Ända sedan Margot Wallström i april i år överraskande öppnade för comeback i politiken har det väl stått tämligen klart att hon skulle bli utrikesminister i regeringen Löfven. Själv måste jag erkänna att jag aldrig förstått hennes popularitet eller att hon regelbundet under de senaste åren framstått som socialdemokraternas potentiella frälsare. En biografi som jag nyligen läst tycker jag tydliggör hennes brister:
"Från statsrådstiden fick Wallström ett rykte om sig att brista i känsla för det politiska hantverket. En tidigare kollega talar uttömmande om detta. En politiker behöver egentligen fem egenskaper och Margot Wallström uppfyller tre av dem: För det första ska hon ha ett gott huvud som kan absorbera mycket. Det har hon. För det andra ska hon ha både detaljkunskap och överblick. Detaljkunskapen saknar hon. För det tredje ska hon vara idérik. Idéer har hon. För det fjärde ska hon kunna tala för varan/idén och övertyga omvärlden om dess värde. Det kan hon. För det femte ska hon med kraft, finurlighet och politiskt hantverk kunna genomföra den. Denna förmåga saknar hon."
Mycket av yta - betydligt mindre av djup alltså. Och hennes 15 år i svensk rikspolitik (sju år i riksdagen + åtta år i regeringen) var ingen större hit. Och det är fullt möjligt att hon ser den tiden som en sorts värnplikt, som någon uttryckt saken. Det är i någon form något internationellt - efter uppdrag i EU och därefter för FN - som hon sett som sin enda möjliga framtid inom politiken. Den svenska inrikespolitiken är trist och grå. Men så finns ju posten som svensk utrikesminister ...
På den internationella arenan måste väl engelskan betraktas som bara så där. När hon talar engelska låter hon mer norrländsk än när hon pratar på svenska. Efter en period som biståndsanställd på Sri Lanka i slutet på 90-talet fick hon en pidginaccent och talade engelska som Mahatma Gandhi. Eftersom en sådan accent från en svensk EU-höjdare skulle låta aningen udda uppmanades hon att illa kvickt tvätta bort den då det skulle bli EU för hela slanten.
Margot Wallströms politiska storhet torde ha att göra med i sammanhanget rätt så irrelevanta saker. Det har talats om hennes charm, starka lyskraft och vanlighet. "Hon är en väldigt rar person som utstrålar värme", som AB:s politiska kommentator Lena Mellin uttryckt saken. Gissningsvis har Margot varit och är betydligt populärare i just medierna och bland gräsrötterna än bland det socialdemokratiska partifolket.
Det som torde ha retat upp den sistnämnda gruppen är Margots tidigare ideliga nej när partiet kallat och t.o.m. varit i nöd. När Göran Persson höll på att förlora valet 2006 sa hon nej till att rycka in och hjälpa till i valrörelsen. Och nya nej när ny partiledare skulle väljas efter Persson, Sahlin och Juholt. Margot W föredrog de mer glamorösa och välbetalda uppdragen internationellt. Kanske - dock - har hon helt enkelt insett sin begränsning, att partiledare (och statsminister) är för mycket för hennes kapacitet.
Göran Persson är som bekant en av dem som inte är medlem i Margots fanklubb. Det var ju för övrigt bråken dem emellan som fick Margot att lämna regering och rikspolitik i slutet på 90-talet. Ett par biografikortisar:
"När hon ringde någon av de första månaderna som miljökommissionär, i början av år 2000, för att ge en lägesrapport, utspann sig följande introduktion, som Wallström förmedlade till sin företrädare, Anita Gradin: 'Hej Göran, det är Margot!" Då svarade Persson: "Vilken jävla Margot?" När Gradin hörde historien gav hon Wallström det förmodligen djupt kloka rådet att aldrig mer direkt kontakta Persson. Efter detta lågvattenmärke i normal artighet bröts alltså relationerna."
"Efter torsdagarnas regeringssammanträden på plan sju i Rosenbad, brukar regeringen bjuda in en gäst till den så kallade allmänna beredningen, som är en informell träff. Vid ett sällsynt tillfälle bjöds Wallström in som kommissionär. Hon hälsades välkommen av statsminister Göran Persson, som sedan tillade inför hela regeringen: 'Innan vi börjar, Margot, förresten, hur mycket tjänar du i månaden?' " (2009 var hennes månadslön 160.000 kronor, efter skatt.)
Förmodligen är Stefan Löfven lättare att ha att göra med än Göran Persson ... Och valet av Margot Wallström borde ha varit lätt som en plätt när hon nu ville, med tanke på förvärvade erfarenheter och kontakter. Trots de brister som finns hos politikern Margot Wallström. Hon är ju dessutom färgstark, något som kanske behövs i den rätt så bleka uppsättning ministrar som presenterades tidigt idag. Flera av ministrarna har jag inte ens hört talas om, trots att jag så att säga är politiskt lagd.
Den som i likhet med mig vill läsa mer om en av Sveriges absolut viktigaste politiker finns två relativt nya biografier att ta till. Den som önskar en mer hyllande biografi finns boken "Margot", författare: Bengt Ohlsson (2013). Den som istället föredrar en mer granskande bok: "Margot Wallström - den svenska modellen", författare: Emily von Sydow (2009). Det är från den sistnämnda biografin som de i blogginlägget gulmarkerade citaten är hämtade.