28 februari 2011

Minns mannen - inte mordet!

                  
Det här var ju den allra första rapporteringen i svenska medier om att landets statsminister skjutits - först 1 timme och 49 minuter sedan det skett mitt i Stockholm (intressant läsning kring medierna och mordet: Sydsvenskan 2006-02-25). Och idag är det alltså 25 år sedan.

På 90-talet hade jag en längre period när jag slukade all litteratur som hade med Palme-mordet att göra. Kanske blev det ett 25-tal böcker. Länge var min inställning att den skyldige absolut inte kunde vara den i tingsrätten fällde, men i hovrätten friade missbrukaren Christer Pettersson.

Men till sist insåg (även) jag att mordet på Olof Palme är polisiärt uppklarat, men inte juridiskt - och aldrig kommer att bli det. Och att risken är uppenbar att alla dessa "spår" och "teorier" då och då kommer att flyta upp i medierna i förfärligt många år framöver.

"Uppmärksamheten kring det ouppklarade mordet - med alla vansinniga konspirationsteorier och självutnämnda privatdetektiver - ledde till att Olof Palmes liv hamnade i skuggan av hans död."

Så skriver Henrik Berggren i den alldeles lysande biografin "Underbara dagar framför oss". Exakt så har det varit - och fortsatt, nu senast Leif GW Perssons nygamla polis/militär-teori samt det nygamla Jugoslavien-spåret. Milt sagt beklagligt.

Det är rentav snudd på oförskämt och kränkande. Mot Lisbet Palme - som pekat ut mördaren. Mot övriga i familjen Palme - som nu senast reagerat kraftigt mot SVT:s lansering av Leif GW Perssons nygamla teori. Och - ponera att det finns ett liv efter detta: Olof Palme borde då vid det här laget vara oerhört frustrerad, när bland åtskilliga själva mordet länge tycks ha fått vara viktigare än mannen som mördades. 
"Mordoffret" istället för "Mannen".

Det är förvisso inte första och säkerligen inte sista gången som stora mäns död för vissa blivit intressantare än de avlidnas liv. I september är det 50 år sedan FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom i en flygkrasch i nuvarande Zambia. Precis allt talar för att olycksorsaken var en felbedömning från piloternas sida. Men även här har det spekulerats tämligen vilt om andra orsaker till FN-chefens död. Och jag har noterat att det i samband med en kommande bok begärts av författarna att få se bilder på den döde Dag Hammarskjöld (jnytt.se 2011-02-14).  De vilda - ibland galna - teorierna om Dag Hammarskjölds död lär få ett uppsving under året. Ack, ja ...

Visst skiljer det en del mellan Dag Hammarskjöld och Olof Palme - men det finns också många  likheter. Båda med överklassbakgrund kom att i massor av år att arbeta i den socialdemokratiska regeringsapparaten - Dag Hammarskjöld till slut som statsråd (utan partitillhörighet). Bägge hade en enorm intellektuell kapacitet, hade beundransvärd energi, var otroligt engagerade och var internationalister. Bland en del annat.

Alla vet vi att Olof Palme var kontroversiell. Han var en tävlingsmänniska - oavsett om det gällde pingis, tennis eller politik. Och - han tyckte att det var kul:

" ... en fascination för det politiska spelet, the joy of politics ... älskade debatterna, ordväxlingarna och de taktiska finterna. När folkpartisten Gunnar Helén använde ett fult knep i en tevedebatt väntade han sig efteråt att bli utskälld av Erlander och hans sekundant Olof Palme. Men i stället var de ytterst vänliga och berömde hans skicklighet. Från den stunden visste Helén 'att det fanns political men i min omgivning som jag inte kunde matcha helt'." 

Återigen ett citat från Henrik Berggrens "Underbara dagar framför oss"  - rekommenderas!, boken fungerar också som en intressant berättelse om hur det moderna Sverige växte fram.

Alla har vi våra sidor. Också Olof Palme hade det. Förmodligen även en del ledarskribenter m fl, vars solkigt giftiga minnes-texter om Olof Palme jag i veckan äcklats av. Oavsett politisk uppfattning är det tämligen förnuftigt att skilja på sak och person ... 

