Det fordras givetvis betydligt mer än ett väl genomfört sommartal i Gustavsberg, kryddat med bara få mer eller mindre konkreta besked om vad man tänker göra, för att få bort stämpeln som ett rätt så regeringstrött alliansgäng.
Som en vitamininjektion borde alliansen redan direkt efter förra valet gjort upp om en kraftig ommöblering av regeringen. Med nya ansikten på ministerpost efter ministerpost hade det inte bara gett intryck av energi och handlingskraft utan troligen också gett konkreta positiva resultat ("nya kvastar ..."). Icke-juristen Beatrice Ask på justitiedepartementet skulle exempelvis säkert ha inneburit en nytändning på utbildningsdepartementet, skolfrågorna kan hon sedan tidigare.
Och om det rörts om i ministergrytan skulle de tre dvärgarna i alliansen troligen inte haft så lågt väljarstöd som idag. Ett av problemen för de tre partierna är ju att de förknippas med bara en eller några få frågor, med FP och skolan som det främsta exemplet.
Har aldrig fattat varför tre av alliansens partiledare samtidigt ska vara departementschefer, dessutom chefer för tunga departement. Har inte heller fattat varför det, såvitt jag vet, aldrig ifrågasatts och diskuterats. Nåja, någon gång på 50-talet gjordes misslyckade försök att få Gunnar Hedlund att lämna det tunga jobbet som inrikesminister för att kunna agera mer övergripande som Bondeför- bundsledare i koalitionen med S. Men sedan dess?
Om de fyra partiledarna i alliansen redan från start haft posterna som statsminister och vice statsminister (x 3) utan egna departement men samordningansvar skulle det väl inte bara ha inneburit effektivare regeringsarbete - utan också (mer) tid för alla fyra att vara partiledare.
En partiledare behöver dessutom inte med automatik passa som departementschef. Tänker på Annie Lööf när jag läser om Per Ahlmark, FP-ledaren som blev arbetsmarknadsminister efter valet -76. S-veteranen Anna-Greta Leijon berättar om hur illa det gick när rätt unge Ahlmark med politisk erfarenhet och kompetens från talarstolar och debattartiklar plötsligt tvingades traggla propositionstexter och varje vecka fatta hundratals beslut. Tjänstemän på departementet kunde mitt i natten väckas av departementschef Ahlmark som ville ha reda på någon helt oviktig detalj. Nej, det gick inget vidare - och Ahlmark lämnade snart både regeringen och politiken ...
Utan politisk hemvist någonstans måste jag ändå säga att det var ett bra sommartal som Fredrik Reinfeldt höll - trots en relativt seg inledning om Syrien, och trots frånvaron av riktiga överrask- ningar. Ledigt, manusfritt och med en del lustifikationer.
Faktiskt bäst: Att statsministern betonade betydelsen av utbyggd tunnelbana österut, i första hand till min gamla hemkommun Nacka. Dessutom att det ska göras försök att snabba på bygget, så att man slipper vänta ända till 2030. Men man ska samtidigt ha i minnet att den som tidigare i flera år har bromsat t-banans utbyggnad är det moderata trafiklandstingstrådet, spårvagnstalibanen Christer G Wennerholm. Trots att det är den Blå linjen som ska förlängas ...
I medierna: SvD 1, SvD 2, SvD 3, DN 1, DN 2.