Sportjournalisternas språk ... Jag börjar lite smågnälligt.Rubrik på text-tv för några år sedan. Jag tänkte för mig själv: alla tre? Eller två av de tre?
Jag ser det annars titt som tätt: Frankrike besegrade av Italien ... Tyskland utslagna ... Djurgården chanslösa ...
Det är lite trist att så många sportjournalister här i landet inte riktigt verkar vara medvetna om vad de säger/skriver beträffande singularis/pluralis.
Tre kronor är ju ett. Frankrike är ju ett. Tyskland är ju ett. Djurgården är ju ett. Inte se skogen för bara träd, heter det ... Se skogen, inte träden!
Han/hon blev idag historisk när han/hon ...
Han/hon skrev idag in sig i historieböckerna när han/hon ...
Det händer att jag himlar med ögonen när jag rätt ofta hör/ser sådan sportrapportering.
Det fordras ibland inte särskilt mycket för att bli historisk/skrivas in i historieböckerna: Förste vänsterhänte från Flen med skostorlek 42 som vann något. Direkt historisk och in i historieböckerna. På samma bokuppslag som Karl XII och Gustaf III?
Uttrycken borde bannlysas i sportsammanhang. Eller användas med väldigt stor sparsamhet.
Debacle - från franskan, mycket misslyckad insats i förh. till förväntade resultat (Norstedts svenska ordbok). Det här är ett ord som nästan bara används av sportjournalister. Dök upp för några år sedan, och snart skulle bara alla sportreportrar använda det. Ett av flera modeord bland sportjournalisterna, mer eller mindre okänt bland de flesta av oss andra. Har känts lite konstigt att se/höra detta lite "förnäma" ord så ofta - bara i sportsammanhang. Varför debacle?
Hur känns det? Den mer än klassiska sportfrågan. Jag är själv journalist och var länge negativ till vad jag tyckte slappa sättet att intervjua (i radio/tv). Men jag har ändrat åsikt. "Hur känns det?" är faktiskt en rätt så vettig fråga direkt efter målgång eller direkt efter avslutad match. Den frågan öppnar upp för de mer analyserande frågor som följer. (Faktiskt: varför inte "hur känns det?" till politiker och näringslivsfolk ibland, som öppningsfråga?). Sedan är det ju en annan sak att många sportintervjuer i radio/tv egentligen inte är några intervjuer utan bara samtal. Där intervjuaren inte ställer några frågor utan bara kommer med påståenden. Och ibland har den intervjuade ingenting att tillägga, mer än ja eller nej.
Trots allt så tycker jag att våra sportjournalister allmänt sett faktiskt har ett riktigt bra språk. Särskilt med tanke på hur snabba ryck det är i sportsammanhang - ingen nyhet åldras så snabbt som en sportnyhet! Och i radio/tv är det ju oftast fråga om direktrapportering. Och då blir det helt naturligt fel ibland, som man får rätta till - så gott det går.