Framtidsministern skriver blogginlägg!

Hej på er allihopa!

Jag heter Kristina Persson och är sedan en dryg månad tillbaka framtidsminister i Stefan Löfvens regering. Eftersom sociala medier aldrig varit min grej så har den där Bengt Bernström efter mycket tjat fått mig att skriva ett inlägg på hans blogg. Jag ska berätta lite om mig själv och om mitt nya jobb.

Bilden ovanför är från mitt mysiga tjänsterum i Rosenbad. Chefen Stefan ränner här hela tiden och det är nästan alltid samma fråga - om överlevnadschanserna för honom som statsminister och för hans regering. Det har ju bara gått sådär hittills, det har alla som följt mediernas rapportering kunnat konstatera. Småskandaler, fadäser och lite tokigheter. Och sedan ska vi då försöka kryssa oss fram på den svenska politikens osäkra hav. Hittills har jag dock inte fått tillräcklig säkra besked från andevärlden för att kunna svara Stefan om han har någon framtid som regeringschef.

Senaste större jobbet jag gjorde med kristallkulan gällde rekryteringen av en statssekreterare till ett av departementen. Visserligen framkom i efterhand att han dömts för ett blodigt massmord och lite annat, och just fått lämna fängelset. Strunt samma. Han har sonat sina brott nu. Och han är mycket duktig efter vad andarna har berättat för mig.

Andarna har också i efterhand framfört synpunkter på Stefans ministerval. De har sagt att det inte måste vara millimeterrättvisa. Att ministerlistan inte måste innehålla minst två från övre Norrland, minst en vänsterhänt, minst en rödhårig, minst 40 procent med glasögon, minst en hjulbent osv. De uppenbarligen sportinriktade andarna har sagt mig att en ministerlista ska skapas som förbundskaptenen i fotboll sätter ihop det svenska landslaget. Bara kompetensen ska räknas. De som är bäst ska med - punkt och slut. Om de har rätt politiska åsikter förstås. Fast jag tror inte att det där allra sista gäller fotboll.

Själv föddes jag skrikande en dag i april. Jag hade verkligen skäl till jättebölandet eftersom det var otäckt värre i stora delar av världen just då i april 1945, under den våldsamma krigsfinalen på den europeiska kontinenten. Jag skrek ikapp med världen så att det dånade i universums mest avlägsna hörn, däruppe från BB i Östersund i Jämtland. Numera är jag lite mer lågmäld.

Jag har inte bara förmågan att skåda in i framtiden utan jag kan även se bakåt. Jag har tidigare berättat i medierna om hur jag upplevt att jag på 1300-talet blivit ihjälslagen som 19-åring, att jag på 1800-talet i Finland varit fattig torparhustru och att jag varit i Raoul Wallenbergs omedelbara närhet, diplomaten som försvann för alltid efter humanitära insatser under andra världskriget.

Apropå dåtid, så har det bara funnits en framtidsminister i Sverige tidigare. Det var Ingvar Carlsson på 1980-talet. Men 28 februari 1986 stod det hur klart som helst att hans arbete vid kristallkulan varit ett totalt misslyckande. Ingvar Carlssons första åtgärd som nybliven statsminister var därför att skrota den ministerposten. Men nu är det nya tag som gäller - med mig vid den magiska kulan (och lite andra hjälpmedel). Utan skryt kan jag säga att jag är oerhört skicklig!

1980-talets framtidsminister Ingvar Carlsson under tjänsteutövning.

Jag känner att jag ändå måste skriva lite om vad jag fått fram om chefen Stefans framtid som statsminister. Syner och viskningar och rop från den andra verkligheten ger faktiskt en bild av Stefan som en person som är obekväm i alla situationer som han aldrig har varit i tidigare och han har svårt för att improvisera. Men det kommer jag aldrig berätta för Stefan.

I kristallkulan har jag sett två stycken röda blåbär. För mitt inre har jag samtidigt sett Stefans ansikte och François Hollandes ansikte - "Frankrikes skämt till vänsterpresident", som andarna formulerat det. Och röster från ingenstans har fortsatt: "François Hollande är en tänkare, men beslutsimpotent. Stefan Löfven är ingen tänkare, men beslutsam. Så olika - men ändå lika som bär. I grunden så att säga tafatta båda två." Det där får också stå för andarna och det kommer jag inte heller tala om för Stefan. Två röda blåbär som inte värda ett ruttet lingon - va?

