Konsten att hantera en budget

Här har vi Stefan Löfven med sin budget. Statsministern ser en aning spänd ut och förefaller inte riktigt ha situationen under kontroll. Verkar faktiskt vingligt där uppe på budgetryggen. Kan han hålla sig kvar? Och kan han göra det varje gång som han är ute på tur?
 
Budgeten är ett egensinnigt djur och färden kan sluta på ett ställe som man absolut inte har planerat. Vid en soptipp exempelvis. Där borde för övrigt den kamera (Löfvens) som filmen ovanför är tagen med hamnat för längesen.

Varför har han förresten något så mossigt som en budget? Varför göra det extra svårt för sig? Varför inte en budbil istället? Säkert är det MP-gardet i regeringen som tvingat honom att använda ett mer miljövänligt alternativ. Mindre utsläpp i luften, visst, men jag måste påtala att det istället kommer en hel del skit på vägen.

En budget måste hanteras varsamt och med förnuft. Regeringen, dvs Vi som inte kan sjunga-kören, har också sent omsider dammat av en jättehit från förr. Det rör sig om succélåten Hela familjen går ut med budgeten. Räcker det ända in i kaklet?

Om Vi som inte kan sjunga-kören låter det ........... ja, originellt. Med anledning av sällskapets tillkomst har det för övrigt startats en Facebookgrupp med namnet Stoppa plågsamma ljudförsök.

Nedanför är själva låten, om nu någon skulle ha råkat glömma den. I den här versionen, med den rödgröna kommunstyrelsen i Bakvattnet, sjungs bara ”geten” istället för ”budgeten”. Det går bra det också, alla vet ju att det är budgeten det handlar om.

En budget kräver mycket omsorg och uppmärksamhet, ibland måste man ha en hel del fingertoppskänsla när man hanterar det känsliga djuret. Men det kan ändå gå åt skogen, eller snarare att budgeten skenar iväg just dit. Och så kan det också finnas tuvor på vägen. (DN)

Framtidsministern skriver blogginlägg!

Hej på er allihopa!

Jag heter Kristina Persson och är sedan en dryg månad tillbaka framtidsminister i Stefan Löfvens regering. Eftersom sociala medier aldrig varit min grej så har den där Bengt Bernström efter mycket tjat fått mig att skriva ett inlägg på hans blogg. Jag ska berätta lite om mig själv och om mitt nya jobb.

Bilden ovanför är från mitt mysiga tjänsterum i Rosenbad. Chefen Stefan ränner här hela tiden och det är nästan alltid samma fråga - om överlevnadschanserna för honom som statsminister och för hans regering. Det har ju bara gått sådär hittills, det har alla som följt mediernas rapportering kunnat konstatera. Småskandaler, fadäser och lite tokigheter. Och sedan ska vi då försöka kryssa oss fram på den svenska politikens osäkra hav. Hittills har jag dock inte fått tillräcklig säkra besked från andevärlden för att kunna svara Stefan om han har någon framtid som regeringschef.

Senaste större jobbet jag gjorde med kristallkulan gällde rekryteringen av en statssekreterare till ett av departementen. Visserligen framkom i efterhand att han dömts för ett blodigt massmord och lite annat, och just fått lämna fängelset. Strunt samma. Han har sonat sina brott nu. Och han är mycket duktig efter vad andarna har berättat för mig.

Andarna har också i efterhand framfört synpunkter på Stefans ministerval. De har sagt att det inte måste vara millimeterrättvisa. Att ministerlistan inte måste innehålla minst två från övre Norrland, minst en vänsterhänt, minst en rödhårig, minst 40 procent med glasögon, minst en hjulbent osv. De uppenbarligen sportinriktade andarna har sagt mig att en ministerlista ska skapas som förbundskaptenen i fotboll sätter ihop det svenska landslaget. Bara kompetensen ska räknas. De som är bäst ska med - punkt och slut. Om de har rätt politiska åsikter förstås. Fast jag tror inte att det där allra sista gäller fotboll.

