7 december 2010

Oss flygrädda emellan

flygplan
Tittar gärna på filmer om flygkatastrofer. Oerhört märkligt - jag har ju undan för undan kommit att bli mer och mer flygrädd! Och jag vet att flygrädslan började komma innan jag blev så till den milda grad intresserad av flygkraschfilmer.

Detta med flygolyckor blev ju inte minst aktuellt igår, i samband med det rättsliga efterspelet till Concorde-kraschen i Paris i juli 2000 - då 113 personer miste livet (DN).

Nog är det ett mysterium att man som flygrädd närmast kan sluka den här typen av filmer.

Minst en av fem är i varierande grad flygrädd. I mitt fall är flygrädslan inte alls extrem. Men det känns verkligen inte kul att flyga.

Jag tror annars att det är svårt att säga vad flygrädsla bottnar i. Säkert skiljer det också från person till person. Själv tycker jag nog att starterna är värst. Innan man riktigt vet att flygplanet verkligen är ok. Concorde-kraschen berodde ju också på en mekanikertabbe - i det fallet på planet som lyfte strax före olycksplanet.

Kan flygrädsla ha att göra med höjdskräck? Åtminstone inte i mitt fall, men kanske lite cellskräck. Man sitter ju som packade sillar i dessa maskiner. Trångt - och med "något begränsade" möjligheter att ta sig ur farkosten.

Kanske har det också att göra med att dessa enorma metallfåglar är något så fruktansvärt ... ja, onaturliga är väl bara förnamnet. Och människan har väl knappast i luften att göra, utan ska hålla sig på landbacken!

Till stor del beror nog flygrädsla på att när man sitter där i flygplansstolen så är det inget man själv kan göra om det skulle hända något. Man är helt utlämnad. Dessutom att den tid som man anar eller vet att det kommer att gå riktigt, riktigt illa är betydligt längre än vid exempelvis allvarliga bilolyckor.

Men - som man kan läsa på nätet: vid en flygresa utsätter man sig för den största risken på väg till eller från flygplatsen. Alltså inte när man är i flygplanet. Och risken att omkomma i exempelvis en bilolycka är ju ofantligt mycket större än att dö i en flygkrasch. Men vid ratten inbillar man ju sig i alla fall att man har möjlighet att göra något när olyckan är nära.

Enligt experterna ska man komma ihåg att risken att förolyckas i ett flygkrasch är så mikroskopiskt obetydlig som 1 på cirka 11 miljoner - vilket motsvarar en flygresa per dag i drygt 29.000 år.
För den industrialiserade delen av världen är siffrorna ett rejält snäpp bättre än så: 1 på 14 miljoner - och det motsvarar en flygresa per dag i omkring 38.000 år.
Och statistiken lär inkludera även de mindre planen, som i alla fall jag ser som betydligt farligare att åka med än de stora trafikflygplanen.

Lugnande siffror? Kanske. Men inte helt säkert, om jag talar för mig.
Men det är ju också lite svårt att helt undvika flyg - så man får väl försöka att jobba bort flygrädslan. Vem vet: det kanske går. I alla fall en aning.

PS. Liten länksamling:

20 kommentarer:

  1. Jag är som tur är inte flygrädd, jag flyger en hel del i jobbet så det hade blivit ett rejält handikapp. Men har full respekt för de som har mer eller mindre fobi för det. Jag tycker faktiskt att det är rätt trevligt att flyga om man ser till själva flygturen, det är fascinerande att lyfta och landa och nästan lite mysigt att sitta tätt tillsammans och käka lite halvtaskig mat. Det hör liksom till. Mitt stora aber är istället allt krabb innan man väl kommer till flygplanet, exempelvis säkerhetskontrollen där man ska klä av sig och ta ur grejer ur handbagaget och så vidare. Det känns mer som ett spel för galleriet för att lugna passagerarna, om någon verkligen vill ta med en bomb på planet så lyckas de nog.

    SvaraRadera
  2. Jeg har nevnt før at min kone er fransk. Det jeg ikke har nevnt er at hun var flyvertinne og faktisk var øyenvitne til Concorden ta av den tragiske dagen.

    Selv lider jeg av flyskrekk. Flyskrekk er er som hypokondri. Det nytter ikke med logikk. Man kan fortelle meg oddsen gang på gang, men det trenger ikke gjennom.

    Jeg har flydd en eneste gang. Tok toget hjem igjen. Har ikke problemer med høyden. Vanskelig å setter fingeren på hva det er. Kasnkje det at det er game over om noe skulle skje.

    SvaraRadera
  3. Hej Ordbajsaren! Fast nog känns det ändå rätt bra med alla dessa säkerhetskontroller. Väldigt bra, rent ut sagt. 11 september gjorde ju inte alla redan flygrädda lugnare precis.

    SvaraRadera
  4. Hej Hakkespett! Oj då - det där med din fru, alltså. Flygvärdinna och ögonvittne till olyckan. Hur upplevde hon sitt nästa arbetspass ombord på ett flygplan? Det undrar man då ... Det är ju också en annan aspekt av det hela: det är ju faktiskt en massa människor som har flygplan som sin arbetsplats.

    SvaraRadera
  5. visst är det märkligt att man kan titta på katastrof-filmer som du säger. En nagelbitare "Flight93handlar ju om det fjärde planet som aldrig slog i någon byggnad 11 sept och som dessutom inte har några större Hollywood skådisar i rollistan- utan "vanliga" statister vilket känns påtagligt verkligt således. Själv är jag ingen älskare av att flyga,känner mig som en sardin när man skall käka med bordet upptryckt i magen och så blir det turbulens dessutom- inget kul!