Rösterna från ingenstans har i alla fall rekommenderat Youtubesnutten nedanför. Frankrikes president på officiellt besök hos proffset Angela Merkel i Berlin (dubbelklicka för helskärmsläge!). Stabila Angela vet minsann var skåpet ska stå. Hon vet också var François Hollande ska stå - och gå. Hon kan säkert fungera ledarhund även för en politisk amatör norrifrån, som andarna uttryckt saken.

Nej, nu måste jag sluta skriva. Magda på Finansen tjatar om att få de rätta lottonumren till veckans kommande dragningar. Samma visa hela tiden. Pust ... Den där finansblondinen är skitjobbig. Men hon säger att hon regelbundet måste ha pengar från spel & dobbel för att kunna finansiera vidlyftiga vallöften. I alla fall några måste ändå hållas, säger hon.

mvh
Kristina Persson
framtidsminister (S)

Betjänten riktigt illa ute

Ganska knivigt val för fransmännen när de på söndag ska rösta fram nye presidenten. I alla fall om man ska gå efter hur Frankrike-kännare beskrivit vad som finns att välja på. Enligt opinions- mätningarna tycks det i så fall vara pest som fransoserna vill ha - i form av utmanaren, socialisten François Hollande. Tärningen som avgjort? Koleran, högermannen Nicolas Sarkozy, ser ut att efter fem år tvingas ta pick och pack och lämna presidentpalatset.

Betjänten är kort sagt riktigt illa ute. Ordentligt dystert för honom. Och grevinnan, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, lär också vara rejält orolig för sin lille franske älskling.

En gång i månaden (!) har ledarna i Europa träffats för blöta tillställningar som denna. Det har varit Angela, Nicolas - och så några frånvarande vänner, med David från Storbritannien i spetsen. Både Nicolas och Angela har varit så nöjda med arrangemanget. Särskilt Angela. Men det har ju fort blivit vingligt för stackars Nicolas.

Vingligt värre också på hemmaplan i Frankrike, vid presskonferenser och liknande. Fast av annat skäl. Det har inte varit lätt att vara en stor nations store ledare - och samtidigt vara 1.65 kort.

Det har varit några tuffa år för presidentpalatsets markpersonal (=golvpersonal). Det lär ha cirkulerat namnlistor bland de här stackarna, med det icke förhandlingsbara kravet: Vi MÅSTE ha en längre boss! Vi orkar inte med fem år till! Vi klarar det inte!

Socialisternas presidentkandidat François Hollande är visserligen längre. Men själv har jag framför allt fascinerats av hans blick, mannens ögon. Vad jag sett är den totala tomheten.

Om universum: Finns det liv där ute? Om François Hollande: Finns det liv där inne?
Det är två gigantiska frågeställningar som man kan ägna återstoden av sitt liv åt att grubbla över.

Fullständigt färglös - men med valfläsk av sällan skådat slag till fransmännen. Godis för motsvarande 180 miljarder svenska kronor i ett land med pressad ekonomi. Kanske håller han vallöftena om han vinner. Men mest troligt är väl att han inte gör det eller kan göra det. Varför har just Hollande blivit Sarkozys utmanare? Och varför leder han? Tja, lite av: Vem som helst - utom Sarkozy! Vad som helst - utom kolera!

Det som retat upp fransmännen, ofta missnöjda av födsel och ohejdad vana, är en hel del. Glömda vallöften från förra presidentvalet, växande budgetunderskott, hög arbetslöshet, höjd pensionsålder (från 60 till 62) m m. Så är de också trötta på Sarkozys hejsansvejsan-stil och privata lyxlivslirande à la bling-bling - som de tycker. Han är för övrigt gift med en betydligt yngre fotomodell/sångerska.