I medierna idag: Expr/Expr, SvD/SvD/SvD, DN/DN/DN, GP, Resumé, VG.

22 kommentarer:

  1. Märkligt hur handlingsförlamade alla blir när någon med större dignitet råkar ut för våldsbrott. Eller när större olyckor som drabbar landet för den delen.
    Det är ju alltid de första minuterna som är viktigast för att kunna lösa fallet.
    Olof Palme blev skjuten i ryggen. Har därför svårt att tro att hon såg mördarens ansikte då hon var mer koncentrerad att hjälpa sin make.
    vi kommer aldrig få veta med säkerhet vem som dödade OP och varför.

    SvaraRadera
  2. Hej Antonia! Lisbet Palme såg mördaren och har också identifierat honom.

    Visst, den stora behållningen för min del vid all inläsning om Palme-mordet var hur alla de som borde ha hållit huvudet i alla fall något så när kallt inte gjorde det - det gäller självfallet framför allt polisen.

    Och, bland annat, uttryckt rakt på sak: tyvärr så verkar det underlätta för ansvariga att det oförutsedda inträffar på kontorstid.

    En bidragande orsak till den här i landet illa skötta hanteringen av flera oförutsedda händelser är säkert det byråkratiska tänket hos många svenskar - någon chef/några chefer måste först okeja det minsta lilla. Egna initiativ - men med verkligen OMDÖME - torde ha i flera fall ha varit till fördel.

    SvaraRadera
  3. Mycket bra skrivet. Olof Palme var nog den bästa politiska ledare vi någon gång har haft och har. Jag gillade honom skarpt. Kan inte fatta att det gått 25 år sedan han mördades. Kom ihåg precis vad jag skulle göra, när jag fick veta det. Och det var på lördagsmorgonen dagen efter. Jag skulle se Godmorgon på TV, men där, i TVn var det kaos. Det tog en bra stund innan jag fattade vad som hänt. Kunde bara inte tro på det. Det tog lång tid, dagar, innan jag förstod att det var sant. Tragiskt för svenska folket. Tack för bra inlägg!!

    SvaraRadera
  4. SÅ du tror på att det var Christer Pettersson som gjorde det?

    SvaraRadera
  5. Hej Jo! Christer Pettersson var gärningsmannen. Utpekad av Lisbet Palme, motiv fanns (den nära bekantskapen med den s k bombmannen Lars Tingström) + en massa annat.

    Bidragande orsak till att det i hovrätten blev friande dom var det enorma spänningsförhållandet mellan hovrättens ordförande Birgitta Blom och Lisbet Palme.

    Att polisen sedan länge betraktar fallet som polisiärt uppklarat skriver bland andra Ingemar Krusell om, under lång tid biträdande spaningsledare i Palmeutredningen, i den bok som han skrivit. Inte särskilt förvånande ...

    Men - sedan väldigt många år tillbaka är det, som sagt, inte mordet som intresserar mig utan mannen (Olof Palme).

    SvaraRadera
  6. Hej Monica! Visst är det tragiskt att så mycket på senare år handlat om mordet, och inte om mannen.

    Och när det - som jag ser det - är polisiärt uppklarat, men aldrig kommer att bli juridiskt uppklarat, så är väl risken stor att det kommer att tjafsas om mer eller mindre vilda/galna teorier, som med viss regelbundenhet dyker upp - för evinnerlig tid.

    Exempelvis Karl XII:s död (det skedde ju för ett bra tag sedan) har det än idag tjafsats om. Var skottet "norskt"? Eller "svenskt"? Och var kulan egentligen en knapp?

    Liknande fortsatt dividerande om Olof Palmes död om 100 år, 200 år, 300 år?

    SvaraRadera
  7. Sv. Jasså du är hundägare oxå. Ja, jag är det inte längre. Men jag är dagmatte numera. Och jag håller med dej. Att bli hund i nästa liv vore inte så dumt. Hos snälla människor...

    SvaraRadera
  8. Husker det godt. Rart det alt er 25 år siden.