Själv föddes jag skrikande en dag i april. Jag hade verkligen skäl till jättebölandet eftersom det var otäckt värre i stora delar av världen just då i april 1945, under den våldsamma krigsfinalen på den europeiska kontinenten. Jag skrek ikapp med världen så att det dånade i universums mest avlägsna hörn, däruppe från BB i Östersund i Jämtland. Numera är jag lite mer lågmäld.

Jag har inte bara förmågan att skåda in i framtiden utan jag kan även se bakåt. Jag har tidigare berättat i medierna om hur jag upplevt att jag på 1300-talet blivit ihjälslagen som 19-åring, att jag på 1800-talet i Finland varit fattig torparhustru och att jag varit i Raoul Wallenbergs omedelbara närhet, diplomaten som försvann för alltid efter humanitära insatser under andra världskriget.

Apropå dåtid, så har det bara funnits en framtidsminister i Sverige tidigare. Det var Ingvar Carlsson på 1980-talet. Men 28 februari 1986 stod det hur klart som helst att hans arbete vid kristallkulan varit ett totalt misslyckande. Ingvar Carlssons första åtgärd som nybliven statsminister var därför att skrota den ministerposten. Men nu är det nya tag som gäller - med mig vid den magiska kulan (och lite andra hjälpmedel). Utan skryt kan jag säga att jag är oerhört skicklig!

1980-talets framtidsminister Ingvar Carlsson under tjänsteutövning.

Jag känner att jag ändå måste skriva lite om vad jag fått fram om chefen Stefans framtid som statsminister. Syner och viskningar och rop från den andra verkligheten ger faktiskt en bild av Stefan som en person som är obekväm i alla situationer som han aldrig har varit i tidigare och han har svårt för att improvisera. Men det kommer jag aldrig berätta för Stefan.

I kristallkulan har jag sett två stycken röda blåbär. För mitt inre har jag samtidigt sett Stefans ansikte och François Hollandes ansikte - "Frankrikes skämt till vänsterpresident", som andarna formulerat det. Och röster från ingenstans har fortsatt: "François Hollande är en tänkare, men beslutsimpotent. Stefan Löfven är ingen tänkare, men beslutsam. Så olika - men ändå lika som bär. I grunden så att säga tafatta båda två." Det där får också stå för andarna och det kommer jag inte heller tala om för Stefan. Två röda blåbär som inte värda ett ruttet lingon - va?

Rösterna från ingenstans har i alla fall rekommenderat Youtubesnutten nedanför. Frankrikes president på officiellt besök hos proffset Angela Merkel i Berlin (dubbelklicka för helskärmsläge!). Stabila Angela vet minsann var skåpet ska stå. Hon vet också var François Hollande ska stå - och gå. Hon kan säkert fungera ledarhund även för en politisk amatör norrifrån, som andarna uttryckt saken.

Nej, nu måste jag sluta skriva. Magda på Finansen tjatar om att få de rätta lottonumren till veckans kommande dragningar. Samma visa hela tiden. Pust ... Den där finansblondinen är skitjobbig. Men hon säger att hon regelbundet måste ha pengar från spel & dobbel för att kunna finansiera vidlyftiga vallöften. I alla fall några måste ändå hållas, säger hon.

mvh
Kristina Persson
framtidsminister (S)

Stjärnstatus - men varför då?

Ända sedan Margot Wallström i april i år överraskande öppnade för comeback i politiken har det väl stått tämligen klart att hon skulle bli utrikesminister i regeringen Löfven. Själv måste jag erkänna att jag aldrig förstått hennes popularitet eller att hon regelbundet under de senaste åren framstått som socialdemokraternas potentiella frälsare. En biografi som jag nyligen läst tycker jag tydliggör hennes brister:

"Från statsrådstiden fick Wallström ett rykte om sig att brista i känsla för det politiska hantverket. En tidigare kollega talar uttömmande om detta. En politiker behöver egentligen fem egenskaper och Margot Wallström uppfyller tre av dem: För det första ska hon ha ett gott huvud som kan absorbera mycket. Det har hon. För det andra ska hon ha både detaljkunskap och överblick. Detaljkunskapen saknar hon. För det tredje ska hon vara idérik. Idéer har hon. För det fjärde ska hon kunna tala för varan/idén och övertyga omvärlden om dess värde. Det kan hon. För det femte ska hon med kraft, finurlighet och politiskt hantverk kunna genomföra den. Denna förmåga saknar hon."

