Vårt avlånga gnällbälte

Är det inte läge att introducera uttrycket "vårt avlånga gnällbälte" om Sverige?
"Vårt avlånga land" känns så fruktansvärt uttjatat.

Men framför allt: visst gnäller vi mycket i det här landet.
Om allt - men särskilt om väder och klimat.

I Sverige är det uthärdligt bara tre månader om året.
Teoretiskt sett. För oftast brukar somrarna bara regna bort. Så brukar vi säga.

Om det nu infinner sig värmebölja efter värmebölja, som i somras, så klagar vi då också.
Jag gjorde det i alla fall - det var olidligt. Usch! Usch! Usch!

Normaltillståndet i Sverige är annars mörker och kyla. Usch! Usch! Usch!

Det var också det ultimata argumentet för att Electrolux nye amerikanske vd kan få 74,5 miljoner kronor i ersättning under nästa år. Peggy Bruzelius, vice styrelseordförande i Electrolux, E24.se i lördags:

Man kan inte begära att han ska flytta till mörka kalla Sverige och flytta på fru och barn och därtill gå ner i lön, säger Peggy Bruzelius.

Herregud - med det klimat som vi har här i landet borde ju den stackars karln ersättas med en halv miljard kronor om året för att flytta hit! Minst en halv miljard! Självklart.

Vår gnällrepertoar är riktigt bred i Sverige - omfattar ju bl a även skyhöga löner & vansinniga bonusar ...

Men väder & vind är säkert den vanligaste måltavlan för alla oss gnällspikar i ...

... vårt avlånga gnällbälte. Vi behöver verkligen få lätta lite på trycket - ofta, dessutom. 

PS. Om det språkliga gnällbältet här i landet: Nationalencyklopedin och Wikipedia. Det är en smula olika bud om vilket område i Mellansverige som egentligen anses tillhöra bältet med aningen gnälliga dialekter. Själv har jag alltid sett Örebro-trakten som i högsta grad gnällbältets centrum. Det språkliga gnällbältet, alltså. 

Behövde vi verkligen fler apotek?

"Hennes förhoppning är ... att handeln i apotek blir mer shoppingbetonat och leder till fler spontanköp".

Det är Apotekets nya vd Ann Carlsson som intervjuas i E24.se. Är detta verkligen viktigast för hittills populära och seriösa - numera konkurrensutsatta - Apoteket AB?

För oss konsumenter var väl ändå den stora poängen med att apoteksmonopolet skrotades att det då skulle bli priskonkurrens - och bättre priser på det som vi verkligen behöver.

"Fler aktörer innebär en prispress". Det sa socialminister Göran Hägglund i en intervju tidigare i år i Expressen.

Ungefär ett år har gått sedan avregleringen. Men lägre priser - nej! (Bohuslänningen).

Apoteket AB:s nya vd säger i intervjun idag (förstås) inte ett smack om några eventuella prissänkningar framöver - alltså tack vare den konkurrens som hon säger sig gilla. Istället talar hon om bredare sortiment, shopping och spontanköp. Ungefär som godiset vid kassorna i livsmedelsaffären. Det handlar om att köpa mera, inte billigare.

Före avregleringen i Sverige varnades för exemplet Norge.

I grannlandet slopades apoteksmonopolet redan 2001. Men sedan konkurrensen släpptes fri steg priserna istället för att sjunka!

Har vi svenska konsumenter tjänat NÅGOT på att det numera finns flera apoteksbolag istället för ett? Nej, tycker jag.

Produkter och skyltning är ju dessutom nästan lika hos de olika apotekskedjorna.

Själv kan jag bara komma på en enda bra sak med avregleringen.

Det är att en del receptfritt numera kan köpas i vanliga affärer. Mycket enklare nu när man ska köpa sina Treo-tuber.

Annars: bara ett dumt påhitt att skrota apoteksmonopolet!

PS: Det var faktiskt en av min farfars äldre bröder, göteborgaren Gustaf Bernström (obs: det är inte han på bilden!), som en gång i tiden startade ett av de företag som nu kommit in på den svenska apoteksmarknaden - Kronans Droghandel. Undrar just vad han hade tyckt om det här blogginlägget ... 

Dvärgarna måste rycka upp sig

Vad väntar de tre dvärgarna (KD), (C) och (FP)?

Utplåning, att sugas in i det svarta hålet och försvinna?