    Utredningen håper jeg var bedre enn Hans Holmèrs bok Loppan, som jeg av en eller annen grunn har i bokhyllen.

    Så du mener det ikke var noe politisk motiv. Jeg var ikker så politisk engasjer som 13 åring, men Palme var vel litt kontroversiell.

    SvaraRadera
  9. Man får hoppas på att rutinerna är bättre idag och att de har dragit lärdomar av händelsen.

    SvaraRadera
  10. Hej Hakkespett! "Utredningen håper jeg var bedre enn Hans Holmèrs bok Loppan, som jeg av en eller annen grunn har i bokhyllen."

    Hmm. Olof Palme-utredningen under Hans Holmér var världens största/bästa svenskevits!

    Holmér sparkades också efter ett års utredande. Började istället att arbeta med narkotika. En lätt korrigering: narkotikafrågor. För FN:s räkning.

    PS: Första årets polisarbete i samband med Palme-mordet tycker jag klart överträffar exempelvis den här goda svenskevitsen (finns också i mitt svenskevits-inlägg på bloggen):

    NTB (Stockholm - Sverige): Sveriges verste flyulykke skjedde idag. Et 2-seters Cessna 152 styrtet på en kirkegård like utenfor Stockholm. Redningsmannskapene har hittil funnet over 300 døde, men det ventes at antallet døde vil stige ettersom gravingen fortsetter utover kvelden.

    SvaraRadera
  11. Hej Antonia! Det givna problemet för Myndighetssverige är ju att man inte kan öva sig för det fullständigt otänkbara.

    Vettiga rutiner är förstås A och O - som bas. Men många gånger lär nog vettiga improvisationer vara en nödvändig tillsats för att det ska bli bra.

    Det hänger ju också lite på att det finns verkligen kompetent folk på plats när det fullständigt otänkbara/osannolika ska hanteras.

    SvaraRadera
  12. Hej Monica! Vem vet: båda kanske "nästa gång" blir vinterälskande svansviftare ...

    SvaraRadera
  13. Olof Palme - de tre dimensionerna: Människan, politikern och mordoffret.

    Jag var visserligen fortfarande bara tonåring när han mördades, men politiskt medveten. Lägg därtill att jag var uppvuxen i en mycket röd kommun. Med min dåvarande kapacitet var det icke förvånande att jag blev oppositionell (till mångas förtret och besvikelse). Olof Palme var en utpräglad konfrontationspolitiker, och sådant var jag djupt emot. Han hade en benägenhet att uppträda på ett arrogant vis gentemot sina politiska motståndare, och jag vet att det väckte det s.k. Palmehatet, även om jag för min egen del var hyfsat skyddad mot att falla i den fåran eftersom jag ogillade fotbollsmatchmentaliteten hos de politiska ungdomsförbunden. Det fanns ett ideologiskt skäl för mig att inte sympatisera med (s) då (frihetsfrågorna), och lustigt nog är det samma skäl som gör att jag inte kan rösta på (m) idag, även om det är en annan berättelse. Jag tror därför att jag kan analysera Palme på ett hyfsat nyanserat vis. *harkel*

    Under 1970- och 1980-talet kunde socialdemokrater utan att skämmas kalla sig socialister, och Palme gjorde det som bekant med stolthet. Samhällsutvecklingen gick dock i annan riktning under 1980-talet; den socialistiska spjutspetsfrågan om samhällsägt näringsliv – löntagarfonderna – drevs igenom på order från en ideologiskt radikal fackföreningsrörelse av en finansminister med synnerligen ringa entusiasm för denna sak. Palme tog sin hand ifrån löntagarfonderna, och Kjell-Olof Feldt fick baxa sitt jäkla skit ända hit, som han skaldade.

