FN:s generalsekreterarkatastrof, kallad Ban Ki-who(?) på åtskilliga håll på nätet, är på ett kort besök i Sverige. Sydkoreanen som liksom inte riktigt är vuxen uppgiften som FN:s högste chef var på Sverige-besök senast 2009 - då bland annat här i Hammarby Sjöstad, söder om Söder i Stockholm. "Ban Ki-moon möttes som en rockstjärna" berättade Dagens Nyheter om blixtvisiten (strax före FN-fiaskot vid klimatmötet i Köpenhamn) på Hammarby Sjöstad-skolan Kulturama.
Inte undra på, eftersom: He speaks to all the leaders all the time!
Kartan i studion får en nästan att tro att 67-åringen ska berätta om världsvädret. Det skulle emellertid ha medfört vissa problem.
Vid en av sina resor i Mellanöstern på väg från Jerusalem till Tel Aviv tittar Ban Ki-moon ner på vattnet under helikoptern och frågar sina medpassagerare:
- Är det här Atlanten eller Medelhavet?
- Herr generalsekreterare, detta är Medelhavet.
Det här berättas i boken "Mr Chance - FN:s förfall under Ban Ki-moon". Mitt blogginläggs rubrik "Being here" anspelar på "Being there", Peter Sellers-filmen som på svenska fick heta "Välkommen Mr Chance". En berättelse om trädgårdsmästaren med noll koll och med så att säga intellektuella begränsningar - men som med slumpens hjälp ändå gör en raketartad politisk karriär.
Vid en av sina resor i Mellanöstern på väg från Jerusalem till Tel Aviv tittar Ban Ki-moon ner på vattnet under helikoptern och frågar sina medpassagerare:
- Är det här Atlanten eller Medelhavet?
- Herr generalsekreterare, detta är Medelhavet.
Det här berättas i boken "Mr Chance - FN:s förfall under Ban Ki-moon". Mitt blogginläggs rubrik "Being here" anspelar på "Being there", Peter Sellers-filmen som på svenska fick heta "Välkommen Mr Chance". En berättelse om trädgårdsmästaren med noll koll och med så att säga intellektuella begränsningar - men som med slumpens hjälp ändå gör en raketartad politisk karriär.
Det vanligaste omdömet om honom från diplomaterna är fåfäng, följt av arrogant och komisk. Han förfogar över världens största talarstol men har valt att inte kliva upp i den. En naken kejsare. He does no harm (utrikesminister Carl Bildt mellan skål och vägg). Inkompetens och bristande engagemang för uppdraget. Verkar fungera hyfsat när han håller sig till manus. Problemet uppstår när han är on his own. Informationstjänsten och talskrivandet har med tiden utvecklats till en av de viktigaste stödfunktionerna. Han är fullständigt utlämnad till sina talskrivare. Saknar den moraliska auktoritet och styrka som krävs för att övertyga och nå överenskommelser. Ingen lyssnar på honom. Hans i grunden mekaniska och defensiva syn på uppdraget. Han talar ständigt om prioriteringar, som hela tiden blir fler. Men den verkliga prioriteringen är tillsättandet av chefer inom organisationen. Här är han besatt av att hitta personer som är politiskt lämpliga och lojala. Detta är hans egentliga fokus, plus resor och fototillfällen. Han är mer intresserad av sin image än att fokusera på världens och FN:s utmaningar. Han har aldrig i hela sitt liv velat stå upp för något. Han har gjort sitt jobb men aldrig försökt att definiera vad jobbet handlar om. Han arbetar ett oändligt antal timmar, men lyckas med konststycket att vara överallt utan att vara någonstans. Ingen springer efter honom men han springer efter alla. Image och följsamhet blir allt, ledarskap och ansvarsutkrävande ointressant. Hans ledarskap utvecklas i riktning mot en personkult. Han är en yes-man som i sin tur omger sig med yes-men. En katastrof.
Det här är bara en liten del av det som diplomater, FN-personal och andra initierade berättar i Niklas Ekdals lysande bok om ett FN på dekis, på drift mot irrelevans.Sekretariatet i sig självt beskrivs som kaotiskt. Med en mycket kontrollerande generalsekreterare - som kräver att bli åtlydd, och absolut inte bli ifrågasatt. Det talas om ständiga raseriutbrott.
I boken får Inga-Britt Ahlenius allra mest komma till tals. Hon var med titeln undergeneralsekreterare och nummer tre i FN-hierarkin 2005-2010 chef för organisationens granskningsenhet OIOS, Office of Internal Oversight Services.
När hon lämnade uppdraget skrev hon till generalsekreterare Ban Ki-moon en femtiosidig rapport med mycket skarp kritik - och förslag på absolut nödvändiga åtgärder.
Stormakterna har aldrig velat ha starka ledare för världsorganisationen. Och det har mer eller mindre blivit ett lotteri. Generalsekreterare nummer åtta i ordningen, den tidigare sydkoreanske utrikesministern, måste (om man nu inte råkar vara stormaktspolitiker) betraktas som alla tiders största nitlott.
I fallet Dag Hammarskjöld (FN:s generalsekreterare nummer två) var det annars stormakterna som råkade ut för en nitlott när de rekryterade sin Secretary-General. Stormakterna trodde man utsett en sekreterare, men fick en general. Som en FN-ambassadör uttryckt saken (från den också ganska så färska boken "Midnatt i Kongo" (Rembe/Hellberg).
Fram till 31 december 2016 får vi dras med Ban Ki-moon som FN:s högste chef. Men i framtiden måste väl ändå rekryteringsmetoderna göras om. Jag håller fullständigt med FN-veteranen Jan Eliasson när han i Ekdals bok säger att ett minimum borde vara öppna utfrågningar i generalförsamlingen av kandidaterna + en rejäl arbetsbeskrivning, där kravprofilen klargörs tydligt och offentligt.
Liksom vid Ban Ki-moons Sverigebesök 2009 blir det även denna gång ett besök vid Dag Hammarskjölds grav i Uppsala.
Men säkerligen har Ban Ki-moon inte en aning om att det är med ett citat från just Dag Hammarskjöld som Inga-Britt Ahlenius avslutar sin Ban Ki-moon-kritiska rapport. Nedanför till höger är den engelska översättningen/tolkningen av Dag Hammarskjölds notering från 1952 (ingår i postumt utgivna boken "Vägmärken", på engelska "Markings").
