Det ska medges att Hemfosa (långt söderut på Södertörn i Stockholms län; i riktning Nynäshamn) är en lite lustig plats. Mitt ute i skogen förutom några enstaka så att säga hemvävda hus finns här en ENORM pendeltågsstation.
Jag ska inom kort komplettera med en bild på Hemfosa pendeltågsstation under den betydligt stillsammare lågtrafiken. Missa inte det!
Skämt åsido. Statistik är som bekant Guds gåva till mänskligheten och enligt SL:s sammanställning är Hemfosa station den klart minsta bland de 53 pendeltågsstationerna i länet när det gäller resenärer. 100 stycken på- respektive avstigande per dag. Det måste vara ett skrivfel. 100 resenärer per decennium ska det nog vara. Eller sekel. Tänk om småbyarna i Lappland haft det så här väl förspänt med kollektivtrafik. Där får de hålla tillgodo med lämmeltåg, utan stationer av Hemfosas omfattning.
Hemfossingar är vad vi kallas, vi fåtaliga som bor i närheten av den gigantiska pendeltågsstationen. Sistnämnda (alltså fossingarna mina) beslutar en aprildag i samråd med hjärnkontoret att styra stegen mot det som kallas Paradiset. Förstnämnda (alltså hemmet mitt) får inte vara med på denna vandring. Visserligen är jag rätt van vid att bära tungt på ryggen. Men det finns gränser.
På tal om tåg. Min tur går inte precis som på räls. Som här (syndafloden?):
Ytterligare ett exempel:
Det sprids också dålig stämning under vandringen:
Från andra hållet har meddelandet en mer sammanfattande karaktär:
Ett fönsterkuvert från Handelsbanken som synes. Det är dock höljt i dunkel om själva banken varit inblandad i denna hätska kampanj mot förmodligen giraffridning. För min del har jag slutat med det ute i skogarna. Vid närmare eftertanke är det nog bara en anonym lappjävel som helt solo varit i skrivartagen.
Vem fan vill hamna i Västerhaninge och sedan bli kvar där i evigheternas evighet? Skyltarna på min vandring ställer frågan på sin spets.
Liksom det för judarna varit förbjudet att använda Guds egentliga namn Jahve (istället har man tagit till Herren) så har det ju också varit otillåtet att bruka det svavelosande skräckordet Västerhaninge (istället har man sagt det menlöst ljumma Helvetet). Följaktligen förekommer varken Jahve eller Västerhaninge i Bibeln.
Även skogens skyltmakare har varit fega när de bara skrivit V-Haninge. Men jag är modig jag: VÄSTERHANINGE. VÄSTERHANGE. VÄSTERHANINGE.
Nej, det gäller att styra sina steg rätt. Det är till Paradiset jag ska och därmed basta!
Så plötsligt ...
Det sker när man minst anar det.
Ett mossbelupet flyttblock och invid en trätrappa med 33 fotsteg ner.
Det första jag ser när jag tittar ner från höjden är gärdsgårdarna. Jag börjar spinna men erinrar mig efter ett tag att jag faktiskt inte är en fyrbent svansbärare och upphör då genast med denna aktivitet. Men gärdsgårdar, det är grejer det! Måste vara något genetiskt; mamma hade sina rötter i en genuin bondesläkt från Blekinge
Väl nere förstår man att man nått målet. En flowerpower-inspirerad skylt undanröjer alla eventuella tvivel. Framme!
Men vad trist det verkar vara. Och inte en kotte så långt ögat når. Mycket märkligt med tanke på all tallskog i området.
Jag gissar att någon sorts förhör om ens liv och leverne hålls till höger på bilden. I vissa fall grillas vederbörande till vänster.
Men - allt visar sig vara stängt! Ett anslag vid ytterdörren till det röda torpet med vita knutar:
Någon jävla ordning får det vara i en religion! HAN har ju själv förkunnat att söndagen ska vara vilodag, det är ju de andra dagarna man får arbeta. För HONOM själv är det uppenbarligen tvärtom. Man ska för tusan hakar leva som man lär!
Hursomhelst så kammar jag noll denna dag i april. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Till busshållplatsen ett antal kilometer längre bort för vidare transport hem till Hemfosa (eh ... eller Nynäshamn).
(Skärmdump från Föreningen Sörmlandsledens hemsida.)
Jag ger etappen betyget 4 på en 5-gradig skala. Det första som drar ner betyget en aning är att det i mitten på etappen är på gränsen till lite för mycket "civilisation" i form av fritidshusbebyggelse. Men etappen är bland de åtta längsta av Sörmlandsledens totalt hela 96 etapper och skär genom tre olika naturreservat i tre olika kommuner (Österby naturreservat, Nynäshamns kommun - Tornbergets naturreservat, Haninge kommun - Paradisets naturreservat, Huddinge kommun) så "vildmark" raktigenom dessutom så pass nära en miljonstad är förstås lite väl mycket begärt. Den andra minusfaktorn är att stigarna i den avslutande "Huddinge kommun-delen" i norr på sina håll är en smula för mycket upptrampade, emellanåt är stigarna så breda så att det är tveksamt om de kan kallas stigar längre. Men kanske är jag för kräsen. Om jag ska framhålla en bland flera positiva saker med etappen är det Vedasjön. Den rätt stora insjön är vilsam och en fröjd för både öga och öra; rastställe (med sand- och badstrand) finns vid sydsidan.
Förresten: När du sitter där vid sydändan av Vedasjön och plötsligt förnimmer en frisk fläkt är det sannolikt Elisabet Höglund som är på gång. Hon, en av mina favoriter i medierna, är så lyckligt lottad att hon bor i en stuga ett stenkast därifrån. Inte På Spåret utan Vid Spåret mot Paradiset. Fågelskådning i all ära men det finns ju kändisskådning också att ägna sig åt i vår natur. Glöm inte kikaren i packningen! På sin mångsträngade lyra har Elisabet Höglund också måleri och hennes verk med naturmotiv är inte så pjåkiga för att ta till ett understatement, flera gillar jag skarp. Kolla på henns hemsida här. På hemsidan finns minsann också ett foto på själva Vedasjön bland annat här.
En sak till. Mitt hus i Hemfosa ligger inte i Hemfosa utan invid grann-etappen 5:2 och sjön Muskan strax norr om Ösmo som i sin tur ligger en mil norr om Nynäshamn. Mitt hus är inte heller så särskilt mycket mitt och finns beskrivet här.