Moderaterna får i den senaste opinionsmätningen rekordstort stöd  - otroliga 37,5 procent (DN, DN2, DN3, SvD, Expr, SVT, GP).
Och de som har fått bidra till uppgången är främst just den småväxta trion ...

Visst var det hela havet stormar under de borgerliga regeringsåren 1976-1982. Och internt oroligt även under "andra chansen", 1991-1994.

Men att sitta still i båten och hålla tyst har förstås sitt pris. Särskilt när skepparn Reinfeldt med     (M)anskap inte gör det, utan tar för sig. Därför att man är störst - och blir allt större. 

Många tänker förstås att när de fyra verkar så lika så är det väl lika bra att rösta på det största partiet. Och visst har (M) mer och mer vuxit in i rollen som det statsbärande partiet. Eller samhällsbärande, som Reinfeldt ändrade formuleringen till i Almedalen i somras.

Moderaterna själva är förstås medvetna om att rekordnivåer för det egna partiet visserligen är kul, men meningslöst - om man inte når regeringsmakten därför att 1-3 av dvärgarna inte klarar riksdagsspärren.

Det hade för övrigt inte (KD) gjort i senaste valet - om inte (M)-sympatisörer taktikröstat. 37 procent av Kristdemokraternas röster var taktikröster. Och Centerpartiets valresultat var på det här viset till 30 procent bara luft. Enbart dessa undersökningsresultat borde ju ha fungerat som en väckarklocka av superformat.

För Alliansens egen skull borde förstås (M) visa de tre dvärgarna en större generositet och ge dem mer utrymme på scenen. Och framför allt att det tillåts mer profilering och eget offentligt tyckande inom Alliansen - utan att för den skull husfriden går åt pipan.

Visserligen är det långt till nästa val. Men procentsatser byggs inte upp enbart under valrörelser. Och vem vet, (SD)-problematiken kan ju orsaka nyval långt före 2014.

Särskilt hos (KD) och (C) behövs förstås en rejäl nytändning. Och det är väl tveksamt om det kan klaras utan partiledarbyte. De tre dvärgarna måste ta sig samman och bli mer på hugget. Så snart som möjligt. Annars kan det bara fortsätta att gå åt ett håll ...

Tänderna hör faktiskt till kroppen!

Den amerikanske domaren till sin tandläkare:

Do you swear to pull the tooth, the whole tooth, and nothing but the tooth?

Ett annat skämt är tandvårdskostnaderna här i landet.

Det här är inget tandlöst inlägg.
Tänderna är minsann en del av kroppen - vilket våra politiker inte tycks känna till.

Jag har alltid förundrat mig över att politikerna envisas med att skilja på tänderna och kroppen i övrigt. I motsats till annan hälso- och sjukvård tvingas man ju betala en större del av tandvårdskostnaden själv. Rent estetiska åtgärder kan vi lämna därhän - till det ska självfallet inte skattepengar gå.

Men varför ska just tänderna spela i en egen division, kostnadsmässigt? Varför inte tårna, blindtarmen eller höger underarm? Alltså istället för tänderna.

Frånsett själva principen kommer det allt fler rapporter om hur viktiga tänderna faktiskt är (DN).

Munhälsan påverkar allmänhälsan - och inte bara tvärtom.

Tänderna får inte vara en klassfråga. Det mantrat körde förre S-bossen Göran Persson med under sina tio år som statsminister, och tänkte givetvis på kostnaderna. Men fortfarande ska det av någon oerhört märklig anledning vara rejält mycket dyrare att gå till tandläkaren än att gå till en vanlig läkare.

Och för dem som tvingas spara in på tandläkarbesöket blir det så mycket smärtsammare när tandläkarbesöket till sist blir av.

Många gånger smärtsammare inte bara för plånboken.

När fattar våra politiker att
tandvård = hälso- och sjukvård?

Särskilt med bäring på hur det ska betalas.

Det måste bli ordentligt billigare att gå till tandläkaren.
Därför är det hög tid att väcka våra sovande politiker så att de får in i sina skallar att:

tänderna faktiskt hör till kroppen!

Hellre torr president än partajande kung

Efter Boken så har stödet för kungahuset helt överraskande ökat bland svenskarna, till 69 procent för monarki (Expr, SvD, GP). Monarki/republik har ju diskuterats då och då. Men har märkligt nog alltid varit så långt ifrån het fråga man kan komma.

