Jag fick ett mail som började så här:
En sista hälsning ...
... från min plats här på radion. Om en kvart går jag hem för gott efter 23 år. Skrivbordet är rensat, och avtackning har det varit, fest ska det bli i slutet av mars/april ...
Alla har vi eller har haft arbetskamrater som vi gillat särskilt mycket. För mig gäller det inte minst Anna-Lena Hyttring på Sveriges Radio Värmland i Karlstad.
Vi arbetade tätt ihop (mest vid nyhetsdesken) i flera år, tills jag häromåret slutade som nyhetspresentatör på radiostationen.
Jag visste ju förstås att Anna-Lena inte ville vänta till 65 med pensionen, och att hon skulle sluta på jobbet redan vid månadsskiftet januari/februari i år. Men ändå kändes mailet från Anna-Lena på något sätt overkligt - särskilt när den nyblivna pensionären inte ett skvatt påminner om en pensionär.
Vilken arbetsmyra! Vilken energi! Jag har brukat säga att om man anslöt Anna-Lena till det svenska elnätet så skulle man kunna skrota ett av landets kärnkraftverk.
Anna-Lena har gjort precis allt. Varje dag kollat runt i olika diarier hos myndigheter och kommuner, för att sedan skriva nyhetstelegram på det intressanta - eller att det blivit någon intervju. Hon har sammanställt nyhetsinslag. Hon har ibland varit självkörande nyhetspresentatör. Tagit sig an uppgiften att fungera som växeltelefonist när den ordinarie behövt en kortare paus. Stått för inköp och överlämning av julgåvor till dem som på något sätt hjälpt radiostationen under året. Med mera. Med mera. Med mera. Med mera. Med mera. Och dessutom skött stationens alla blommor och växter. Och ibland ryckt in som vikarierande nyhetschef.
Anna-Lena blev journalist ganska sent i livet, och från start utan någon egentlig journalistutbildning. Men det spelar ju ingen som helst roll när man som Anna-Lena har huvudet på skaft, är riktigt allmänbildad och har rejäl språkkänsla. Detta och mer därtill kryddat med bland annat ordning & reda-sinne - och humor.
Det var verkligen toppen att arbeta med Anna-Lena, som dessutom har den mycket sympatiska egenskapen att i allra högsta grad tona ner jaget till förmån för laget. På en del håll i den svenska journalistkåren har annars utvecklingen gått i motsatt riktning, tyvärr.
Att plötsligt bli pensionär kan säkert vara omtumlande för den som blir det.
Alla har vi eller har haft arbetskamrater som vi gillat särskilt mycket. För mig gäller det inte minst Anna-Lena Hyttring på Sveriges Radio Värmland i Karlstad.
Vi arbetade tätt ihop (mest vid nyhetsdesken) i flera år, tills jag häromåret slutade som nyhetspresentatör på radiostationen.
Jag visste ju förstås att Anna-Lena inte ville vänta till 65 med pensionen, och att hon skulle sluta på jobbet redan vid månadsskiftet januari/februari i år. Men ändå kändes mailet från Anna-Lena på något sätt overkligt - särskilt när den nyblivna pensionären inte ett skvatt påminner om en pensionär.
Vilken arbetsmyra! Vilken energi! Jag har brukat säga att om man anslöt Anna-Lena till det svenska elnätet så skulle man kunna skrota ett av landets kärnkraftverk.
Anna-Lena har gjort precis allt. Varje dag kollat runt i olika diarier hos myndigheter och kommuner, för att sedan skriva nyhetstelegram på det intressanta - eller att det blivit någon intervju. Hon har sammanställt nyhetsinslag. Hon har ibland varit självkörande nyhetspresentatör. Tagit sig an uppgiften att fungera som växeltelefonist när den ordinarie behövt en kortare paus. Stått för inköp och överlämning av julgåvor till dem som på något sätt hjälpt radiostationen under året. Med mera. Med mera. Med mera. Med mera. Med mera. Och dessutom skött stationens alla blommor och växter. Och ibland ryckt in som vikarierande nyhetschef.
Anna-Lena blev journalist ganska sent i livet, och från start utan någon egentlig journalistutbildning. Men det spelar ju ingen som helst roll när man som Anna-Lena har huvudet på skaft, är riktigt allmänbildad och har rejäl språkkänsla. Detta och mer därtill kryddat med bland annat ordning & reda-sinne - och humor.
Det var verkligen toppen att arbeta med Anna-Lena, som dessutom har den mycket sympatiska egenskapen att i allra högsta grad tona ner jaget till förmån för laget. På en del håll i den svenska journalistkåren har annars utvecklingen gått i motsatt riktning, tyvärr.
Att plötsligt bli pensionär kan säkert vara omtumlande för den som blir det.
Att du Anna-Lena nu för gott lämnat studio 2, nyhetsstudion i radiohuset i Karlstad, känns inte minst omtumlande för mig och för åtskillliga andra. Det känns allt tomt.
Men ...
... det är dig verkligen väl unt att, som du har sagt, bli tidsmiljonär. Och lycka till med golfen!