Kajsas arsel

Landsort - Stockholms skärgårds sydligaste utpost. Det är maj, fräscht i luften och idel solsken. Kameran är riktad norrut från öns sydände. Ön är cirka 4,25 kilometer lång och runt 600 meter bred som mest. Egentligen heter ön Öja medan fyren och lotsstationen har namnet Landsort. Men eftersom det varit vanligt att kalla hela ön för Landsort sedan Hedenhös tid ungefär gör jag också det.

Fyrliv, sjöliv, militärliv. Landsort är männens ö även om det militära numera bara är minnen från den tid då Sverige hade ett försvar.

Men även kvinnorna har satt sin prägel på ön. I form av ett arsel.

Förmodligen, ja ... "Kärt barn har många namn." Här är de kanske inte direkt många men i alla fall två. Nynäshamns turistbyrå kör med Kajsas arsle. Själv föredrar jag namnet med mer sprutt i, Kajsas arsel, vilket också är vanligast.

Den skitiga orienteringstavlan på Landsort matchar perfekt objektet ifråga. Bra turistbyrån!

Men överlag har ansvariga varit urusla på att ta tillvara attraktionskraften hos detta arsel. Varför säga nej till miljoner i intäkter? Miljoner!

Rövsafari är en självklar möjlighet där man med guidning får lära känna allt om varje liten del av Arslet. Jag tänker mig också att arrangören under safarin bjuder på en måltid utöver det vanliga ("Kajsas Speziale": fläsk och bruna bönor) i de allra mest centrala delarna av berget där bergformationen liksom delar sig. Där blir det matrast. För aptitens befrämjande bör kanske måltiden föregås av en rejäl rackabajsare.

Mer. Arsel-sightseeing med helikopter! En helikoptertur med ett enda mål i sikte ... Just det!

Mänskligheten måste dock vara tacksam för att Kajsas arsel inte är lokaliserat till någon av världens vulkanbenägna regioner, till exempel spansktalande Nicaragua. Ve och fasa. Denna blogg presenterar en kort-kort-kort-kort-kort-kort-kort skräckfilm på det scenariot:

Fy vad äckligt. Men så kan det gå om man envisas med att käka surströmming borta i Nicaragua utan att försäkra sig om att restaurangen följer det elementära när det gäller renlighet och hygien.

Men nu är Arslet i högsta grad beläget i Sverige. Odödlig kan man bli på varierande sätt och Kajsas arsel måste i livs levande skick ha varit kolossalt omfångsrikt, ja vidsträckt. SL-bussarnas skylt "Varning - utsvängande bakparti" måste ha inspirerats av denna Kajsa. Hennes arsel skulle säkert kunna klassas som om inte ett av världens sju största underverk så i alla fall ett av världens sju största bakverk.

Bakverk! De turistiskt ansvariga på Landsort borde lansera fluffiga Kajsas arsel-bullen, dallriga Kajsas arsel-bakelsen, gigantiska Kajsas arsel-tårtan. Sanslöst klirr i kassan! Arslet ger möjligheter att plocka turisterna på hur mycket pengar som helst. Bageriet (med konditori) på ön borde efter den nya inriktningen byta namn till Röveriet. Recepten till bakverken har jag redan fixat till. Gott? Tja, smaken är ju som ...

Vid den tid på året då Tomten lurar i vassen på ön byter Röveriet skepnad och blir restaurang. Julbordet består av Kajsas frestelse samt Kajsas skinka. Så har jag tänkt mig det hela. Det kan kanske förefalla snålt med bara två rätter, men egentligen är det endast en enda. Frestelsen är själva skinkan.

Läge för lite basfakta om Kajsas arsel.

Texten är från Axel Öbergs bok "Landsort - Öijan som ock kallas Landsort". Landsortsprofilen Ottilia Engström (1856-1936) visste i alla fall något. Förresten: skorr = (förkastnings)spricka i berg, klint = bergstopp.

Någon gång för länge sedan var alltså någon Kajsa ute på promenad på Landsort. Men hon halkade mycket illa uppe på berget och flög med vidhängande arsel över terrängen och kraschlandade till sist med akterpartiet före. Så fick berget - eller egentligen bergformationen, det handlar ju om ett arsel - sitt namn. En sorts minnesmonument. Skala 1:1?

Men inte minst som journalist vill jag veta mer. Alla detaljerna inklusive det fullständiga namnet på Kajsa och exakt när det hände.

Riksarkivet, landsarkivet, kommunarkivet, avlidna finskan Kajsatta Häkkinens arkiv (i privat ägo), Spiritisternas centralarkiv, UFO-förbundets arkiv, avlidna belgiskan Clousette van der Rumps arkiv (i privat ägo), Viktväktarnas arkiv, Internationella skidförbundet FIS:s arkiv osv. osv. osv. osv. osv. Grundlighet är A och O i researcharbete.

Kan jag kanske få lite hjälp av Robert Aschelberg, mästerjournalisten med den ändlösa mittbenan? Efternamnet luktar väl ändå taget lång väg. Taget efter farmor Kajsa? Eller farfars mamma Kajsa? Eller så. Robban måste jag ringa. Kan bli en fullträff. 