Mycket av yta - betydligt mindre av djup alltså. Och hennes 15 år i svensk rikspolitik (sju år i riksdagen + åtta år i regeringen) var ingen större hit. Och det är fullt möjligt att hon ser den tiden som en sorts värnplikt, som någon uttryckt saken. Det är i någon form något internationellt - efter uppdrag i EU och därefter för FN - som hon sett som sin enda möjliga framtid inom politiken. Den svenska inrikespolitiken är trist och grå. Men så finns ju posten som svensk utrikesminister ...

På den internationella arenan måste väl engelskan betraktas som bara så där. När hon talar engelska låter hon mer norrländsk än när hon pratar på svenska. Efter en period som biståndsanställd på Sri Lanka i slutet på 90-talet fick hon en pidginaccent och talade engelska som Mahatma Gandhi. Eftersom en sådan accent från en svensk EU-höjdare skulle låta aningen udda uppmanades hon att illa kvickt tvätta bort den då det skulle bli EU för hela slanten.

Margot Wallströms politiska storhet torde ha att göra med i sammanhanget rätt så irrelevanta saker. Det har talats om hennes charm, starka lyskraft och vanlighet. "Hon är en väldigt rar person som utstrålar värme", som  AB:s politiska kommentator Lena Mellin uttryckt saken. Gissningsvis har Margot varit och är betydligt populärare i just medierna och bland gräsrötterna än bland det socialdemokratiska partifolket.

Det som torde ha retat upp den sistnämnda gruppen är Margots tidigare ideliga nej när partiet kallat och t.o.m. varit i nöd. När Göran Persson höll på att förlora valet 2006 sa hon nej till att rycka in och hjälpa till i valrörelsen. Och nya nej när ny partiledare skulle väljas efter Persson, Sahlin och Juholt. Margot W föredrog de mer glamorösa och välbetalda uppdragen internationellt. Kanske - dock - har hon helt enkelt insett sin begränsning, att partiledare (och statsminister) är för mycket för hennes kapacitet.

Göran Persson är som bekant en av dem som inte är medlem i Margots fanklubb. Det var ju för övrigt bråken dem emellan som fick Margot att lämna regering och rikspolitik i slutet på 90-talet. Ett par biografikortisar:

"När hon ringde någon av de första månaderna som miljökommissionär, i början av år 2000, för att ge en lägesrapport, utspann sig följande introduktion, som Wallström förmedlade till sin företrädare, Anita Gradin: 'Hej Göran, det är Margot!" Då svarade Persson: "Vilken jävla Margot?" När Gradin hörde historien gav hon Wallström det förmodligen djupt kloka rådet att aldrig mer direkt kontakta Persson. Efter detta lågvattenmärke i normal artighet bröts alltså relationerna."

"Efter torsdagarnas regeringssammanträden på plan sju i Rosenbad, brukar regeringen bjuda in en gäst till den så kallade allmänna beredningen, som är en informell träff. Vid ett sällsynt tillfälle bjöds Wallström in som kommissionär. Hon hälsades välkommen av statsminister Göran Persson, som sedan tillade inför hela regeringen: 'Innan vi börjar, Margot, förresten, hur mycket tjänar du i månaden?' " (2009 var hennes månadslön 160.000 kronor, efter skatt.) 

Förmodligen är Stefan Löfven lättare att ha att göra med än Göran Persson ... Och valet av Margot Wallström borde ha varit lätt som en plätt när hon nu ville, med tanke på förvärvade erfarenheter och kontakter. Trots de brister som finns hos politikern Margot Wallström. Hon är ju dessutom färgstark, något som kanske behövs i den rätt så bleka uppsättning ministrar som presenterades tidigt idag. Flera av ministrarna har jag inte ens hört talas om, trots att jag så att säga är politiskt lagd.