Själv kan jag faktiskt inte se några större fel på Nicolas Sarkozy. Det är driv i den energiske lille mannen. Det finns ju massor av exempel på motsatsen bland dem som varit i toppolitiken ett tag. Och egentligen är det inte särskilt stora skillnader mellan höger och vänster i europeisk politik. Vill man ha makten så måste man ligga ganska så nära den politiska mitten. Och så finns det saker som inte ens Frankrikes president kan göra så mycket åt, som globala nedgångar i ekonomin.

President Sarkozy har onekligen ett oslagbart minspel! Minspelet hade säkert varit igång ordentligt OM han hade varit med vid festligheterna när Oslos nya operahus invigdes. Angela Merkels samtliga kilon var där. Och överraskande många av dem visades upp. Jag är övertygad om att Angela saknade lille favoriten Nicolas. Men de har ju haft sina egna träffar. En gång i månaden. Blir det en fortsättning på Nicolas högerprassel - efter presidentvalet?

Grevinnan och betjänten i början på inlägget var ett klipp från detta, sänt i tysk tv i december förra året. Heja Sarkozy!

I medierna: GP, SVT 1, SVT 2, SVT 3, DN, DN 2.

Angela Merkel och dundertabben

Efter rubrikerna i världspressen är det självklart vad Tysklands förbundskansler Angela Merkel helt enkelt måste ha i julklapp. En absolut nödvändighet. Inte minst som en ständig påminnelse för henne själv. Så att det som skett aldrig någonsin händer igen. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig.

Denna t-shirt - sänd i paket från Stockholm, Schweden - kommer dessutom vara ett mycket användbart klädesplagg i representativa sammanhang. Exempelvis när förbundskanslern ska äta (och dricka) middag tillsammans med den amerikanske presidenten och kanske några till.

Ett högst välkommet tillskott i Angela Merkels garderob. För att hon må som Tysklands regeringschef vara världens mäktigaste kvinna. Men sannerligen även världens sämst klädda. Alla dessa robusta dräkter & kavajer à la Den Stora Tristessen. Och när hon vid ett tillfälle lämnade sin egen variant av tyskt klädformulär 1A för kvinnliga toppolitiker blev det full mediestorm. Med all rätt: Merkel chockade med urringning. Angela Merkel behöver verkligen stöd i klädfrågor - och ett litet stödpaket skickas alltså från Schweden.

Men i det stora hela är kläderna en marginell bisak. Det viktigaste är givetvis "Det". Vi har ju alltid, alltid försökt undvika att nämna "Det" när vi träffar tyskar. Och så kommer tyska Merkel och fullständigt vrålar "Det" över hela jordklotet. Hur i hela fridens namn kunde hon? Undrar Basil och andra.

Företrädarna som förbundskansler gjorde aldrig sig skyldiga till liknande dundertabbar. Givetvis inte.

Förbundskonrad Adenauer nämnde aldrig "Det". Ja, de flesta sa visst "förbundskansler Konrad Adenauer". Men Sven Lindahl, nyhetsuppläsaren nummer 1 i forntidens svenska television, kallade honom vid något tillfälle just Förbundskonrad Adenauer. Och jag tror minsann att Lindahl hade rätt, då några år in på 60-talet.

Vi icke-tyskar har aldrig (eller bara av misstag) nämnt "Det". Och inte Adenauer. Och inte förbundskanslern som gav tysk mat ett ansikte. Ja, egentligen inte bara ett ansikte. Utan totalt 160 kilo manskropp.

Vi talar om Helmut Kohl, förbundskanslern 1982-1998.
Regeringschefen stoppade i sig allt som han kom över. Enligt gamle S-hövdingen Göran Persson glufsar Kohl ofta i sig stora mängder rent smör (!). Men favoriten lär har varit - och är - den regionala tyska specialiteten suggmage: magsäck från en gris med fläsk, potatis, kryddor m m som fyllning.
Vid närmare eftertanke sa Helmut Kohl väldigt lite som förbundskansler. Munnen var upptagen av annat.

Oavsett vilket: glöm aldrig! Nämn aldrig någonsin "Det", med tyskar närvarande. Ett gott råd som vi ju har fått. Hmm. Vilket gigantisk mental kortslutning som Angela Merkel måste ha fått. Oj! Oj! Oj!