Möjligen ger mina rövrön mig per automatik den mest eftertraktade professuren vid Uppsala universitet och jag blir professor i arselologi. Men egentligen är det Stora journalistpriset jag är ute efter: ”Bengt Bernström har med sin heltäckande belysning av Kajsas arsel äntligen gett oss svaren på alla de frågor som vi alltid grubblat över. Oöverträffat grävjobb i ämne stort som ett berg." Så har också jag skrivits in i historieböckerna och inte bara själva arselinnehaverskan.

Vägen till Paradiset

Mitt nya hem i Hemfosa är skapat av min vän Arkitekten. Av skäl som jag kanske inte närmare vill gå in på har han haft svårt att få uppdrag som arkitekt. Men - i mitt fall är det läge att damma av det gamla hederliga uttrycket inte illa pinkat av en trähäst. Jag är SÅ nöjd och till min vän Arkitektens ära har jag därför placerat en sorts staty av honom i trädgården (till vänster på bilden).

Det ska medges att Hemfosa (långt söderut på Södertörn i Stockholms län; i riktning Nynäshamn) är en lite lustig plats. Mitt ute i skogen förutom några enstaka så att säga hemvävda hus finns här en ENORM pendeltågsstation.

Jag ska inom kort komplettera med en bild på Hemfosa pendeltågsstation under den betydligt stillsammare lågtrafiken. Missa inte det!

Skämt åsido. Statistik är som bekant Guds gåva till mänskligheten och enligt SL:s sammanställning är Hemfosa station den klart minsta bland de 53 pendeltågsstationerna i länet när det gäller resenärer. 100 stycken på- respektive avstigande per dag. Det måste vara ett skrivfel. 100 resenärer per decennium ska det nog vara. Eller sekel. Tänk om småbyarna i Lappland haft det så här väl förspänt med kollektivtrafik. Där får de hålla tillgodo med lämmeltåg, utan stationer av Hemfosas omfattning.

Hemfossingar är vad vi kallas, vi fåtaliga som bor i närheten av den gigantiska pendeltågsstationen. Sistnämnda (alltså fossingarna mina) beslutar en aprildag i samråd med hjärnkontoret att styra stegen mot det som kallas Paradiset. Förstnämnda (alltså hemmet mitt) får inte vara med på denna vandring. Visserligen är jag rätt van vid att bära tungt på ryggen. Men det finns gränser.

På tal om tåg. Min tur går inte precis som på räls. Som här (syndafloden?):

Ytterligare ett exempel:

Det sprids också dålig stämning under vandringen:

Från andra hållet har meddelandet en mer sammanfattande karaktär:

Ett fönsterkuvert från Handelsbanken som synes. Det är dock höljt i dunkel om själva banken varit inblandad i denna hätska kampanj mot förmodligen giraffridning. För min del har jag slutat med det ute i skogarna. Vid närmare eftertanke är det nog bara en anonym lappjävel som helt solo varit i skrivartagen.

Vem fan vill hamna i Västerhaninge och sedan bli kvar där i evigheternas evighet? Skyltarna på min vandring ställer frågan på sin spets.

Liksom det för judarna varit förbjudet att använda Guds egentliga namn Jahve (istället har man tagit till Herren) så har det ju också varit otillåtet att bruka det svavelosande skräckordet Västerhaninge (istället har man sagt det menlöst ljumma Helvetet). Följaktligen förekommer varken Jahve eller Västerhaninge i Bibeln.

Även skogens skyltmakare har varit fega när de bara skrivit V-Haninge. Men jag är modig jag: VÄSTERHANINGE. VÄSTERHANGE. VÄSTERHANINGE. 

Nej, det gäller att styra sina steg rätt. Det är till Paradiset jag ska och därmed basta!

Så plötsligt ...

Det sker när man minst anar det.

Ett mossbelupet flyttblock och invid en trätrappa med 33 fotsteg ner.

Det första jag ser när jag tittar ner från höjden är gärdsgårdarna. Jag börjar spinna men erinrar mig efter ett tag att jag faktiskt inte är en fyrbent svansbärare och upphör då genast med denna aktivitet. Men gärdsgårdar, det är grejer det! Måste vara något genetiskt; mamma hade sina rötter i en genuin bondesläkt från Blekinge

Väl nere förstår man att man nått målet. En flowerpower-inspirerad skylt undanröjer alla eventuella tvivel. Framme!

Men vad trist det verkar vara. Och inte en kotte så långt ögat når. Mycket märkligt med tanke på all tallskog i området.

Jag gissar att någon sorts förhör om ens liv och leverne hålls till höger på bilden. I vissa fall grillas vederbörande till vänster. 

Men - allt visar sig vara stängt! Ett anslag vid ytterdörren till det röda torpet med vita knutar:

Någon jävla ordning får det vara i en religion! HAN har ju själv förkunnat att söndagen ska vara vilodag, det är ju de andra dagarna man får arbeta. För HONOM själv är det uppenbarligen tvärtom. Man ska för tusan hakar leva som man lär!

