16 juni 2010

Drabbats av "Yes!"-sjukan?

Alla säger "Yes!" - ideligen.
Alla säger "Absolut!" - ideligen.

Eller är det "Gäss!" som åsyftas. Varför, i så fall?
Under uppväxtårens båtliv var det vita gäss som det handlade om.
Vi barn sa "vita gåsar" - ett uttryck som sedan levde kvar, lite skämtsamt.

Är det p g a stark, inneboende "hutt"-längtan som gör att folk bara inte KAN hålla tillbaka ett: "Absolut!"?
"Vad sa min mun egentligen?"

Jag tror att "Yes!" slog igenom 2007, kanske.
Jag tror att "Absolut!" slog igenom 2008, kanske.

Möjligen ett av flera uttryck för "flockmentalitet", för "följa John-mentalitet", för en sorts "smitta".




















Har du legitimation? Absolut!
En Blend nummer 4! Absolut!

Men det är klart - det FINNS en viss fräschör över "Absolut!". Tänker på norskans "Akkurat!".

Det har hänt ibland när jag fått ett "Yes!" (eller möjligen "Gäss!") av någon, att jag haft god lust att kontra med ett "Svanar!".
"Svanar????".
"Jag vill ju bara variera konversationen något!".

Minns frågeprogrammet i tv nyligen. Programledaren ställde personliga frågor till den tävlande före avgörandet.
Varannan fråga den nervöse tävlande fick besvarade han med "Yes!", varannan med "Absolut!".
Många personliga frågor, lika många svar - på vardera ett ord: "Yes!" alternativt "Absolut!".

Spelar roll?
Kanske inte ... Troligen inte ...
Men ...
Det flitiga bruket (missbruket?) av dessa två ord känns ibland lite tröttande, faktiskt. Orden har blivit ord som bara ramlar ur munnen. Automatiskt.
En idé är ju att fyra av ett och annat "Svanar!", emellanåt i alla fall.
Och är det så särskilt många som längre minns gamla hederliga "Jajamänsan!"?

Kan vi inte ha åtminstone EN totalt "Yes!"/"Absolut!"-fri dag i veckan?

1 kommentar:

>

<$BlogItemCommentCount$> comments