    För en socialist borde detta ha varit en varningssignal om vart partiet var på väg. Under de följande åren anammade partiet det ena borgerliga reformförslaget efter det andra som sitt eget; elaka tungor säger att partiet blev högervridet. Under Göran Perssons ledning rådde det inget tvivel om saken att (s) var närmare mitten än någonsin, möjligtvis rent av ”över på den andra sidan”, men det var denna utveckling som verkligheten krävde. Mot slutet av Palmes tid hann verkligheten ifatt, och minns att partiet befann sig strax ovanför 40%-strecket i väljarundersökningarna halvåret före hans död (jag samlade Sifo o. IMU-mätningar på den tiden. Jag var en besynnerlig gosse!).

    Detta om politikern Olof Palme i Sverige. Det skall kanske sägas något om hans internationella sida. Han var språkbegåvad och intelligent, och hade lätt att få folk att känna sig bekväma ifall det var människor han tyckte om. Detta är framgångsfaktorer för en internationell politiker. Genom att styra biståndet från Sverige till regimer som befann sig på samma våglängd som socialdemokraterna belönades hans nätverkande. Det är möjligt att jag inbillar mig, men mycket av våra biståndspengar gick till länder med relativt tveksam syn på demokrati, och dylika länder brukar uppmuntra personkult av politiska ledare. De svenska biståndspengarna fick ett ansikte i Olof Palme som avsändare, vilket blev särskilt tydligt i hyllningskörerna efter hans förtida död.

    Tyvärr har detta ansikte en del blemmor som vi lyckats täcka; inte sällan missbrukades det svenska biståndet. Det uttrycktes inte några krav på demokratisk utveckling (såvitt jag minns kritiken), men i det fördolda krävde det socialdemokratiska partiet lokala gentjänster. Under förevändning av att man ägnade sig åt utvecklingsarbete reste tusentals svenska socialdemokrater till socialistiskt styrda nationer på semester där de blev uppassade som kungar. Detta har jag fått veta av en äldre herre som blev förvånad över att han fick uppleva denna fria förmån trots sitt begränsade inflytande i partiet (han tryckte publikationer).
    [forts följer]

    SvaraRadera
  14. Peter Harold3 mars 2011 16:37

    [forts. fr. f. kommentar]

    Vi minns också Palme som en internationell politiker (fanns det någon sådan före honom förutom Dag Hammarsköld?), med synnerligen skarp udd riktad mot USA. Jag var för liten för att minnas Vietnamkriget, men jag minns gott och väl Sveriges relation till USA under Reagan-epoken som sammanföll med Palmes sista period som statsminister, och den var väl inte helt oproblematisk i och med att Sverige kritiserade invasionen av Grenada och USA:s inblandning i Contras verksamhet i Nicaragua, medan Sverige samtidigt blundade för Sovjetunionens ockupation av de tre baltstaterna. Lägg därtill Palmes/Anderssons/Shoris ovillkorliga vänskap med PLO som på den tiden betraktades som en terroristorganisation av USA (och många andra även här i Sverige).

    Måhända framstår min bild av Olof Palme som internationell politiker som lite väl kritisk, men det återspeglar min natur att pilla med nageln för att se vad som finns under fernissan. Det bästa med kritik är att det är ett tecken på att man förstår sambanden, och sådana finns det många av. När dolda samband avslöjas blir man överraskad. Glatt överraskad. Politikern Palme måste ju ha styrts av människan Palme. Och människor har en benägenhet att vara mer mångfacetterade än vad ytan anger. Palme är sannerligen ett fynd, sett ur den synvinkeln!

    Olof Palme spelade dubbelspel. Det i sig är inte förvånande; en person som med brutal effektivitet är en mästare på hänsynslösa härskartekniker mot meningsmotståndare, men samtidigt kan vara kärleksfull mot en lokal valarbetare Norrköping och minnas när de senast möttes några år tidigare, är självklart kapabel att inte föra en nation bakom ljuset – utan till och med en hel värld.