Jag har senaste åren gradvis omvandlats till republikan. Men för mig har just Boken varken gjort till eller från, den är ju också uppbyggd kring alla de rykten som varit i omlopp i massor av år. Förresten hur många är det som egentligen respekterar kungen? Den nuvarande, är väl bäst att tillägga. För annat var det ju med den förre, kulturellt inriktade Gustaf VI Adolf. Det här med monarki, att statschefsjobbet går i arv, är ju ett lotteri. Ibland blir det ganska lyckat, ibland inte alls. 

Det svenska kungahuset kostar i år omkring 60 miljoner kronor i apanage. Det blir 6-7 kronor per svensk. Faktiskt jämförelsevis billigt när man jämför med grannarna Norge och Danmark, med 25-30 kronor per invånare till respektive kungahus. Men pengarna är inte det viktiga, även om man med en president säkert skulle kunna pressa ner kostnaderna ganska rejält.

Operettaktigt tycker jag är ett sätt att beskriva monarki. Medeltida ett annat. Odemokratiskt, förstås. Ett totalt främmande inslag en bit in på 2000-talet.

Jag tror egentligen inte att vi behöver varken någon kung/drottning eller någon president. Men att liksom det internationella umgänget kräver det. Och så måste vi ju bara ha en en Riks-invigare och Riks-bandklippare. Eller?

Om vi i alla fall ska ha en president låt då jobbet gå till någon hög ämbetsman eller jurist, vald av folket. En person totalt utanför (parti-)politiken. En politiker som president har förstås långtifrån samma förutsättningar att bli nationellt samlande. Under åren har ju annars flera varit inne på att riksdagens politiske talman kanske skulle kunna ta över den svenske statschefens sysslor (som finns beskrivna HÄR).

Jag tror annars att en svensk president inte alls skulle behöva också jobba som internationell PR-man för Sverige. Det kan mycket bättre skötas av andra än en kung eller president. Exempelvis, apropå kungens Kina-resa nyligen, tror jag att de pingis-älskande kineserna hade blivit betydligt gladare att få träffa gamla svenska bordtennis-äss än just kungen.

Förr eller senare lär det bli folkvalda presidenter här i landet. En svensk president bör nog få lite utökade uppgifter jämfört med vad en svensk kung (eller drottning) har. Vettiga uppgifter – för visst är det en tom och innehållslös sysselsättning att vara kung.

Mer sporttänk i politiken!

Allsvenska fotbollsklubben Halmstads BK spelade dåligt under säsongen som gick.

Slutade på tolfte plats i tabellen.

Idag rapporterar medierna att styrelsen sparkar tränaren Lasse Jacobsson. (Expr)

Kristdemokraterna krympte ytterligare i senaste valet.

Och det var tack vare 37 procent taktikröster som partiet kunde bli kvar i riksdagen efter årets val.

Idag berättar medierna att efter enstaka avgångskrav så växer nu den interna kritiken mot partiledaren Göran Hägglund - men han sitter kvar, förstås. (Expr, SvD, DN1, DN2, DN3)

Tänk om det var på samma sätt inom politiken som inom sporten - och för all del också inom näringslivet.

Så att när det går riktigt uselt så avgår partiledaren självmant - eller får sparken.

Som det är nu verkar det som om partiledarbyten mer eller mindre plågsamt måste värkas fram, och under viss kalabalik i medierna.

Det är förstås enklare inom sporten att byta ut ledaren.

Inom politiken är det ju inte en i all hast sammankallad styrelse som beslutar, utan en partikongress.

Men hur skulle det vara med lite tätare partikongresser, så att partiledaren hela tiden verkligen känner att partifolket vill se resultat.  

Visst är politik betydligt viktigare än sport. Och det fordras en hel del eftertanke, långsiktighet och stabilitet inom partierna.

Men ändå. Visst vore det bra med mindre av cementerat partiledarskap, som det förefaller vara idag.

Här i landet verkar det kunna gå hur skralt som helst för ett parti - även flera val i rad.

Men partiledaren sitter kvar som om inget hänt.  

Fotbolls- och hockeytränare som tvingats lämna sina jobb brukar annars rätt snart dyka på motsvarande position i någon annan toppklubb.

Något liknande känns liksom inte särskilt rimligt inom politiken ...

Mona Sahlin - ny partiledare i (KD)? Ett lyft för partiet?

Maud Olofsson (också internt kritiserad) - ny partiledare i (S)? Partiet blir störst igen?

Göran Hägglund - ny partiledare i (C)? Mot gångna tiders 25 procents väljarstöd för (C)?