Den som i likhet med mig vill läsa mer om en av Sveriges absolut viktigaste politiker finns två relativt nya biografier att ta till. Den som önskar en mer hyllande biografi finns boken "Margot", författare: Bengt Ohlsson (2013). Den som istället föredrar en mer granskande bok: "Margot Wallström - den svenska modellen", författare: Emily von Sydow (2009). Det är från den sistnämnda biografin som de i blogginlägget gulmarkerade citaten är hämtade. 

Solsidan har också sina sidor

Äntligen Solsidan! Detta efter åtta långa år - hela tiden samtidigt ganska nära, vilket lett till visst dreglande. Som du kan se på kartan för Saltsjöbanan talar jag om Igelboda, jag talar om Tippen och jag talar om Tattby. Smaka på orden! Långsamt! Riktigt långsamt! Igel- ... boda ... Tippen ... Tatt- ... by ... Visst är det smak av skuggsida så det bara skriker om det. Och hur kul är det att bo där, på skuggsidan? Just det!

Söndagen 14 september blev det för sällskapet ovanför ett uppfriskande utomhusbad vid Erstaviksbadet innan man nådde slutmålet, Solsidan. Solsidan - den nya adressen! Underbart! Även om en i gruppen (Jonas, förstås) upplevs som - oss emellan sagt - skitjobbig. Men som Stefan, Magdalena, Gustav och Åsa säger: "Visserligen är han något som katten släpat in. Fast mycket värre. Fy fan! Men behöver vi honom någon gång så utnyttjar vi honom såklart."

Självfallet vill de fyra bara umgås med sofistikerat folk som Annie från Maramö i Småland och Jan från Marx kommun i Västergötland. Jan ansågs också lite suspekt ett tag. Men så upptäckte kvartetten en dag att Marx kommun stavas Marks kommun och då var han fullt ok att ha att göra med. Jan och Annie är fina människor, bra människor. I motsats till en viss pajsare.

Korte Stefan är egentligen huvudet högre än de andra i gruppen. I alla fall när han får stå på en rejäl låda eller pall. Han har dock fortfarande en del kunskapsluckor för ett liv i Solsidan och som låda/pall fungerar även ett stort antal uppslagsböcker. Det var exempelvis först 14 september, vid besöket på lite väl svala Erstaviksbadet ute i det fria, som han fick klart för sig vad gungfly betyder och är.

Intill skogsstigen från stationen Erstaviksbadet ner till själva badet finns nämligen tre exempel på vad gungfly kan vara, nämligen öar som rör på sig. "En ö som rör på sig är väl för fanken ingen ö", muttrade Stefan innan han tog fram en av uppslagsböckerna och läste om Dammsjön ett halvt stenkast från Solsidan.

De tre rörliga öarna (eller flytande öarna eller flottholmarna eller gungflyna, det finns flera namn) som med torv, jord, växter m.m. drivit ut från land fick Stefan att göra två noteringar i sin lilla röda - det är hans anteckningsbok med viktiga saker att komma ihåg. Så här skrev han:

1. Gungfly är farligt att gå på eftersom man inte vet var det bär och inte bär (står i Wikipedia). Också: Saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara (just det!).
2. Kolla upp om Gotland och Öland verkligen sitter fast så att de inte börjar driva iväg mot exempelvis Ryssland. Den där ryske tsaren Putnik eller vad han heter skulle aldrig lämna tillbaka.

Månad läggs till månad - likaså bekymmer till bekymmer och problem till problem i tillvaron ute i Solsidan. Det är så att Stefan och de andra nästan börjar längta tillbaka till det lugna livet i Igelboda, Tippen och Tattby. Mindre är mer, tänker Stefan ibland med saknad.

Och emellanåt funderar han på om Jonas egentligen faktiskt är ganska snäll. Innerst inne. Allra, allra, allra längst in. Och så grubblar han över om Jonas i snacket och tänket - hör och häpna! -  i själva verket kanske är en kopia av en politisk husgud som Stefan har. Han hette visst Olof.