    Sin retorik till trots tillskyndade Olof Palme Sveriges hemliga samarbete med militäralliansen NATO! Inte en dag under min uppväxt behövde vi vara rädda för att Sverige skulle vara övergivet ifall Sovjetunionen gick till anfall. Detta är ett faktum idag, men en hemlighet innan Warsawa-pakten föll. Och nu minns jag hur jag som flygintresserad 11-åring med ambition att bli stridspilot hörde ett samtal mellan mina farföräldrar och en annan släkting som var major: - Var det så klokt av lille Peter att vilja bli soldat i vår oroliga värld, klagade farmor. Majoren skrockade och sade att ”risken är väldigt liten att Peter behöver vara med om ett krig”. Detta sagt med de vuxna bärandes på kaffekoppar och jag lekandes med ett modellflygplan på terrassen. ”Suck, inget krig”, tänkte jag den gången. Idag förstår jag vad majorens ”garanti” innebar. Palme hade ärvt en försäkring som Erlander tecknat, och han fortsatte att betala premien i hemlighet.

    Jag hoppas att dessa rader om politikern och människan Olof Palme inte uppfattas som ett försök att smutskasta hans minne. Sådant tjänar inte någonting till, men jag tycker att det är mer vanhedrande att klä en människa i superlativer än att ärligt problematisera vad denne åstadkom, och vilka skäl denne hade för att verka i sin gärning. Inte minst därför att vi har störst nytta av kunskapen om Olof Palmes gärning ifall vi kan göra oss en sann erfarenhet om vad som verkligen hände. Allt annat är bara en tillrättalagd saga.
    [Forts. följer]

    SvaraRadera
  15. Peter Harold3 mars 2011 16:37

    [forts. fr. f. kommentar]

    Vi kan alltid diskutera vem mordoffret Olof Palme var. Var det den svenska politikern Olof Palme? Var det den internationelle politikern Palme? Eller rent av den kvällsledige Palme som hamnade på fel plats vid fel tidpunkt? Och sannerligen, verkar den diskussionen någonsin ha ett slut? Icke!

    Även om jag är frestad att utveckla mina teorier om mordet (fast det har jag redan försökt på Skrivarens Blogg) kan jag bara beklaga att Palme inte fick sluta med värdighet som politiker – levande, och mindre polariserad. Visserligen hade 1986, eller möjligtvis 1987, blivit hans sista år som statsminister och partiordförande. Han var i dåligt skick; hälsan vacklade och som partiledare var han på väg att förlora kontrollen över (s) med det irriterande Dalaupproret. Lägg därtill Harvard-affären. Det var inget roligt att vara Palme vintern 1985/1985. Räddningsplanen bestod i ett toppjobb inom FN, troligtvis som FN-ambassadör. Men någon skrev ett annat slut i Olof Palmes livsbok för 25 år sedan. Och vi vet ännu inte om det var hat eller galenskap som låg bakom det slutet. Därför kommer vi nog inte sluta att fråga: vem mördade Olof Palme? Och frågan är berättigad eftersom det inte finns någon som dömts för denna gärning.

    Hur summerar man Olof Palmes gärning med ett ord? Jag skulle vilja säga ”engagerande”. Han ärvde en position efter en landsfader, och det var nog inte en tacksam uppgift. Ändå lyckades han få leda Sveriges socialdemokrater i såväl regeringsställning som opposition längre än vad någon nu sittande partiledare lyckats. Och han lyckades hålla sina motståndare kokande av ilska. Kan man komma till någon annan slutsats än att det saknas någonting i svensk politik sedan Palme försvann? Näppeligen.

    SvaraRadera
  16. Hej Peter Harold!
    Olof Palme var lite av aktuell som chef för FN:s flyktingkommissariat efter dansken Poul Hartling. Men ska själv ha skippat den möjligheten typ under hösten -85.

    Och efter en down-period - minns inte hur länge den var enligt litteraturen , men åtminstone sedan sommaren -85 (efter Harvard-affären) var han (återigen enligt Palme-böckerna) i fin form månaderna före sin död.

    I pågående bok (ytterligare en, ganska färsk från förra året) om Dag Hammarskjöld påpekar författaren Bengt Thelin:

    ”Om de döda intet annat än gott. (filosofen Chilon)
    Ett vet jag som aldrig dör, domen över den döde. (Havamal)
    För historisk forskning och framställning är det viktigt att den första sentensen inte uppfattas som en dogm och att den andra inte görs till en norm.”