Snart fyller lillebror fem

Det handlar om miljoner - och antal norrmän.

Norska tidningen Verdens Gang berättar att det nu är 4.908.100 invånare i Norge.

Och aldrig tidigare har invånarantalet ökat så mycket i grannlandet som under det senaste kvartalet.

Men frågan är om närmaste grannen Sverige är så värst ivrig att gratta när den stora dagen infaller om halvtannat år (2012?).

Själv har jag bott massor av år i faktiskt riktigt Norge-orienterade Värmland, flitigt besökt av gränshandlande norrmän.

Och Norge-sinnat är det väl i andra gränstrakter - som i Bohuslän, och delar av Dalarna och Jämtland. 
Men i övriga Sverige: ett ganska litet intresse för Norge, tror jag. Tyvärr.

Det kan man bland annat se genom att det är mycket lite i de svenska medierna om grannlandet.

Omvänt så är det ofta svenska nyheter i bland annat nämnda norska tidningen Verdens Gang, inte sällan flera Sverige-nyheter på förstasidan på nätet.

Många svenskar tycker att norska språket är knepigt att förstå - just det har jag lite svårt att förstå, måste jag erkänna. Men det beror troligen på min tid i Värmland.

Och i Sverige ser man ofta på Norge som ett land vid sidan om -  geografiskt, och samtidigt utanför den stora gemenskapen EU.

Och lillebror Norge envisas i allt högre grad med att stå på egna ben.

EU-motståndet ökar, läste jag förra veckan, med 10 procentenheter till 62 procent mot medlemskap i EU.

Massor av oljemiljarder har gjort Norge till ett mycket rikt folk - och kaxigt. Det tror jag också finns med i medelsvenskens Norge-bild.

Många här i landet ser på norrmännen rätt och slätt som ett hurtfriskt litet folk, ständigt på tur i sina lusekofter i landets fantastiska landskap. 
Och dessutom lite stolta (syttende mai!). Och ibland en smula nyrikt halvstöddiga.

Men samtidigt som svenskarna verkar tämligen likgiltiga när det gäller Norge är

just Norge det land som flest svenskar skulle välja att flytta till om utlandsflytt blev aktuell, visar undersökningar.

Och sedan många år är det ju många svenskar som arbetspendlar och jobbar kortare eller längre perioder i Norge. Förutom att en hel del svenskar faktiskt blir norska medborgare.

Så visst gillar vi lillebror skarpt! Innerst inne.
Även om det ofta är lite si och så med intresset för grannlandet. 

PS: Kika gärna in på min norska specialsida här på bloggen, genom att klicka HÄR.

Låt pigg 77-åring ta över!

Alla spekulerar ju kring vem som ska ta över efter Mona Sahlin. 
Själv hade jag bestämt mig för att inte skriva något mer om valet av ny partiledare än jag gjort tidigare här på bloggen. 
Men namnkarusellen engagerar en - och efter funderande har jag för egen del landat i frågan, tror jag.

Även om namnen redan valsat åtskilliga varv i medierna, så är mitt upplägg inte precis uttjatat.

Mikael Damberg och Veronica Palm - tillsammans 77 år gamla när extrakongressen i mars väljer ny (S)-ledare - nog skulle det vara det bästa valet.

Rätt nära ett Dream Team i (S)-tappning.
Eller?

Det handlar om dubbelt ledarskap: Damberg partiordförande och Palm vice partiordförande.

Och att det skulle fungera ungefär som hur Sveriges Radio styrs: Mats Svegfors, vd och ledaren utåt, och Cilla Benkö vice vd och ledaren mer inriktad inåt organisationen. Alltså nr 2 i organisationen får en något förstärkt roll.

Visst måste det till en generationsväxling i den yttersta (S)-toppen. Och ingen tillfällig lösning à la de gamla namnen Sven-Erik Österberg, Thomas Östros och Pär Nuder. Jösses. Har (S) tänkt sig att lämna walk over i valet 2014?

Det behövs förstås ett starkt ledarskap inom (S).

När man inte är 40 år fyllda saknar man vanligtvis den naturliga auktoriteten, men det dubbla ledarskapet torde väl lösa det problemet.

En ny yngre partiordförande (Damberg) med en nästan lika ung vice vid sin sida (Palm) borde väl ha goda förutsättningar att ganska snabbt få (S) på fötter igen - med ny, vässad politik + ny enighet.

Mikael Damberg anses tillhöra högergruppen inom partiet (förnyarna), och Veronica Palm den svagare vänstergruppen (traditionalisterna).