PS Visas snart i TV4 ("säsong 5"). Men visas också på väldans många andra håll här i landet.

Kors i taket ...

... den allvetande och ofelbare excellensen Carl Bildt har ingen aning om hur oppositionsledaren stavar sitt namn! Från Carl Bildts blogg Alla dessa bokstäver, publicerat igår lördag:

Hmm ... Bildts blogg heter visst Alla dessa dagar. Officiellt i alla fall.

Först plitade jag ner en kommentar till inlägget för den bildtska bloggen. Men skrev istället det här inlägget. Och så här löd den kommentar som Carl Bildt aldrig fick läsa, stackarn:

Pst! Att stava utrikiska potentaters namn rätt är bra. Det vore också bra att kunna stava den svenske oppositionsledarens (tillika den högst sannolikt blivande svenske statsministerns) namn rätt. Han stavar alltså inte sitt efternamn "Lövén" (som det står i inlägget) - utan Löfven. Ingen akut accent samt ett f före v.

Så det så ...

Thrillern med Stefan Löfven - snart premiär!

Ända sedan Stefan Löfven valdes till huvudrollsinnehavare en bit in på 2012 har det planerats för den nyskapande filmen där verklig verklighet och annan verklighet liksom flyter ihop.

Det allra mesta i berättelsen kretsar förstås kring Stefan Löfven, till det yttre kanske en aning påminnande om en ärrad småtjuv av den gamla hederliga sorten. Ordknapp och finurlig, men trots det skumma verksamhetsområdet är det svårt att inte gilla karln. Till och med polisen gör det. Även om han i de ständigt återkommande förhören om ditten och datten på ett nästintill oslagbart sätt håller inne med allt.

Att verkligen väga varje ord på guldvåg och sedan låsa in lejonparten av dem i ett sprängsäkert kassaskåp är något av Stefans adelsmärke. Tystnaden är hans signum.

Vilka hemligheter bär Stefan på? Vilka är hans avsikter? Vad är han ute efter? Hur tänker han? Vad planerar han? Vilka B-planer har han? Vad finns bortom tystnaden? Vad har han i sin källare? Vem har han i sin källare? Det är något av ramen i detta spänningsfyllda drama. Plus: hur kommer vi nästan tio miljoner grannar till Stefan att påverkas av vad som sker i hans hus?

Trots att premiären närmar sig med stormsteg är manuset inte på långa vägar färdigt, det författas undan för undan under produktionens gång. Somligt har dock läckt ut. Stefan lever ihop med Magdalena, det är för övrigt hon som har hand om parets ekonomi. De bor i ett ordinärt svenskt folkhem där ett antal personer dyker upp, en efter en, just när sommaren nyss har övergått i höst. Män och kvinnor går in i huset, men ingen ser dem komma ut.

Redan i den preliminära listan över statister i filmen finner vi några intressanta namn. Jonas Sjöstedt är ett. Enligt utkastet till manuset låses han in nere i källaren, på direkten. Men - detta är verkligen ingen film för småbarn! - Stefan och Magdalena struntar faktiskt i binda honom. Sjöstedts rörelsefrihet är ju redan starkt begränsad, bakbunden som han är genom beslut av V-kongressen.

Preliminärt är även Gudrun Schyman uppsatt som statist. Men eftersom hon upplevs som besvärlig, brukar t.o.m. försöka lägga sig i regiarbetet, hoppas samtliga inblandade att kunna förbigå henne helt. Blir hon med förses hon med kraftiga lager silvertejp över hennes i särklass mest vitala del av kroppen. Och placerad i en dubbelt ljudisolerad skrubb nere i källaren, hon lär ju oavbrutet fabricera missnöjesyttringar i påtvingad mummelform.

Stefan är ju gammal metallare och har hemmavid konstruerat fiffiga grejer för att göra folk lite mer samarbetsvilliga, eller möra om man säger så. De tillgrips dock först i sista hand och det är i skrivande stund oklart i vilken omfattning så blir fallet i denna thriller.