    Starkt bidragande till att Olof Palme blev/var så kontroversiell kan mycket väl vara att han inom politiken var en stor ordkonstnär. Förnyade/revolutionerade den politiska talekonsten här i landet. Om man nu överhuvudtaget ska använda ”konst” i sammanhanget ...

    Visst – konkurrensen har aldrig varit och är inte så där väldans stor, men ...
    Palme själv klagade över hur tråkigt svenska politiker talade, ”kalk-och cementtal” kallade han dem.

    Ett parti i den bok jag nämner i inlägget tar upp just Olof Palme och språket ...
    ”Han hade en poets känsla för – eller kärlek till – språket och lade stor omsorg på ordval och rytm. Man hittar sällan byråkratiska vändningar eller patenterade klichéer i hans tal ... Hans stil skulle dock ha blivit steril om han inte också haft det som i retoriken kallas patos, känsla ... Gösta Bohmans obehag inför Palme berodde på att denne använde sig av ’känslor’ och ’stämningar’, som han uttryckte det ... ”

    Samtida partiledare med Olof Palme var ju Gösta Bohman – som ju onekligen hade en del gemensamma drag med OP.

    Passar också på att skriva ytterligare lite om det parti om Dag Hammarskjöld som ingår i inlägget. Citerade nyhetskälla är, såvitt jag kunnat se, bara en av två som rapporterat om detta. UNT är den andra, kortare där.

    Det som också om inte fått mig att gå i taket så i alla fall göra mig oerhört undrande är det angivna skälet till att författarna begärt att få se bilder på den döde Dag Hammarskjöld – ”Syftet är att undersöka om FN-generalsekreteraren hade något i sina händer”. (DHd dog ju först ”viss tid” efter störtningen, av svåra inre skador. Kraschen skedde i samband med landning strax efter midnatt, och DHd var känd för att vägra ha bälte på sig i plan och kastades ur planet vid störtningen. Övriga 15 i planet brändes svårt).

    Det är så att det i massor av litteratur och annan offentlig dokumentation i närmare 50 år nu varit publicerat vad DHd hade i sina händer (vad nu det skulle spela för roll):

    I en av böckerna (av Emery Kelen, som uttömmande också redogör för obduktionsrapporten):
    ”Innan Hammarskjöld dog hade han gripit tag om en knippa gräs som hittades i hans slutna hand”.

    Det författarna är ute efter (skulle jag tro) är att kolla upp det falska ryktet (spritt av norska NRK för ett par år sedan) om att DHd i själva verket skulle ha skjutits (i huvudet) av en legosoldat efter olyckan.

    Jag befarar att det i samband med 50-årsminnet av Dag Hammarskjölds bortgång kommande september blir en hel del skriverier och böcker – inte om DHd:s liv, utan om hans död (med diverse spekulationsfyrverkeri ). Mycket trist ...

    SvaraRadera
  17. Intressant inlägg från Bengt & Peter Harolds genomgång om hur den engagerade tonåringen såg på Palme. Själv var jag barn under mordnatten (redogjort det i min blogg http://tiny.cc/c11ls ), har en liten annan synvinkel.

    Det har varit intressant att följa olika medias bevakning kring årsdagen. Uppfattningen kring Palme verkar än idag vara splittrad, men det rena Palmehatet eller glorifieringen verkar inte vara så vanlig idag. En mer nyanserad bild, men jag är tveksam till vissa krönikörers teorier om Palme levat skulle han varit en flitig användare av Facebook och Twitter. Tror inte politikern Palme hade trivts med internets "medborgarjournalistik" som inte går att kontrollera.

    SvaraRadera
  18. Hej Walker! Hmm, för egen del hör jag nog till dem som är lite nöjd med att jag, som människa och yrkesman, inte recenseras (i vissa fall hudflängs) offentligt 25 år efter min död. Inte minst på grund av svårigheterna att själv ge mig in i debatten - när det sägs & skrivs oerhört knäppa saker.

