22 september 2014

Hur kan man glömma pengarna vid bankomaten?

bankomat
Tejpen på lappens ena sida har släppt i ösregnet i Stockholm igår kväll. Jag har i efterhand anonymiserat telefonnumret och det två bokstäver korta förnamnet.

När det nu var tredje gången på ganska kort tid som jag så att säga blivit vittne till denna mycket udda form av glömska fick det bli ett inlägg. Håller stockholmarna i alla åldrar på att bli gaggiga?

Första gången, för cirka tre månader sedan, var vid precis samma bankomat i Hammarby sjöstad i Stockholm. Ingen kö och jag ställer mig direkt vid bankomaten och gör mig beredd för att knappa in. Men - det första jag ser innan jag ens börjat med det är att det redan ligger en bunt sedlar i sedelfacket. Minst en 500-lapp och under skymtar åtskilliga 100-lappar.

Sekundsnabbt dyker tanken upp i skallen på mig: Jaha, nu blir man nog med i något underhållningsprogram i tv. Det är väl TV3 eller så som håller på att spela in en Dolda Kameran-serie om hur folk reagerar i konstiga situationer. Men innan jag hunnit tänka en tanke till - men hunnit med en knapptryckning - så rasslar det till i bankomatmaskineriet och någon sorts metallskrapa tar tillbaka sedelbunten som försvinner in i bankomatens innandöme. Förbluffad går jag sedan därifrån, dock utan att se skymten av något tv-team.

Andra upplevda tillfället handlade om i sammanhanget blygsamma 200 kronor. En tjej i 25-årsåldern är före mig vid bankomaten i stadsdelen Liljeholmen. Hon blir klar och trippar iväg med musik i skallen via öronsnäcka. En snabb titt innan jag ska knappa in får mig att ropa, precis innan hon försvinner utom syn- och hörhåll: "Hallå, du glömde visst en hundring!" Istället för "Tack ska du ha!" blir det bara ett "Oj då!" innan hon plockar upp sina, som det visade sig, två glömda 100-lappar.

Man ska kanske inte dra alltför stora växlar på dessa tre bankomathändelser i min närhet på kort tid. Men ändå: Kan inte sådana här saker vara (ytterligare) tecken på, som vissa hävdar, att vi numera lever i ett ADHD-samhälle med hyperaktivitet och uppmärksamhetsbrist? En sorts ADHD-kultur alltså.

Orsaken till det är inte minst den nya tekniken och alla dessa mobiler som ständigt håller så många sysselsatta - vad de än gör i övrigt. Det blir splittrat och många gånger varken hackat eller malet när folk sällan fokuserar på en sak i taget och koncentrerar sig på det.

I vårt fullständigt mobilbesatta land tycks folk bli ytterligt nervösa av att inte ha sin mobil i handen eller på sig. Det gör att de samtidigt lever i två verkligheter. En verklig verklighet, den runtikring personen ifråga. Och en annan verklighet via den nya tekniken, i synnerhet mobilen.

Musik i örat/öronen eller att man ringer någon eller att någon ringer eller att man messar någon eller att någon messar till en eller att man måste kolla senaste nytt på Facebook osv osv osv osv osv. Detta samtidigt som saker sker i den verkliga verkligheten runtikring, eller att man gör något i denna parallella verklighet. Som till exempel att man står vid en bankomat för att ta ut pengar - som man sedan kanske glömmer att ta med sig, det blir för mycket på en gång.

2 kommentarer:

  1. Bara att vänja sig vid den nya samhällsordningen, postmoderniteten, vars främsta inriktning eller yttring utgörs av mobilismen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tänk om Sverige kunde demobilisera en aning. En ganska rejäl aning. Har länge spanat efter bekräftelse på att vi befinner oss i ett skarpt läge. Men har kammat noll.

      Radera

>

<$BlogItemCommentCount$> comments