18 september 2011

Knappast pilotslarv bakom kraschen

Ndola 1961, skiss över haveriplatsen.
(8) Dag Hammarskjöld (Sweden) Secretary-General
(9) Heinrich A. Wieschhoff (United States) Director of Department of Political and Security Council Affairs
(7) Vladimir Fabry (Czechoslovakia) Legal Adviser with the United Nations mission in the Congo (ONUC)
(12) William Ranallo (United States) Personal aide to the Secretary-General
(13!) Alice Lalande (Canada) Secretary to the head of the United Nations mission in the Congo (ONUC)
(16) Harold M. Julien (United States) Acting Chief Security officer (ONUC)
(6!) Serge L. Barrau (France) Security officer (ONUC)
(14) Francis Eivers (Ireland) Investigator (ONUC)
Swedish Air Crew:
(4) Captain Per Hallonquist
(10) Captain Nils-Eric Åhréus
(11) 2nd Pilot Lars Litton
(3) Flight Engineer Nils Göran Wilhelmsson
(5) Air Purser Harald Noork
(15) Radio Operator Karl Erik Rosén
Soldiers of the Swedish 11th Infantry Battalion:
(2) Warrant Officer S.O. Hjelte
(1) Private P.E. Persson

Samtliga 16 ombord, varav 9 svenskar, omkom vid flygkraschen (lokal tid:) klockan 00.13 måndagen den 18 september 1961. Skissen med bl a markeringar var de 16 påträffades vid flygplansvraket är haveriutredarnas. Jag har efter viss stavningsjustering kopierat in uppgifterna om de 16 från FN: "UN: Remember the fallen: 50th anniversary of the death of Dag Hammarskjöld". Därefter har jag kopplat namnen till siffrorna på skissen - och markerat två med röda utropstecken, vilket jag ska återkomma till.

Den första filmen är från olyckplanets avfärd sen eftermiddag från flygplatsen i Kongos huvudstad Léopoldville. Dag Hammarskjöld är mannen i ljus kostym (och bär solglasögon).
Den andra filmen är från haveriplatsen - 16 kilometer från Ndolas flygplats i Zambia (då: Nordrhodesia). Den kropp som förs bort på bår handlar med största sannolikhet om Dag Hammarskjöld. 


Olycka eller attentat? Orsaken till haveriet är fortfarande ett frågetecken. Två rhodesiska utredningar kommer fram till att skulden måste ligga hos besättningen. En tredje, en FN-utredning, kan inte vare sig slå fast eller utesluta någon haveriorsak. Planet, en av FN från svenska flygbolaget Transair inhyrd DC-6:a, flyger in på tok för lågt i samband med landning på Ndolas flygplats. Men varför gör flygplanet det?

3 till 4 sekunder. Så kort tid tog det från det att DC-6:an, med landningsställ och landningsklaffar utfällda, fått första kontakten med trädtopparna till dess att planet kraschat och fattat eld i den afrikanska skogen.

Planet har inte störtat (brant), utan flugit i stort sett horisontellt in i skogen. Visserligen har det varit mörkt (svagt månsken). Men väderförhållandena har varit utmärkta. Inga tekniska fel kunde konstateras på planet. Besättningen var dokumenterat erfaren och kompetent, dessutom var denna flygning förstärkt med en extra flygkapten.

Men detta var ingen chartertur vilken som helst. Flygkraschen måste sättas in i ett politiskt sammanhang. Detta var då 1961 en mycket orolig del av världen. Kongo hade året före gjorts självständigt från kolonialmakten Belgien, men landets mineralrika provins Katanga hade brutit sig ur. Det var till en förhandling på Ndolas flygplats med Katangas president Moise Tshombe som DC-6:an med Dag Hammarskjöld varit på väg. Men det fanns krafter som varit emot ett sådant möte i Ndola.

Flygkraschen har förvisso, som det verkar, "satts in i ett politiskt sammanhang". Av haveriutredarna, framför allt de rhodesiska. Men - på totalt fel sätt. Jakten på sanningen ska alltid vara konsekvensneutral. Sanningen ska fram oavsett hur den ser ut.  Men de tre utredningarna ger tydligt intryck av att man verkligen inte velat "vända på varje sten", verkligen inte velat utreda förutsättningslöst och brett. Man man egentligen inte ens lita på de tekniska undersökningarna som gav vid handen att inga skott eller andra projektiler trängt in i flygplanskroppen.