Med det dubbla ledarskapet borde väl alla vara nöjda - och man eliminerar eventuella stridigheter höger/vänster.

Just det var Damberg och Palm inblandade i under SSU-tiden, men många år har gått sedan dess.

Även de borgerliga borde vara glada över ett (S)-parti fit for fight igen. Riktig konkurrens - även inom politiken - får ju alla att skärpa sig lite mer. En opposition under isen kan aldrig vara bra.

Och med näst intill automatik i en demokrati blir det så småningom växling vid makten - det är också av det skälet viktigt att tämligen kvickt ha (S) i stridbart skick.  

Det är ett löfte att inte skriva något mer här på bloggen om (S):s partiledardiskussioner. 

Eller åtminstone en målsättning.                                                    

PS: Sedan jag skrev detta verkar Mikael Damberg och Veronica Palm (henne skrev jag om dagarna före Sahlins avgångsbesked: här) mer och mer segla upp som riktigt heta kandidater. I mina ögon inte särskilt förvånande. Mer överraskande är att det nu faktiskt börjar talas om delat ledarskap, överraskande eftersom ju inget annat parti än (MP) haft en sådan modell.

I medierna: EXPR, SvD, DN, GP.

Lyckojakt som hobby

Köp dig lycklig!

Nog fanns det anledning att himla med ögonen när jag då och då såg skylten utanför köptemplet i min förra hemkommun Karlstad.

Och när jag nyss på Wikipedia slog sökordet lyckoindustrin fick jag svaret: "Menade du skoindustrin?" Hmm. Jag känner till mångas svaghet för köp just av skor ...

Nog är väl allt jakten på lycka något väldigt centralt i tidsandan.

Och med rubriken "Hon ska testa lyckoindustrin" berättar Resumé att SVT ska köra igång en ny programserie med "nedslag i lyckobranschen", ett program med tester av "allt från lyckomat till skratterapi".

För övrigt hade SvD igår en resonerande kulturartikel, "Är lyckan ett varmt bubbelbad?" Apropå att det är inne att skriva om lycka, särskilt i USA - någon som är förvånad?

Visst betyder lycka olika för olika människor.

Det enda som väl är lika är att det handlar om en känsla av varaktigt välbehag - den bästa definition som jag hittat på just lycka.

Den accelererande jakten på lycka, lyckofixeringen, beror väl rätt och slätt på att allt fler upptäckt att alla prylarna faktiskt inte gör en lyckligare. (Några av oss har ju liksom anat det hela tiden). Prylarna vill man förstås behålla - gärna fler! - men man vill också enkelt och snabbt försöka fixa till en smula lycka också.

Om jag ska fortsätta att vara lite enkelt amatörfilosofisk så finns lyckan (om den finns) förstås i allas våra skallar - men efter en sorts påverkan utifrån.
Genom prylar - döda ting.
Eller genom människor (och djur, naturen) - något levande.
En portion snusförnuft ...
Döda ting kan aldrig ge riktig lycka, medan det levande kan. Ju.

Hmm. Fast även jag har köpt mig lycklig. Och det har hänt mer än en gång. Typ när man i en second hand-affär hittar en bok som man länge varit på jakt efter - och dessutom bara behöver betala tio kronor för den!

Men störst chans till riktig lycka kanske vi har om vi slutar att jaga efter den.
Som poeten Bertil Gedda skriver:

"Dina ivrigt trevande händer
ledde dig alltid fel.
Först när du lärde dig stillhet
kom dig allt till del."

Men det är inte alls säkert att SVT:s nya lyckoserie minskar lyckojakt som hobby här i landet ...

Mer hjärta behövs i (S)

(S)-cirkus och namnkarusell i medierna. Mitt i allt detta kommer jag plötsligt att tänka på en dikt av favoritpoeten Gunnar Ekelöf:

Att se sig själv i andra
sina villkor

sin brist
sina svagheter

sitt mänskliga:
Att vara social i hjärtat

ni andra som är sociala i huvudet!
- Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket

men det som varar.

Hjärtat är inte en konjunktur.

Gunnar Ekelöf var inte någon vänsterman, inte någon socialdemokrat. Tvärtom blev han mer och mer främmande inför den sociala ingenjörskonsten och Socialdemokraternas Sverige. Dikten har annars av och till använts av just vänsterfolk - med varierande trovärdighet.

