 |
| Visby i kvällssol, här skulle det mycket väl kunna vara C-ledaren Annie Lööf i den politiska berg- och dalbanan. Upp & ner för C - med stark betoning på n e r - men sitter ändå säkert. |
Politikens tivoli. Politikens Kiviks marknad. Politikens stora firmafest. Allt i ett. Och nog bjuds det alltid på en del ögonbrynshöjare. Även i år.
Som exempelvis FP-tungviktaren Carl B Hamiltons idé om att slå ihop de fyra borgerliga partierna till ett enda.
Partiledare Björklund sänkte förslaget direkt: "När man är flera partier vänder man sig till många olika grupper i samhället. Jag tror att vi sammantaget får fler väljare som fyra partier än ett enda."
Att inte S har tänkt på det. Socialdemokraterna är ju i sig en koalition av en massa åsiktsriktningar. Varför inte fyra stycken S i den politiska kortleken? Även om det säkert skulle behövas ytterligare S i leken kan ju fler än fyra lätt uppfattas som fusk. Och det ska vi förstås inte ha.
Socialdemokratiska klöverpartiet: Ett liberalt/socialliberalt parti som även åtskilliga moderata sympatisörer kan förflytta sig till. Här röstar man enbart efter den egna plånboken, inte hur man vill att samhället i stort ska fungera och se ut. Klöverpartisten kan mycket väl bekänna sig till socialismen. Men, nota bene, bara på ett teoretiskt plan - gärna efter ett antal glas rödvin. Privata lösningar - inga större problem. Skatter, bidrag m m - ingen större hit. Här återfinns gamla S-profiler som Björn Rosengren, Ulrica Messing, Göran Persson, Jan Nygren, Anders Sundström, Pär Nuder, Thomas Östros m fl som fått ordentlig smak på överklassigt extravaganza i livet. Och som numera verkligen har klöver för att finansiera det.
Från höger till vänster:
Socialdemokratiska ruterpartiet: Tävlingsinriktade människor med ruter i. Skulle lika gärna kunna heta IFK Socialdemokraterna. Allt går ut på att vinna - i just detta fall att vinna val, och då gäller det att anpassa partiprogrammet efter det. Pragmatiker alternativt kameleonter. Påminner mig om det Marxistiska citatet: "Jag har mina principer!!! ... Och om ni inte gillar dom, så kan jag fixa fram andra principer." Som Groucho uttryckte det. Företrädarna är ofta politiska broilers med en oerhörd svada, har inga som helst svårigheter att koppla in den verbala autopiloten. Turbokäftar. Tidigt med i SSU, redan då inriktade på politisk karriär. Som sagt tävlingsinriktade - men kan ge ett mekaniskt, fyrkantigt intryck.
Socialdemokratiska hjärterpartiet: Partiet attraherar framför allt sympatisörer utanför storstäderna. Här finns "jag känner inte igen mitt parti-folket". Är starkt för återställare "efter borgarnas alla tokiga förändringar". Kan med en smula romantisk nostalgi tänka tillbaka på alla de ljuva åren med stabilt socialdemokratiskt styre. Belackarna kallar dem ibland "museivakter". Ogillar privatiseringarna inom vård, skola, omsorg - i synnerhet vinstaspekten. Citerar gärna Olof Palme. Exempelvis när han på 80-talet gav idéerna om privata dagis beteckningen "Kentucky Fried Children".
Socialdemokratiska spaderpartiet: Partiet med mest driv - eller det vildaste socialdemokratiska partiet om man så vill. Får spader av orättvisor, inte minst på socialförsäkringsområdet. Kritiska till allt marknadstänkande och alla avregleringar. Är ofta unga - men behöver inte alls vara det. På den politiska skalan väldigt nära Vänsterpartiet. Försöker förtränga att det faktiskt var Socialdemo- kraterna som påbörjade nedskärningarna i välfärdssamhället - och det var ju kraftiga sådana, då på 90-talet. Tröstar sig med att det skedde p g a ekonomisk jättekris. Spaderpartisten behöver inget rödvin (eller annan alkohol) för att kalla sig socialist.
En S-ledare har två uppgifter. 1: Att hålla ihop partiet. 2: Att vinna val. Så brukar det heta. Med fyra S i leken försvinner ju den tunga första uppgiften. Och det andra uppdraget, fördelat på fyra, blir mycket lättare.