Färst!

Av alla ord i det svenska språket kanske det ger allra färst utslag på min lilla språkradar. Om man ska överdriva lite. Ytterst, ytterst få använder det: färst, som superlativ till få. Jag har själv inte hört till dessa väldigt få. I detta inlägg debuterar jag faktiskt med färst. Ett historiskt ögonblick.

Få, färre, färst ...

Varför har det förut känts så avigt att använda färst?

Kanske för att det låter och ser ut som en märklig blandning mellan barnspråk och ålderdomligt språk.

Och färst är faktiskt en gammal svensk böjningsform, använd in på 1800-talet - men som sedan föll i glömska.
Men - i Svenska Akademins ordlista 2006 togs färst med. En comeback, men väldigt diskret.


Nog har det ändå funnits ett tomrum, då man istället har tvingats till formuleringar som lägst antal och minst antal.

Visst blir det smidigare och rakare med färst. Pröva!

Fortfarande väntar färst på sitt nationella genombrott här i landet.

I grannländerna Danmark och Norge är det inte ett dugg konstigt att använda böjningsformen.

Se exempelvis här, rubrik från en norsk motortidning:

Pålitelighetsundersøkelse
De ti bilene med færrest feil

När slår det lilla effektiva ordet färst igenom i Sverige? 

Kan vi åtminstone inte bli fler som använder det? 

Själv har jag minsann börjat att gilla färst!