Bra tänkt om lönesänkt

Riksdagsledamöterna får för mycket betalt. Från 1 november blir lönen 56.000 kronor i månaden. Det är för mycket därför att det gör rikspolitikerna än mer avskilda från den svenska verkligheten – som de samtidigt bestämmer över. Nu är (MP) på gång med ett förslag om lönesänkningar för riksdagsledamöterna (Expressen). Bra! Även om förslaget tyvärr inte kommer att gå igenom. Förstås.

Jag menar att politikersysslan aldrig får ses som ett yrke. Utan ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag. Ett särskilt politiker-program i gymnasieskolan? Aldrig i livet! – men det skulle passa in i bilden när politikerrollen ”professionaliserats”. Men, det är klart, politiska broilers har ju alltid producerats genom de politiska ungdomsförbunden.

När politikersysslan inte ska ses som ett yrke öppnar det väl också för en lönesättning som inte är som andra på arbetsmarknaden.

Varför inte låta genomsnittslönen (eller medellönen) för alla arbetande svenskar bli lönen för riksdagsledamoten?
Skulle det då inte tas fler ordentligt genomtänkta beslut i riksdagen?

Beslut som svider i skinnet på ”Nisse i Flen” svider därigenom lika mycket i skinnet på riksdagsledamoten Lars Larsson och övriga 348. 

Eller varför inte lagstifta så att alla arbetsgivare ska ha skyldighet att ge anställda möjlighet att arbeta som riksdagsledamot – säg under maximalt tolv år.

Samtliga riksdagsledamöter skulle då vara tjänstlediga från sina vanliga jobb för arbete i riksdagen. Och få samma lön som de haft på sitt ”riktiga”, ordinarie jobb.

Olika löner för samma arbete (i riksdagen) – nej! Det kanske någon tycker.

Men återigen: att vara politiker får inte ses som ett (vanligt) yrke.

Statsministern: 140.000 kronor i månaden (från 1 juli 2010).

Övriga ministrar: 112.000 kronor i månaden (från 1 juli 2010).

Riksdagsledamöterna: 56.000 kronor i månaden (från 1 november 2010).

Än mer har ministerlönerna (inklusive lönen för statsministern) skenat iväg under de senaste åren – och bör även de sänkas, tycker jag.

Visst – med media nästan ständigt efter sig kan säkert ministerlivet vara rätt tufft. I alla fall ofta.

Men delegera mera! Och närmaste medarbetarna kan väl lika gärna rycka in då och då för att ta snacket med journalisterna.

Låt oss aldrig få situationen som är i de sydeuropeiska länderna, med politiker som mer liknar en kejserlig härskarklass än förtroendevalda.