Hur är det med Mona Sahlin - kan hon med trovärdighet hänvisa till dikten? Och hur är det med alla de som förs fram som möjliga efterträdare:
Thomas Bodström? Margot Wallström? Thomas Östros? Pär Nuder? Ilija Batljan? Med flera.

Problemen är ju många för (S), inte minst den grundläggande identitetsförvirringen när Sverige i rask takt förvandlats till något helt annat än det en gång var.

Och har det inte blivit alltför mycket av automatiserade pratmaskiner av ledande socialdemokrater - för lite av engagemang och hetta. Och flera har haft uppenbara problem med att leva som man lär.

Mer och mer socialt bara i huvudet - mindre och mindre socialt i hjärtat ...

Även när tiderna förändras gäller det ju att vårda sitt varumärke - även för ett parti.

Kanske skulle ett lämpligt profilkrav för en socialdemokratisk partiledare vara en person som med hetta håller med om vad Gunnar Ekelöf skriver i dikten.

En ros har också taggar.
Och visst fattar politiker ibland tuffa beslut som de av ekonomiska skäl helt enkelt tvingas till.

Men nog behövs det betydligt mer hjärta inom (S).

Åtminstone för varumärkets skull.

PS: ... och efter det att blogginlägget skrevs meddelade alltså Mona Sahlin att hon avgår som partiledare för (S).
Inte nödvändigtvis på grund av detta inlägg eller mitt tidigare ...
LÄS gärna även inlägget direkt nedanför.
(S)-cirkusen i medierna idag: AB, EXPR, DN, SvD, GP, VG, SVT.

Mona Sahlin lyfter (S)

Jag tror på Mona Sahlin, och förstår mig inte alls på kritiken mot henne eller varför hon är ifrågasatt som partiordförande.
Denna (S)uperkvinna till partiledare sprudlar ju av kämpaglöd, energi, entusiasm, nytänkande, fräschör.

Fattar ingen att rejält hungriga Sahlin kommer att föra (S) till nya svindlande procenthöjder.

Att det inte gått så där riktigt lysande för partiet sedan hon tog över 2007 beror bara på en tillfällig formsvacka.

Vänta ni bara!!!

Vad är det som jag sitter och skriver egentligen? Har photoshoppandet av Sahlin gjort mig alldeles yr i mössan? Troligen. Omstart!

Det är ju turbulent värre inom (S) just nu, totalt upp och ner inom partiet.

Mona Sahlin – är det någon som egentligen vill att hon sitter kvar som partiledare?
(EXPR, AB, SvD, DN, GP, SVT, VG)

Redan när diskussionerna om Göran Perssons efterträdare var igång så sa t o m en del socialdemokratiska politiker – i alla fall mellan skål och vägg och/eller på lokal och regional nivå – att hon hade bäst före-datum långt bakom sig.

Den sleeepiga stockholmskan, ofta med undervisande tonfall, får ju inte heller folk ute i landet att göra vågen precis.

Värre är att hon inte gjort ett skvatt för att förnya partiet – som Moderaterna gjort med bravur. Istället satsade hon på ett sedermera havererat vänsterprassel.

Fattar hon inte själv att hon skadar (S)-partiet genom att klamra sig fast vid partiledarposten.

Är det någon som tror att hon i kommande val 2014 kommer att vinna med sitt parti?

Det räcker förstås inte med att några av de runt Sahlin närmaste huvudena rullar.

Givetvis borde hon så snart som möjligt meddela att hon slutar som partiledare så att efterträdaren är riktigt varm i kläderna inför valet 2014.

Nystart ganska kvickt, istället för eroderande internt tjafs inför öppen ridå.

Det som påstås rädda henne är brist på kandidater.

Den i den amerikanska vassen lurande Thomas Bodström?
Tja, den effektive karln skulle säkert samtidigt kunna arbeta som partiledare, advokat, deckarförfattare – och statsminister. Och lite till.

Det säkraste sättet att nå 20 procent i opinionsmätningarna är att välja den stjärnglänsande Thomas Bodström. För mycket yta. 

Men jag tycker faktiskt inte att det saknas bra kandidater - om man lämnar de allra oftast nämnda, de alltid nämnda.
Mina personliga favoriter till partiledarposten: Carin Jämtin & Veronica Palm. 
Den sistnämnda är ganska exakt lika ung som Fredrik Reinfeldt var när han blev partiledare, och ett val av henne skulle verkligen markera början på något nytt.

För partiet gäller det ytterst att finna sig själv - efter all identitetsförvirring.