Utredarna har nonchalerat vittnen som uppgett att de observerat minst ett mindre flygplan i närheten av DC-6:an. Vittnena ska också ha sett ljussken och blinkande lampor, hört knallar m m. På sistone har nya vittnen gett sig tillkänna. Dessutom har det nyligen gjorts gällande att myndigheterna spärrat av haveriplatsen långt innan planet officiellt ska ha påträffats (hela 15 timmar efter kraschen). Det har också framkommit nya uppgifter om möjlig mystisk radiokommunikation mellan DC-6:an och "någon annan" kort före kraschen.

Jag menar att ett fullt tänkbart scenario kan vara att "någon/några" aldrig ville döda FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Man ville bara med våld föra bort honom, "kidnappa" i betydelsen tvinga planet någon annanstans. Men någonting gick snett. Mycket snett. Och DC- 6:an kraschade.

Jag tror att männen vid DC-6:ans spakar strax före kraschen, Hallonquist och Litton, flög under extremt stark press de sista minuterna. Jag tror att de handlade så gott de kunde med tanke på allt som kan ha hänt utanför planet - och inne i planet, enligt skissen (med de röda utropstecknen) talar det mesta för att säkerhetsmannen Barrau och Hammarskjölds sekreterare Lalande i kraschögonblicket befann sig i cockpit!

Jag har tidigare varit inne på att kraschen berodde på "den mänskliga faktorn", en grov miss från piloternas sida. Men efter att ha läst in mig ytterligare om katastrofen har jag kommit till slutsatsen att det inte alls behöver vara så. Inte alls.

Jag hör numera till dem som absolut vill ha en ny utredning/undersökning, en internationell sådan, för att granska omständigheterna kring DC-6:ans krasch den 18 september 1961. Den måste komma igång så fort som möjligt medan i alla fall ett antal vittnen och andra inblandade fortfarande är i livet. Önskvärt är också att fortfarande hemligstämplat arkivmaterial görs tillgängligt. Den svenska regeringen måste agera. Nu.

Läs gärna också samtidigt publicerat inlägg här på bloggen, klicka HÄR.

I medierna idag: SvD 1, SvD 2, SvD 3, DN.

4 kommentarer:

  1. En sorts tillägg:

    Kapten Hallonquist och styrman Litton kan mycket väl ha varit medvetslösa en kort stund före kraschen.

    Tesen/teorin framförs i en bok av Björn Virving, ”Termitstacken – om olyckan där Dag Hammarskjöld omkom i Belgiska Kongo”, utgiven redan 1996.

    Björn Virvings pappa Bo var vid tidpunkten för kraschen teknisk chef i det svenska flygbolaget Transair, bolaget som ägde olycksplanet. För Transairs räkning deltog han i den tekniska utredningen. Efter pappans bortgång fann Björn Virving en kartong med material om kraschen. Utredningsrapporter, 126 nedtecknade vittnesmål, pappans egna anteckningar och en filmrulle med bilder som pappan hade tagit på haveriplatsen mm.

    Tesen/teorin i mycket kort sammanfattning:
    Ett plan från flygvapnet i Katanga (utbrytarprovinsen i Kongo) finns i luften över Ndolas flygplats när DC-6:an med Dag Hammarskjöld ska landa. Det katangesiska planet anropar DC-6:an med budskapet att man avser att ”kapa” DC-6:an. Kravet är att DC-6:an omedelbart ska sätta kurs mot Elisabethville, huvudstaden i Katanga. Om inte ordern följs kommer man att beskjuta DC-6:an.

    (Notera på haveriplatsskissen att säkerhetsmannen Barrau och sekreteraren Lalande sannolikt har befunnit sig i cockpit vid kraschögonblicket.
    Barrau och Lalande talade bägge franska - det västerländska språk som talas i Katanga och övriga Kongo.)

    DC-6:an med Hammarskjöld vägrar att följa uppmaningen. Det katangesiska planet beslutar sig för att visa att man menar allvar –man bestämmer sig för en handfast varning, ett skrämskott. Det används en sorts mellanting mellan primitiv mindre bomb och handgranat – som, är det meningen, ska detonera i närheten av planet.

