Carl Bildt, herr Excellensen,
Han gillar rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
"Hur svenska tungan biter,
Kom, hör mig snacka på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, från topp till tå!"
(Dikten har Esaias Tegnér och jag totat ihop.)
Det finns en bland de 24 alliansministrarna som verkligen kommer att sakna sitt jobb. Så att han inte som friställd ska börja klättra på väggarna hemma på östermalmska Karlavägen måste den i höst nyss fyllde 65-åringen helt enkelt ha en toppsyssla inom den internationella politiken, vilket högdjurskompisarna säkerligen lär skaka fram.
Annars har det för Bildt varit en helt strålande sista tid som högsta tuppen i Arvfurstens palats - tack vare Putins ukrainska hyss. Här har nu CB kunnat leva ut sitt gamla rysshat riktigt ordentligt, haft friläge att ösa galla över moskoviterna så långt man kan göra som utrikesminister plus ett halvt snäpp till. Fått vara Kalle Dussin. Nu går CB emellertid mot ett Poltava men utan några ryssar inblandade.
Bildt har överhuvudtaget haft oerhört mycket glädje av Ryssland/Sovjet. Den politiska karriären tog ju fart i samband med de förmenta sovjetiska u-båtarna i svenska skärgårdar på 80-talet. De sovjetiska u-båtarna visade sig många år efteråt visserligen bara ha varit simmande minkar av obestämbar nationalitet. Men för CB har det inte spelat någon roll, hans engagemang då i "u-båtsfrågan" ledde ju till toppen.
Men, det ska förstås erkännas: CB har med sin på äldre dar stora erfarenhet inom sitt område på något sätt återupprättat den svenska ministerpostens status. Efter giganten Östen Undén har vi ju sett ett antal så kallade allmänpolitiker med grunda utrikeskunskaper på den taburetten med Laila Freivalds som det ultimata bottennappet.
För övriga alliansministrar kommer inte världen rasa samman vid förlusten i höst. Åtta år som minister för åtskilliga av dem sliter och i skallen finns säkert på många håll att det räcker. Det var kul så länge det varade och det spelar inte så himla stor roll att man nu ohjälpligt ligger nere för räkning.
Det som bäddat för förlusten i höst tror jag grundläggande beror på den totala cirkusen inom S från direkt efter valet 2010 till dess att Löfven blev partiledare. I ett och ett halvt år saknade Sverige en politisk opposition och alliansregeringen blev tillbakalutad och bekväm, blev en mätt förvaltare. Det har varit lättare sagt än gjort att komma igen när oppositionen åter var på benen.
Dessutom tycks det rätt tidigt efter förra valet ha infunnit sig en sorts verklighetsavskärmad bunkermentalitet hos alliansfolket i regeringskansliet. Drar mig till minnes att bunkergänget var ett uttryck för CB:s närmaste folk när han satt som statsminister 91-94 ...
Den under allra senaste åren successiva rörelsen vänsterut i väljarkollektivet tror jag mycket väl också kan ha att göra med den stora invandringen. Och då menar jag att de nyanlända troligtvis till övervägande delen är människor som inte i första hand är/blir borgerliga sympatisörer utan att det mest är vänster som gäller.
Kanske hade en större regeringsombildning för 1½ - 2 år sedan räddat situationen, åtminstone till en del. Men "nya" ansikten på nya poster hade i alla fall gett intryck av nya tag och nystart. Exempelvis Ask till Utbildning, Björklund till Näring, Lööf till Social och Hägglund till Justitie. Åtskilliga är less på att se samma gamla nunor i samma gamla sammanhang.
Inte minst efter valet till Europaparlamentet och mätningarna från SCB och DN/Ipsos nu några dagar senare borde det som sagt vara klart som korvspad att det är kört för alliansen. En titt i kristallkulan ger också vid handen att inom ett år efter valet har minst två av allianspartierna ny partiledare, tänker (förstås) närmast på M och KD.