Hursomhelst så kammar jag noll denna dag i april. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Till busshållplatsen ett antal kilometer längre bort för vidare transport hem till Hemfosa (eh ... eller Nynäshamn).

(Skärmdump från Föreningen Sörmlandsledens hemsida.)

Jag ger etappen betyget 4 på en 5-gradig skala. Det första som drar ner betyget en aning är att det i mitten på etappen är på gränsen till lite för mycket "civilisation" i form av fritidshusbebyggelse. Men etappen är bland de åtta längsta av Sörmlandsledens totalt hela 96 etapper och skär genom tre olika naturreservat i tre olika kommuner (Österby naturreservat, Nynäshamns kommun - Tornbergets naturreservat, Haninge kommun - Paradisets naturreservat, Huddinge kommun) så "vildmark" raktigenom dessutom så pass nära en miljonstad är förstås lite väl mycket begärt. Den andra minusfaktorn är att stigarna i den avslutande "Huddinge kommun-delen" i norr på sina håll är en smula för mycket upptrampade, emellanåt är stigarna så breda så att det är tveksamt om de kan kallas stigar längre. Men kanske är jag för kräsen. Om jag ska framhålla en bland flera positiva saker med etappen är det Vedasjön. Den rätt stora insjön är vilsam och en fröjd för både öga och öra; rastställe (med sand- och badstrand) finns vid sydsidan.

Förresten: När du sitter där vid sydändan av Vedasjön och plötsligt förnimmer en frisk fläkt är det sannolikt Elisabet Höglund som är på gång. Hon, en av mina favoriter i medierna, är så lyckligt lottad att hon bor i en stuga ett stenkast därifrån. Inte På Spåret utan Vid Spåret mot Paradiset. Fågelskådning i all ära men det finns ju kändisskådning också att ägna sig åt i vår natur. Glöm inte kikaren i packningen! På sin mångsträngade lyra har Elisabet Höglund också måleri och hennes verk med naturmotiv är inte så pjåkiga för att ta till ett understatement, flera gillar jag skarp. Kolla på henns hemsida här. På hemsidan finns minsann också ett foto på själva Vedasjön bland annat här.

En sak till. Mitt hus i Hemfosa ligger inte i Hemfosa utan invid grann-etappen 5:2 och sjön Muskan strax norr om Ösmo som i sin tur ligger en mil norr om Nynäshamn. Mitt hus är inte heller så särskilt mycket mitt och finns beskrivet här.

Alla älskar Tyresta

När den här killen enligt medierapporteringen "inte har synts till på flera dagar" är han i Stensjön i Tyresta nationalpark och fiskar - i smyg. Och 21 meters djup i insjön är helt ok för att bli maximalt osynlig när så behövs. Han skiter nämligen fullständigt i fiskekort.

"Tyresta är inget för skogsströvande ömfotingar". Så står att läsa i en guidebok från 1930-talet. "Inget för halta och lytta precis", uttrycks det om Tyresta i en annan bok från samma decennium. Putin som ju är lite macho har säkert tagit fasta på de där formuleringarna.

Men beskrivningarna är inte helt klockrena. Snarare är Tyresta ett eldorado för rullstolsburna (också) numera. Närmast Tyresta by finns en fem kilometer lång slinga av det planare slaget, så med ledsagare går det galant. Barnvagnsslingan heter rutten efter det av allt att döma egentliga ändamålet.

Om varken barnvagn eller rullstol är aktuellt finns det här och där ändå vissa underlättande anordningar i den mer mariga terrängen. Jag kallar dem Autobahn. Om han visste skulle Putin förmodligen se dessa som absolut inget för riktiga karlar (som han själv, givetvis).

UND

+

=

Dass kann man sagen: Hole-in-one! Med lite ryskt jävlar anamma à la Putin kan det minsann funka i Tyrestas skogar. Ok, en liten gnutta tur också.

Hemlige Putin blev för övrigt förbannad på mig när han ertapppade mig med att fota honom i Tyresta. Hytte med näven gjorde han och skrek upprepade gånger "kräk" på bruten svenska så de vanligtvis stabila gamla tallarna svajade riktigt ordentligt. I hopp om att komma undan låtsades jag vara oförstående invandrare: "Nej, jak inte vara krek - jak vara tyrk!" Det skulle jag inte ha sagt. Hade glömt bort att Putin inte är så värst förtjust i turkar.

Efter den sjukhusvistelse som detta ledde till är mitt nästa projekt - efter Putinfotot - att få Ålsjöbläsen på bild. Det är den svartvita häst som bor i vattnet i en annan sjö i Tyresta (Årsjön), vilket synnerligen trovärdiga källor uppgett i generationer. Sannolikt kan den flyga - likt Pegasus i den grekiska mytologin. Kanske är det den svartvita sjöfågeln storlommen som har setts, har någon skämtare föreslagit. Kul. Nej, nämnda bild blir garanterat något i hästväg. Årsjön hette förr Ålsjön förresten, därav namnet på kusen.

PS Läs gärna mina tre tidigare inlägg om Tyresta: "LO-basen i Tyresta", "Elefanten i Tyresta" och "Polisinsatsen i Tyresta".