    Mats Svegfors har gett sin Dag Hammarskjöld-bok namnet "Dag Hammarskjöld - Den förste moderne svensken".
    Jag ser nog Olof Palme som aspirant till "titeln" - "Den andre moderne svensken".

    Bland mycket annat p g a det internationella engagemanget, och att han förnyade den politiska talekonsten/taltekniken/retoriken/
    debattekniken - efter starka influenser från USA (vistades mycket där under 40-talet, och det var där han blev socialdemokrat).

    OP prisade också modernitet, rationalitet och framåtskridande - även under det i hela västvärlden konservativa 50-talet. På 60-talet hade svenska folket hunnit ifatt Olof "Avantgarde" Palme och det decenniet blev ju samhällsväxandets och optimismens glada decennium.

    Delar av de senaste styckena talar för att Palme skulle ha blivit en flitig användare av de sociala medierna.
    Också det att han inte alls var en kontrollerande natur, utan lite av boheme (och slarver). (Utsågs även till Sveriges sämst klädde man! Bra att lägga till CV:n! Kunde dyka upp till viktiga möten i kostym och toppluva. Och kostymen han hade på sig såg ibland ut som om han hade sovit i den. Vilket han vid åtskilliga tillfällen också hade.)

    Efter alla dessa sidospår vill jag komma fram till att jag faktiskt tror att OP hade blivit en stor fan av sociala medier. Och - vem hade trott det om exempelvis Carl Bildt?

    SvaraRadera
  19. Visst kan hålla med om att Palme verkligen var en "modern svensk politker". Med den motiveringen hade han troligen uppskattat kontakt över gränserna som sociala medier bidragit med. Kanske hade pensionären Palme twittrat politiskt om vitt och brett precis som Bildt?!

    Men samtidigt var väl hans förhållande till journalister, framförallt rejält snokande journalister inte så bra; t ex Jan Guillou & Peter Bratt i IB & Bordellhärvan. Hur skulle då statsministern Palme agerat under de händelserna om internet (och fri ryktes & nyhetsspridning) funnits på 70talet? Ett helt bohemisk förhållande hade han väl inte till "Kloakråttorna", det hade knappast blivit bättre med bloggar och halvskumma skvallerforum på nätet som avslöjar hemligheter.

    Idag brukar det ibland skämtas om förslaget att förbjuda parabol-antenner på 80-talet. Majbritt Theorin (s) nämns på Wikipedia i den frågan, men vad tyckte Palme om detta?

    Berör Palme-biografin hans syn på media? Var han för/mot tanken på reklam-TV som konkurrens till SVT? Redan 1985 borde väl rykten om det som skulle bli TV3 nått Palme?

    SvaraRadera
  20. Hej Walker! Hehe, den där idén om förbud för paraboler fann nog bara Theorins "närmast sörjade" vara en lysande idé. Palme hörde inte till den kretsen.

    Palme var ansvarig minister (då: utbildningsminister) vid tiden för planeringen av starten av TV2 (1969). Han var en tydlig motståndare till (icke-statlig) reklam-tv. Och så blev det ju två "konkurrerande" statliga kanaler, med den uttryckta politiska formeln för verksamheten: "stimulerande tävlan".

    Vad jag vet hade Palme precis samma uppfattning i mitten på 80-talet som han hade haft på 60-talet. Och det sas då på 80-talet bland socialdemokrater att
    "Någon dj-a '4 oktober-kanal' ska vi INTE ha." (Syftade förstås på rörelsen mot löntagarfonder).

    Lite lustigt att den sedermera första av politikerna sanktionerade reklam-kanalen fick just en 4:a i namnet ...

    SvaraRadera
  21. En tragisk og merkelig sak. Og nå begynner sammensvergelsesteoriene for alvor å blomstre. Leste i en avis forleden at det nå visstnok var folk innen det svenske politiet, eller var det sikkerhetstjenesten, som stod bak. Akk ja. Fred over Palmes minne.

    SvaraRadera
  22. Hej Dag Eigil! Ack, ja. Det du skriver om handlar om de vilda idéerna från mannen Leif GW Persson.

    SvaraRadera

>

<$BlogItemCommentCount$> comments