7 juli 2012

Fyra S i leken!

almedalsveckan
Visby i kvällssol, här skulle det mycket väl kunna vara C-ledaren Annie Lööf i den politiska berg- och dalbanan. Upp & ner för C - med stark betoning på n e r - men sitter ändå säkert.
Politikens tivoli. Politikens Kiviks marknad. Politikens stora firmafest. Allt i ett. Och nog bjuds det alltid på en del ögonbrynshöjare. Även i år.
Som exempelvis FP-tungviktaren Carl B Hamiltons idé om att slå ihop de fyra borgerliga partierna till ett enda.
Partiledare Björklund sänkte förslaget direkt: "När man är flera partier vänder man sig till många olika grupper i samhället. Jag tror att vi sammantaget får fler väljare som fyra partier än ett enda."
Att inte S har tänkt på det. Socialdemokraterna är ju i sig en koalition av en massa åsiktsriktningar. Varför inte fyra stycken S i den politiska kortleken? Även om det säkert skulle behövas ytterligare S i leken kan ju fler än fyra lätt uppfattas som fusk. Och det ska vi förstås inte ha.

socialdemokraterna

Från höger till vänster:

Socialdemokratiska klöverpartiet: Ett liberalt/socialliberalt parti som även åtskilliga moderata sympatisörer kan förflytta sig till. Här röstar man enbart efter den egna plånboken, inte hur man vill att samhället i stort ska fungera och se ut. Klöverpartisten kan mycket väl bekänna sig till socialismen. Men, nota bene, bara på ett teoretiskt plan - gärna efter ett antal glas rödvin. Privata lösningar - inga större problem. Skatter, bidrag m m - ingen större hit. Här återfinns gamla S-profiler som Björn Rosengren, Ulrica Messing, Göran Persson, Jan Nygren, Anders Sundström, Pär Nuder, Thomas Östros m fl som fått ordentlig smak på överklassigt extravaganza i livet. Och som numera verkligen har klöver för att finansiera det.
Socialdemokratiska ruterpartiet: Tävlingsinriktade människor med ruter i. Skulle lika gärna kunna heta IFK Socialdemokraterna. Allt går ut på att vinna - i just detta fall att vinna val, och då gäller det att anpassa partiprogrammet efter det. Pragmatiker alternativt kameleonter. Påminner mig om det Marxistiska citatet: "Jag har mina principer!!! ... Och om ni inte gillar dom, så kan jag fixa fram andra principer." Som Groucho uttryckte det. Företrädarna är ofta politiska broilers med en oerhörd svada, har inga som helst svårigheter att koppla in den verbala autopiloten. Turbokäftar. Tidigt med i SSU, redan då inriktade på politisk karriär. Som sagt tävlingsinriktade - men kan ge ett mekaniskt, fyrkantigt intryck.
Socialdemokratiska hjärterpartiet: Partiet attraherar framför allt sympatisörer utanför storstäderna. Här finns "jag känner inte igen mitt parti-folket". Är starkt för återställare "efter borgarnas alla tokiga förändringar". Kan med en smula romantisk nostalgi tänka tillbaka på alla de ljuva åren med stabilt socialdemokratiskt styre. Belackarna kallar dem ibland "museivakter". Ogillar privatiseringarna inom vård, skola, omsorg - i synnerhet vinstaspekten. Citerar gärna Olof Palme. Exempelvis när han på 80-talet gav idéerna om privata dagis beteckningen "Kentucky Fried Children".
Socialdemokratiska spaderpartiet: Partiet med mest driv - eller det vildaste socialdemokratiska partiet om man så vill. Får spader av orättvisor, inte minst på socialförsäkringsområdet. Kritiska till allt marknadstänkande och alla avregleringar. Är ofta unga - men behöver inte alls vara det. På den politiska skalan väldigt nära Vänsterpartiet. Försöker förtränga att det faktiskt var Socialdemo- kraterna som påbörjade nedskärningarna i välfärdssamhället - och det var ju kraftiga sådana, då på 90-talet. Tröstar sig med att det skedde p g a ekonomisk jättekris. Spaderpartisten behöver inget rödvin (eller annan alkohol) för att kalla sig socialist.

