Det ser ut att bli en ovanligt blöt ökenvandring fram till valet för Moderaterna. Ökenvandring med hägringar vid horisonten frestande med ett bekymmerslöst läckagefritt liv. Som det var förr. Som det var före Kent Persson, partisekreterare från våren 2012. Perssons belackare har fått - just det - ännu mer vatten på sina kvarnar efter senaste tidens snytingar för partiet i form av opinionsmätningar och EU-val, med väljarläckage till andra partier.
Det är bekvämt att ha en syndabock att skylla allt på. Jag har förstått att det internt inom Moderaterna finns en stark opinion för att efter det moderata haveriet få partisekreteraren sparkad. För en utomstående är det svårt att veta vad karln egentligen går för. Men klart är att han inte ger ett särskilt förtroendeingivande intryck. På något sätt känns det som hand i handske att Persson kommer från Örebrostadsdelen Vivalla som ju figurerade i tv-komedin Svensson, Svensson.
Grenen rekrytering verkar vara en av den själv lite nedstänkta skepparen Reinfeldts allra sämsta. Kent Perssons företrädare som partisekreterare Sofia Arkelsten fick sparken efter 1½ år. Åtminstone tre uppmärksammade så kallade affärer hann hon avverka på den korta tiden. Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström kickades sedan hon medan hon skötte regeringskansliets jourberedskap var aspackad på krogen. Två av Reinfeldts ministrar, Borelius och Stegö Chilò, toppar listan "kortast tid i svensk regering". Åtta respektive tio dagar tog det för dem att göra sig omöjliga. För att ta några exempel.
Om man ska klyscha till det: Allting på den här planeten har en början och ett slut. Moderaternas framgångssaga är med eftertryck över, för den här gången. Den moderata toppen är sedan ett bra tag tillbaka inte hungrig längre, utan ganska så proppmätt. Samtidigt som folket tycker att hunger, fräschör och häftighetsfaktor finns på andra håll i det politiska landskapet. Dessutom vill folket för död och pina inte associeras med en förlorare. Motgång föder motgång.
Det är hälsosamt för demokratin med växlingar vid makten lite då och då. Minns S-politikern Marita Ulvskogs ord om när de borgerliga vann valet 1976 - efter 44 socialdemokratiska år: "Det kändes som en statskupp". Det blir nu inga 44 allians-år. Och skulle ens de mest hängivna moderater vilja ha haft det så?
Avslutningsvis för att muntra upp frustrerade moderata läsare av detta inlägg, en skojighet med anknytning till läckage och vatten: "Får man dränka sig var som helst eller måste man ha vattenpass?" Nu känns det väl ändå lite bättre.
(AB, DN)