    SvaraRadera
  6. Kona fortsatte å fly en stund til hun. Så flyttet hun til Norge. Her trengte vi ikke flyvertinner. Like greit så slipper jeg å bekymre meg for fly som skal ramle ned hele tiden.

    SvaraRadera
  7. Jag vill inte betäckna mig som flygrädd, bara otroligt rädd för at inte kunna kontrollera mit eget öde;) haha jag är nog som du skriver, rädd för att utelämna mig helt och hållet, för som sagt de är inte mycket du kan göra om någor skulle gå fel.

    SV: Jag tror inte dom tänker, eftersom jag bara går på timmar hade det inte varit några problem för dom att "sno" mig, det är nämligen samma företag men två olika avdelningar. Jag hoppas det är något positivt i detta men just nu har jag lite svårt att se vad de skulle vara.

    SvaraRadera
  8. Jag är nog mest flygrädd dagarna innan jag ska flyg. Men jag väl sitter där släpper det och ger jag mig till mitt öde och slappnar av.
    Men katastrof filmer är inget för mig. Stänger av omedelbart.

    SvaraRadera
  9. Överhuvudtaget tror jag att korrelationen mellan risk och handling är ganska låg i situationer som är främmande för vår nedärvda intuition. Med andra ord är vi kanske inte så rationella varelser när allt kommer omkring.

    SvaraRadera
  10. Jodå, jag är medveten om hur statistiskt liten risk det är att omkomma i en flygolycka. Men frågan är ändå: skall jag känna mig särskilt matematiskt priviligierad när nosen pekar ner i havet och flammorna sprutar ut ur motorerna, vilket jag ser genom det stora hålet i väggen efter bomben...

    För all del kan jag leva med en sådan död. Den kommer inte vara särskilt utdragen (såvida inte man överlever kraschen och tvingas bo på en öde ö tillsammans med ett gäng psykopater i avsnitt efter avsnitt; då hoppas jag piloten avsiktligt siktar mot klipporna).

    Jag instämmer med att ett av obehagen med flyg (förutom den allmänna stressen på flygplatser) är bristen på kontroll. Och i mitt fall obehaget av att vara instängd i ett utrymme som inte medger att man kommer ut i friska luften på flera timmar. Att åka med SL mellan Gullmarsplan och T-centralen kan vara nog så hemskt.

    Egendomligt nog lyckas jag kunna krypa i ganska trånga grottor utan obehag. Kan min reptilhjärna selektera oroskällorna, måhända?

    SvaraRadera
  11. hhaha ja lite begränsade möjligheter att lämna stället har man ju

    SvaraRadera
  12. Hej Kjell! Nej, visst sitter man som packade sillar i planen. Somliga är dessutom betydligt mer packade än andra ...

    SvaraRadera
  13. Hej Hakkespett! Ja, flygplan är inte riktigt den ideala arbetsplatsen. Tycker åtminstone inte jag ...

    SvaraRadera
  14. Hej Väktarn! Fast det kanske är lika bra att man inte kan göra något. Det är ju inte givet att allt skulle bli bättre om man själv tog över spakarna i planet - när faran dyker upp.

    SvaraRadera
  15. Hej Antonia! Jaså, du är inte mycket för självplågeri - i alla fall inte i form av flygkatastrof-filmer ...

    SvaraRadera
  16. Hej Jernis! Nej, när det totalt oväntat osannolika inträffar blir vi människor oftast bara paralyserade. På nationell svensk nivå är väl Palme-mordet det mest tydliga fallet i modern tid.

    SvaraRadera
  17. Hej Peter Harold! Fast - mellan Gullmarsplan och T-centralen kan man ju kliva av för en stund. Det brukar jag göra ibland, Gamla stan.
    För den friska luftens skull - och någon cigarett ... Och det här med statistik. När det gäller spel & dobbel (exempelvis lotto) ser vi på statistiken med lite andra ögon. Även om högsta vinsten är otroligt osannolik, så KAN den ju dyka upp: Hurra!

    SvaraRadera
  18. Hej Charlotte! Ja, av någon anledning brukar flygvärdinnorna alltid komma med invändningar när jag ska ut på flygplansvingen för att röka. Petigt!

    SvaraRadera
  19. Jag är nog lite flygrädd. Sist när jag och sambon flög så skämdes han för mig. Jag satt och upprepade (kanske lite för många gånger) "nu dör vi". Jag tror att min rädsla bottnar i att jag vet att det är högst sannolikt att man dör om planet störtar. Åker man bil så är det ju inte alltid man dör om man krockar, men om ett flygplan störtar så finns det nog inte mycket hopp. Minsta lilla fel på flygplanet och man dör. Jag litar inte riktigt på tekniken. Saker och ting kan gå fel. Och då är det döden som knackar på.

    SvaraRadera
  20. Hej Prinsessanadia! Precis! Lägger den enorma stål-och plåtfågeln bara av så är det mer eller mindre kört för de som sitter i. Det är nog så många av oss ser på det hela. Sedan så kanske tekniken i sig kan göras i alla fall nära 100-procentigt säker. Men den mänskliga faktorn finns kvar och kommer alltid att finnas kvar. Alltid risk för tabbar - trots alla säkerhetssystem. Tror jag i alla fall.

    SvaraRadera

>

<$BlogItemCommentCount$> comments