyss nämnda Mona Sahlin.

Betjänten riktigt illa ute

Ganska knivigt val för fransmännen när de på söndag ska rösta fram nye presidenten. I alla fall om man ska gå efter hur Frankrike-kännare beskrivit vad som finns att välja på. Enligt opinions- mätningarna tycks det i så fall vara pest som fransoserna vill ha - i form av utmanaren, socialisten François Hollande. Tärningen som avgjort? Koleran, högermannen Nicolas Sarkozy, ser ut att efter fem år tvingas ta pick och pack och lämna presidentpalatset.

Betjänten är kort sagt riktigt illa ute. Ordentligt dystert för honom. Och grevinnan, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, lär också vara rejält orolig för sin lille franske älskling.

En gång i månaden (!) har ledarna i Europa träffats för blöta tillställningar som denna. Det har varit Angela, Nicolas - och så några frånvarande vänner, med David från Storbritannien i spetsen. Både Nicolas och Angela har varit så nöjda med arrangemanget. Särskilt Angela. Men det har ju fort blivit vingligt för stackars Nicolas.

Vingligt värre också på hemmaplan i Frankrike, vid presskonferenser och liknande. Fast av annat skäl. Det har inte varit lätt att vara en stor nations store ledare - och samtidigt vara 1.65 kort.

Det har varit några tuffa år för presidentpalatsets markpersonal (=golvpersonal). Det lär ha cirkulerat namnlistor bland de här stackarna, med det icke förhandlingsbara kravet: Vi MÅSTE ha en längre boss! Vi orkar inte med fem år till! Vi klarar det inte!

Socialisternas presidentkandidat François Hollande är visserligen längre. Men själv har jag framför allt fascinerats av hans blick, mannens ögon. Vad jag sett är den totala tomheten.

Om universum: Finns det liv där ute? Om François Hollande: Finns det liv där inne?
Det är två gigantiska frågeställningar som man kan ägna återstoden av sitt liv åt att grubbla över.

Fullständigt färglös - men med valfläsk av sällan skådat slag till fransmännen. Godis för motsvarande 180 miljarder svenska kronor i ett land med pressad ekonomi. Kanske håller han vallöftena om han vinner. Men mest troligt är väl att han inte gör det eller kan göra det. Varför har just Hollande blivit Sarkozys utmanare? Och varför leder han? Tja, lite av: Vem som helst - utom Sarkozy! Vad som helst - utom kolera!

Det som retat upp fransmännen, ofta missnöjda av födsel och ohejdad vana, är en hel del. Glömda vallöften från förra presidentvalet, växande budgetunderskott, hög arbetslöshet, höjd pensionsålder (från 60 till 62) m m. Så är de också trötta på Sarkozys hejsansvejsan-stil och privata lyxlivslirande à la bling-bling - som de tycker. Han är för övrigt gift med en betydligt yngre fotomodell/sångerska.

Själv kan jag faktiskt inte se några större fel på Nicolas Sarkozy. Det är driv i den energiske lille mannen. Det finns ju massor av exempel på motsatsen bland dem som varit i toppolitiken ett tag. Och egentligen är det inte särskilt stora skillnader mellan höger och vänster i europeisk politik. Vill man ha makten så måste man ligga ganska så nära den politiska mitten. Och så finns det saker som inte ens Frankrikes president kan göra så mycket åt, som globala nedgångar i ekonomin.

President Sarkozy har onekligen ett oslagbart minspel! Minspelet hade säkert varit igång ordentligt OM han hade varit med vid festligheterna när Oslos nya operahus invigdes. Angela Merkels samtliga kilon var där. Och överraskande många av dem visades upp. Jag är övertygad om att Angela saknade lille favoriten Nicolas. Men de har ju haft sina egna träffar. En gång i månaden. Blir det en fortsättning på Nicolas högerprassel - efter presidentvalet?

Grevinnan och betjänten i början på inlägget var ett klipp från detta, sänt i tysk tv i december förra året. Heja Sarkozy!

I medierna: GP, SVT 1, SVT 2, SVT 3, DN, DN 2.

Frankrikes president grovt förolämpad

Det avslutade G20-mötet urartade totalt sedan den amerikanske presidenten Barack Obama kränkt den franska presidenten Madame Nicola Sarkozy å det grövsta.
Att oerhört tydligt antyda att han tycker att den franska president- kollegan är ful, det är inte bara oförskämt och omdömeslöst utan även totalt obegripligt.

Madame Sarkozy är efter toppmötet i den franska bad-och filmorten Cannes oerhört sårad, hon har ju alltid varit väldigt mån om sitt yttre. Och fransmännen rasar. Detta var att spotta den franska fanan rakt i ... ja, om inte i ansiktet, så i vart fall i det vita fältet i mitten på den så stolta franska flaggan och nationssymbolen. "Yes, We Cannes!" sa ju Obama redan för flera år sedan. Det enda som han själv kan är tydligen att komma med oförskämdheter.

Ingen vet vad som kommer att hända nu. Världen håller andan.



Nicola Sarkozys man, lökförsäljaren Carlo Bruni-Sarkozy (till höger på bilden) har sagt till den franska nyhetsbyrån AFP att han är chockad. Tacka för det!

Här i Sverige har ju de flesta ett helt domi- nerande anglosaxiskt intresse och vet väldigt lite, om ens något, om presidenten i Frankrike. Född 1955 (kan man verkligen inte tro!). Pappan invandrad ungrare, mamman med grekisk-judiska anor. President sedan 2007. Före det advokat, borgmästare, regionråd och minister.


Presidentval nästa år. Troligen svåraste konkurrenten Dominique Strauss-Kahn försvann ganska tidigt, efter en del trubbel på ett hotell i New York. Nu blir det istället en man som Socialistpartiet ställer upp med för att slåss om presidentskapet.

Det ser ändå tufft ut för sköna Nicola Sarkozy. I alla fall enligt opinionsmätningarna. Hon har problem både med imagen och politiken, skrev SvD för ett tag sedan.

Inget vidare utgångsläge heller för oförskämde Barack Obama som nästa år också ska försöka få en andra mandatperiod som president.

Attacken mot Nicola Sarkozy under G20-mötet kan ju ha berott på gammalt groll. Att Obama fortfarande är sur på den franska presidenten för att hon tidigare har försökt att lägga sig i amerikansk inrikespolitik.

Fast - lite kul var det ändå ...

Frankrikes president Nicola Sarkozy: Douze points! Tycker ju vi andra! Eller?

Detta har hänt:

Aftonbladet: Obamas hån mot Sarkozy

LÄS MER: Inlägg 2012-05-01, apropå franska presidentvalet: "Betjänten riktigt illa ute".