    Men bomben detonerar alldeles för nära DC-6:an, alldeles snett ovanför cockpit. Regn av splitter, tryckvåg. Kapten Hallonquist och styrman Litton förlorar medvetandet, den sistnämnde faller framlänges över gasreglagen. Om det allra sista skriver Björn Virving: ”Detta bygger på att ena motorn, höger ytter, har gått på högre effekt än de andra vid nedslaget, vilket styrks av att propellerbladvinkeln på höger yttermotor var större än på de andra motorerna. Detta finns omvittnat i den rhodesiska tekniska haverirapporten. Pådraget kan inte ha skett som ett resultat av själva kraschen, eftersom det tar flera sekunder från det att man ökar gaspådraget tills att propellerbladsvinkeln ställs om”.

    De sista sekunderna har alltså ingen längre kontroll över flygplanet.

    I Björn Virvings bok ingår också bilder (tagna av pappan Bo) på flygplanets noskon och cockpitfönster. Där finns några märkliga hål – som skulle kunna vara splitter från en sprängladdning.

    Jag menar att det INTE MÅSTE ha gått till på det här sättet. MEN – att det SKULLE KUNNA ha gått till på detta sätt, eller något liknande.

    Vilka kan då ha legat bakom?
    Svaret på den frågan kan möjligtvis spåras i följande rader i SvD 18 augusti 2011, apropå den nyutkomna boken ”Midnatt i Kongo” av Rembe/Hellberg (rekommenderas, liksom Virvings bok):

    ”Men nytt i boken är att Hammarskjölds resa störde ett möte som britternas högste tjänsteman i Rhodesia Lord Alport förberett i den rika utbrytarrepubliken Katanga där också belgiska företag hade starka intressen. Alport väntade på Hammarskjöld i Ndola, liksom även Katangas ledare Moise Tshombe. FN-planet gjorde en sväng över flygplatsen men kom inte in för landning. Alport slog då fast att Hammarskjöld ändrat sig och flugit någon annanstans vilket ledde till att inget räddningspådrag startades.”

    Britter? Den i regionen mäktiga belgiska industrisfären? Rebelledare (som ofta var osams sinsemellan) i Katanga? Sedan får man komma ihåg att regionen drällde av legosoldater/legoknektar av machotyp. Spekulationerna att Sovjetunionen skulle kunna ha legat bakom tror jag inte ett skvatt på.

    Men allt detta är bara just spekulationer.

    Det behövs en ny, professionellt gjord utredning.

    SvaraRadera
  2. Tack för ett oerhört bra och intressant och enormt viktigt inlägg!
    Det är förvånande att det inte redan gjorts en ny utredning. Jag hoppas och önskar verkligen innerligt att det kommer att ske inom en snar framtid.

    Tack för boktipsen!

    SvaraRadera
  3. Hej Nurseblog! Exakt - och som jag har skrivit som svar i någon kommentar som har dykt upp som e-mail: Man måste ju också ha i minnet att det inte "bara" (citationstecknen går inte att göra större just här) är Dag Hammaskjölds död det handlar om. Det var ju ytterligare 14 män och 1 kvinna i planet.

    Jag förstår mig inte riktigt på Carl Bildt och alla andra tillbakalutande i den här frågan.

    SvaraRadera
  4. Efter Susan Williams bok bör det väl knappast finnas några tvivel om att en ny undersökning är det enda rimliga alternativet. Undrar vad som håller vår regering tillbaka - skulle det vara fel att utpeka någon som skyldig om sanningen kommer fram? Och om det befinns att det var en olycka, kommer någon att tro det? Skulle våra regeringsmedlemmar förneka den logik som framförts? Vill man inte ta dessa fakta i beaktande? Det är väl inte så egendomligt att de andra intressenterna som föredrog att eliminera DH också föredrar att inte släppa information och bara hänvisa till gjorda utredningar, men varför skulle Sverige göra det? Vi har ett legitimt intresse som troligen hela vårt folk skulle stå bakom om vi frågade dem. Är vi rädda för något? - Johan.

    SvaraRadera

>

<$BlogItemCommentCount$> comments