Enligt trovärdiga källor kommer i alla fall Stefan själv (helt överraskande!) att utsättas för tortyr i dramat, en av Stefans repliker: "Tidigare har jag tvingats se de stora elefanterna dansa. Men det här!" Varning för ruggiga dansscener i filmen! Såvida nu inte censursaxen sätter stopp för det.

Gustav Fridolin är inte bara rörlig, han har kort stubin också. Men det är självfallet inte bara från Tomteblosset som han kallas internt som det blir skrik och skrän så det står härliga till. Och från fönstren i Stefans och Magdalenas gemensamma röda folkhem kommer åtskilligt kastas ut. Porslin ... möbler ... Ylva Johansson ... Det sistnämnda kommer med till visshet gränsande sannolikhet rendera ett högre utslag på Richterskalan. Johanssonskan är ju som bekant en oerhört omfattande varelse.

Visst skjutande ska också förekomma i dramat. Det är bland annat MP:s sifferpolitiska taleshen Per Bolund som försöker peppra alla rödfärgade inom synhåll fulla med ett par magasin smattrande sifferserier. Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta ... Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta ... Precisionen lämnar emellertid mycket övrigt att önska. Han övermannas därför snabbt och placeras även han i källarplanet, för vidare hantering vid ett senare tillfälle.

I den rymliga källaren finns för övrigt en trälåda i ett hörn. Märkligt lik den låda som ett gäng galna tyska terrorister tänkte placera dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon i på 70-talet. Hoppsan! Och ingen utom Stefan vet vem som finns i hemliga lådan som det hörs konstiga ljud ifrån. "Mitt S i rockärmen", säger Stefan sammanbitet, "när allt annat är uttömt".

Ytterligare några repliker i det preliminära manusutkastet. Snåla Magdalena (skriker): "Det där kostar ju för fan också skjortan." Knipsluge Stefan (viskar i hennes öra): "Lugn! Fido kommer snart att gå med bar överkropp, det ska jag se till." (Fido är värdparets smeknamn på valpige Gustav.) Åsa (mumlande): "Dåliga vibbar, jag gillar verkligen inte klimatet härinne." Carin Jämtin (på improviserad värmländska): "Upp med hakan, Åsa. Efter regn kommer jordskred!"

Det här är en thriller som kommer att bli riktigt, riktigt bra. Kanske. Eller riktigt, riktigt dålig.

(S)uperman???

Värsta krisen någonsin, eller rättare sagt hittills, och alla väntar sig ett "säkert kort" som ny ledare för partiet i fritt fall. En stark ledare med auktoritet och gedigen politisk erfarenhet, och som skulle kunna föra partiet upp till forna dagars höjder.
Men åtskilliga är vi allt som tappar hakan när S-ledningen efter fem dagars intensivt diskuterande till sist går ut med vem som man har kommit fram till.
Det blir en fackbas utan någon längre eller djupare politisk bakgrund - förutom några år i verkställande utskottet.
Har aldrig suttit i riksdagen, ingen erfarenhet av regeringsarbete, frågetecken hur han är som debattör och lär sakna glöd.
Men lugn och stabil ska han vara - är det Juholts totala motsats som man har varit ute efter? Rätt och slätt.
Nåja, Stefan Löfven kanske var den enda person som ingen (falang/gruppering/distrikt) skrek rakt ut om: "Över vår döda kropp som ny partiordförande!" Det finns onekligen en hel del att uträtta inom partiet, efter alla stridigheter under de senaste åren.
Som med alla nya partiledare blir det också för Stefan Löfven en sorts offentlig smekmånad, och en Löfven-effekt uppåt i väljaropinionen. Men det är ju från en för S historiskt låg nivå.
Och knappast något bestående lyft att tala om för det identitetsjagande partiet.
(S)uperman blir han med största sannolikhet inte, Stefan Löfven. I alla fall inte en okraschad. Och möjligen kan han bli staty. I någon form, någonstans - så att säga. Återigen besvikelse i S-leden, som lär fortsätta drömma om Frälsare Margot Wallström.

I medierna: AB, SvD, DN, SVT.