En S-ledare har två uppgifter. 1: Att hålla ihop partiet. 2: Att vinna val. Så brukar det heta. Med fyra S i leken försvinner ju den tunga första uppgiften. Och det andra uppdraget, fördelat på fyra, blir mycket lättare.

Men vilket liv & kiv det lär bli när de fyra socialdemokratiska partierna sedan ska bilda koalitions- regering. Vilka regeringsförhandlingar. Vilket rosornas krig!!!!

I medierna: SvDSvD2DNDN2DN3GPGP2GP3.

5 kommentarer:

  1. Vilken fin sammanställning. Den skulle göra succe.
    Oavsett om man breddar sig eller drar bara ihop till ett, så slutresultatet är ganska så likartad. Man kunde lika gärna ha en parti, och sätta upp 3,5, och 10 års planekonomi. Skulle inte känna skillnad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt. Slå ihop de åtta riksdagspartierna till ett enda. Förresten inte bara de åtta, utan alla grupperingar - exvis även Feministiskt Initiativ. Och så bestäms den slutgiltiga politiken efter interna diskussioner. Det ger stabilitet, som Göran Persson var inne på vid besöket i Kina 1996. Men frågan är givetvis om vi är så värst pigga på sådan stabilitet ... S är i högsta grad ett spännande parti. Poängen med partier är ju väl ändå att vart och ett ska stå för i alla fall någon form av entydighet. Och inte vara en sorts paraplyorganisation för hela registret av åsikter i alla riktningar.

      Radera
  2. Hej Bengt
    ett tag sedan..
    Almedalsveckan känns för mig lite av politisk cirkus när det är som bäst eller som sämst. Man överträffar varandra i verbala piruetter och kan man drämma till någon motståndare så är det givetvis bra . Allianspartierna ser ut att vilja jabba mot varandra och S-ledaren Lövfén lyckats samla förtroendet utan att säga just någonting om vad han vill. Visst känns det som om Lövfén surfar just på svallvågorna efter Juholtarns tillfälliga besök. Jag är lite fascinerad av det faktum att folks ideologiska hemvist styrs så mycket av vem som leder partiet. Lövfén fick "tillbaka" många som försvann under juholtarns tid.Ser ut som om dom fått en kapten till slut på skutan.
    En eloge till dina pricksäkra kommentarer (denna gång slipper du en royalistisk mothugg från mig ..hinner inte ..skall skriva ett grattiskort till Kronprinsessan ...) och Du - ett snyggt jobb i bildprogrammen- verkligen kul.
    Ha det gott

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gärna om man kunde sprida ut Almedalen till hela året. Tycker att den politiska debatten (utanför Almedalen) är i tristaste laget. Nu blir allt så forcerat och extremkoncentrerat till en vecka - en årlig extra minivalrörelse. Och sedan tillbaka till gamla lunken. Alla dessa opinionsmätningar, spridda utspel i floskelförpackning, diverse affärer, diverse grodor. Det är i princip den politiska husmanskosten. Det var roligare förr, när toppolitikerna inte var så strömlinjeformade. Och så fokuserade på att gå mot mitten.

      Radera
  3. Sv; Haha, jag ska testa lite D-vitamin då. Svenska duger väldigt bra, svenska är fint. Jag tror dock att jag förknippar skådespel med engelska just för att jag ser mycket film med engelskt tal, en annan orsak är att engelska är "skådespeligt" är för att det känns distanserat. Jag pratar ju svenska och då känns det mer vanligt. Så när jag har teaterfest i skallen min blir det nog vanligtvis engelsk och inte då för att det är fel på Svenskan. (Det låter som att jag gör detta hela tiden men det händer inte särskillt ofta)

    SvaraRadera

>

<$BlogItemCommentCount$> comments